Danskt på nyåret

som om vätet i 
stjärnornas inre
blev vitt här på
jorden kan hjärnan
kännas vit

som om någon har
lagt tiden samman
och pressat in den
genom dörren till
ett rum

där ett bord ett
par stolar och den
sömnlöses oanvända 
säng redan
förvittrar

som i dis från en
främmande världsrymd
bland resande änglar
sitter man där
i sitt hörn

tills man utan
att bestämda saker
plötsligt händer
reser sig
och går

liksom en fågel
som osynlig vaknar
och matar sin
ofödda unge
vid midnatt

dit ingen kan
veta om sakernas
tillstånd
fortsätter

Ur Alfabet (1981) av Inger Christensen (1935 - 2009)
Tolkning: Jan Östergren

Karls Skyttes hustru

Karl Skyttes hustru är tredje delen i Mathilda Mallings serie om Skyttes på Munkeboda och Stjernes på Marieholm. Karl Skytte har gift sig med den vackra, förmögna  Alexandra Orth dotter till direktör Lars - Anton Orth på Råsnäs. Råsnäs ligger i nordvästra Skåne, närmare Marieholm än Munkeboda.
Här finns ett vattenfall och en järnvägsstation i den omedelbara närheten. Lars - Anton Orth köpte den gamla gården för en spottstyver och anlade en beklädnadsfabrik.
Alexandra Orth är den enda som trotsar den tyranniske, fåfänge Lars - Anton Orth, som dessutom är ytterst känslig för vad folk ska säga. Hon har brutit en förlovning efter att ha blivit störtförälskad i den stilige Karl Skytte. Fadern rasar, men låter Alexandra gifta sig på villkoret att hon och hennes man flyttar till Amerika. Det gör de. Men Karl Skytte har ingen tur med sina projekt. Dessutom blir han sjuk. Alexandra, Karl och de två barnen måste återvända hem till Sverige; var och en till sin familj. Thomas Carter  - god vän till Karl Skytte - har hjälpt familjen mycket i Amerika och nu reser också han hem. Han har kommit att bli mycket fäst vid Alexandra och så småningom djupt förälskad.
Här kommer jag att tänka på Agnes von Krusenstjernas Älskande par och den stilige Thomas Meller som varit Petra von Pahelns ungdoms älskade och nu kommer hem och blir unga Angla von Pahlens kärlek. Thomasarna Carter och Meller påminner starkt om  varandra. Den fattiga släktingen Aline Videstam spelar samma roll som den lömska arrendatorsfrun Adèle Holmström.
Likheterna med Jane Austens romaner har jag berört tidigare.
Alexandra Orth går alltså - ännu en gång - sin egen väg. 
Det egoistiska inslaget i det som kallas kärlek tål att diskuteras. Precis som i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson.
Lars - Anton Orths hustru, Charlotte, har genom åren bleknat till en ängslig skugga, men ett par av döttrarna erbjuder motstånd.
Mathilda Malling ägnar tid åt att beskriva kläder och material. ... muff och pälsverk; korsett, kamkofta; tvättklänning; tock. 
Material: muslin, moll, sits, battist, chiffon, piké.
Exempel på tidstypiska och/eller dialektala uttryck: spansk, rysk, kabyl, fetera, mochera.

Topp - 100 - trippeln

Äntligen har jag bestämt vilka tre böcker jag vill läsa i Ugglan&bokens utmaning
Topp - 100 - trippeln
Jag har utgått ifrån  Världsbibliotekets lista över de hundra bästa böckerna och valt ut tre böcker som jag ännu inte läst. Sedan har jag hela 2014 på mig att läsa dem och skriva om dem på min blogg.
Och så kommer jag att rapportera i Ugglan&bokens blogg.
Läs HÄR för fullständig information

Jag tänker läsa Kvinnorummet (1977) av Marilyn French eftersom jag ideligen blev påmind om den när jag nyligen läste Alltings början av Karolina Ramqvist. 

Samuels bok (1981) av Sven Delblanc står oläst i min bokhylla. Dags att åtgärda det nu.
Åtgärdat. Läs HÄR

Ljus i augusti (1932) av William Faulkner får bli den tredje titeln. 

Tre moderna klassiker alltså. 

 

Kinkakuji, 金閣寺

1950 brändes Den gyllene paviljongens tempel ner till grunden av en förvirrad Zen - novis.
Templet är en viktig buddhistisk symbol och en stor turistattraktion. Det tillhör det historiska Kyoto och finns med på världsarvslistan. Ursprungligen byggdes det 1397. 1955 hade man byggt upp ett nytt tempel i stället för det nerbrända.
Den intressante japanske författaren Yukio Mishima,  
三島 由紀夫, (1925 - 1970) skrev 1956 en roman om fallet med det brända templet. Den unge zen - novisen, Mizoguchi, och hans liv och tankevärld blir föremål för en inträngande analys av Mishima. Barndomen, föräldrarna, stamningen, fulheten upplevs inifrån Mizoguchi, som är en ensam och olycklig. Han är tidigt inriktad på att bli präst. Modern underblåser hans planer och ger honom idén att han kanske så småningom kan bli prior i Det Gyllene Templet. Mizoguchi möter två andra unga män; den sympatiske, milde Tsurukawa och den ondsinte Kasawagi. Dessa båda kommer att betyda mycket för honom fast på helt olika sätt. Priorn, som ofta hjälpt den faderlöse, hatar han. Han har inga känslor för för sina föräldrar, särskilt inte för modern. Som läsare känner man inga sympatier för Mizoguchi även om man inser att hans resonemang blir sjukare och sjukare. Kamraterna diskuterar innehållet i de buddhistiska sutrorna och tolkningen av dem. Allt är föränderligt och inget är vad det synes vara. Mizoguchi, som från början älskar Det Gyllene Templet för dess obeskrivliga skönhet, kommer med tiden att betrakta det som något som står ivägen för hans liv. Så småningom vet Mizoguchi vad han ska göra för att förändra världen och göra ett ouplånligt intryck. 
Den Gyllene Paviljongens Tempel är en suggestiv berättelse som gör djupt intryck och inbjuder till omläsning. 
Ingen annan än Mishima kunde ha skrivit den.
Översättningen är gjord av Torsten Blomkvist: Förlaget är Nittionhundra:017.

Kaosutmaning 2.0: 1.
(3, 14), 16. Roman av död asiatisk författare som skrev under pseudonym.

Grymt

Nu började jag visst mitt i någonting. Ritual (2013) av Mo Hayder föregås av Fågelmannen (2000; 2003 på sv; ny uppl. 2014) och Trädens tystnad 2003 och dem har jag inte läst. Huvudperson är polismannen Jack Caffrey. I Ritual är han förflyttad till Bristol från London. Vid sin sida har han polisdykaren Phoebe, Flea, Marley. Hennes tragiska förflutna hemsöker henne. Jack Caffrey är inte speciellt lycklig han heller. Helt klart hade det varit en fördel att ha haft bakgrunden klar för sig. I Ritual introduceras en ny person, nämligen Vandrande mannen. Mo Hayder berättar i sitt efterord att hon mött förlagan i verkligheten. Ritual är första delen i en Walking Man - serie berättar hon. Hon förklarar också varför det dröjt så länge med en ny Jack Caffery - roman. Hon var helt enkelt trött på honom. Men efter sju år känns det som att ta ett gammalt ex till nåder.
I Ritual möter gammal afrikansk svartkonst, muti, modern teknik. Man smugglar människohud och gör affärer med blod och Flea hittar avhuggna händer i Bristols hamn. Ofattbart grymma människor utnyttjar olyckliga existenser i underläge som knarkare och illegala invandrare, för sina vinstinbringande syften. Jack och Flea har ett styvt utredningsarbete. De klantar till det ibland vilket gör det hela mera trovärdigt. Flea låter sig till och med föras bakom ljuset av en "vän". Det är mycket spännande även om jag ibland tycker att det är två parallella berättelser - Fleas och Jacks - och att de kanske kunde komprimerats något. Här finns stoff för åtminstone två böcker.
Mo Hayders värld är grym, mörk och hård. Men så rör hon sig också i samhällets bottenskikt. Dykarmotivet är intressant. Mo Hayder har gjort omsorgsfull research på alla områden.
Om Mo Hayders fristående roman Tokyo skrev jag SÅ HÄR

Tolv edsvurna män, typ

Första boken på det nya året. Jag läste febrilt under senare delen av nyårsnatten. Tredje gången boken föll ur mina händer accepterade jag motvilligt att det var dags att sova. Men imorse...
Peter May är en helt ny bekantskap för mig. Men den tänker jag odla.
Svarthuset är till stora delar en kriminalroman. Men den är också en roman om människorna i en isolerad miljö på ön Lewis i Yttre Hebriderna och en man som gör upp med sitt förflutna.
Hav och hed; havssulor och stormfåglar, jagande skyar, månsken, hala obebodda klippor som saknar växtlighet - miljön är underbart beskriven. Man förflyttas dit. Öbefolkningen är lite egen; många har aldrig varit utanför ön; andra har gett sig iväg men kommer tillbaka. Så är det till exempel med polisen från Edinburgh Fin MacLeod. Ett otäckt brott har blivit begånget på ön. Tillvägagångssättet är detsamma som vid ett annat mystiskt mord i Edinburgh. 
Fin har inte varit på Lewis på arton år, men nu står han öga mot öga med det svåra förgångna som han som en ren skyddsmekanism valt att inte minnas. Han måste också möta sina gamla skolkamrater för att förhöra dem om vad de hört, sett och vet. Inte alla uppskattar återseendet.
Den grymma jakten på havssulans andraårsungar har en särskild betydelse i Svarthuset. Det som en gång varit en kamp för brödfödan har nu blivit lyxkonsumtion för att det anses vara så gott. 2000 fågelungar får sätta livet till under den fjortondagarsperiod när tolv män riskerar liv och lem på klippön An Sgeir. Det blir också en sorts mandomsprov för noga utvalda unga män. Fin uppskattade aldrig att vara utvald. Till saken hör att det som händer på An Sgeir alltid förblir en hemlighet. Oss män emellan.
När jag tänker efter finns det inte en enda sympatisk kvinna i boken. De är få och medför ofta någon sorts problem och gör livet surt för männen. En kvinna sår split mellan två män och det gjorde hon redan i skolåldern. Fins gamla hippiemoster tar visserligen hand om honom när föräldrarna dött i en bilolycka, men är inte speciellt kärleksfull. Någons gamla mor har den dåliga smaken att bli förlamad och måste passas upp och förstår inte att dö. Ja, Svarthuset är en mansroman. Men jag uppskattar miljön, spänningen, gaeliskan, folklivsskildringen och psykologin. Omslaget på Svarthuset är kongenialt. Översättningen är gjord av Charlotte Hjukström och förlaget är Modernista.
På  Peter Mays  HEMSIDA kan man läsa mycket; bland annat att svarthuset är första delen i Lewis-trilogin. Del två heter Lewis Man och del tre Chess Men.

Gott Nytt År!

Bild:POM

Järnek

Det regnade när det skulle ha snöat.
När vi gick för att plocka järnek

svämmade dikena över, vi var våta
upp till knäna, våra händer taggtäckta

och vatten rann upp i ärmarna.
Buskarna skulle ha burit bär

men kvistarna vi tog in i huset
glimmade som krossat buteljglas.

Nu är jag här, i ett rum som är pyntat
med plantans röda bär, vaxlika blad

och jag glömmer nästan hur det är att bli
våt inpå bara skinnet och längta efter snö.

Jag sträcker mig efter en bok likt en tvivlare
och önskar att den blossade upp kring min hand,

en bokstavssvart buske, ett glittrande värn,
skärande vass som järnek och is.

Ur På väg av Seamus Heaney 1995