Grymt

Nu började jag visst mitt i någonting. Ritual (2013) av Mo Hayder föregås av Fågelmannen (2000; 2003 på sv; ny uppl. 2014) och Trädens tystnad 2003 och dem har jag inte läst. Huvudperson är polismannen Jack Caffrey. I Ritual är han förflyttad till Bristol från London. Vid sin sida har han polisdykaren Phoebe, Flea, Marley. Hennes tragiska förflutna hemsöker henne. Jack Caffrey är inte speciellt lycklig han heller. Helt klart hade det varit en fördel att ha haft bakgrunden klar för sig. I Ritual introduceras en ny person, nämligen Vandrande mannen. Mo Hayder berättar i sitt efterord att hon mött förlagan i verkligheten. Ritual är första delen i en Walking Man - serie berättar hon. Hon förklarar också varför det dröjt så länge med en ny Jack Caffery - roman. Hon var helt enkelt trött på honom. Men efter sju år känns det som att ta ett gammalt ex till nåder.
I Ritual möter gammal afrikansk svartkonst, muti, modern teknik. Man smugglar människohud och gör affärer med blod och Flea hittar avhuggna händer i Bristols hamn. Ofattbart grymma människor utnyttjar olyckliga existenser i underläge som knarkare och illegala invandrare, för sina vinstinbringande syften. Jack och Flea har ett styvt utredningsarbete. De klantar till det ibland vilket gör det hela mera trovärdigt. Flea låter sig till och med föras bakom ljuset av en "vän". Det är mycket spännande även om jag ibland tycker att det är två parallella berättelser - Fleas och Jacks - och att de kanske kunde komprimerats något. Här finns stoff för åtminstone två böcker.
Mo Hayders värld är grym, mörk och hård. Men så rör hon sig också i samhällets bottenskikt. Dykarmotivet är intressant. Mo Hayder har gjort omsorgsfull research på alla områden.
Om Mo Hayders fristående roman Tokyo skrev jag SÅ HÄR

Tolv edsvurna män, typ

Första boken på det nya året. Jag läste febrilt under senare delen av nyårsnatten. Tredje gången boken föll ur mina händer accepterade jag motvilligt att det var dags att sova. Men imorse...
Peter May är en helt ny bekantskap för mig. Men den tänker jag odla.
Svarthuset är till stora delar en kriminalroman. Men den är också en roman om människorna i en isolerad miljö på ön Lewis i Yttre Hebriderna och en man som gör upp med sitt förflutna.
Hav och hed; havssulor och stormfåglar, jagande skyar, månsken, hala obebodda klippor som saknar växtlighet - miljön är underbart beskriven. Man förflyttas dit. Öbefolkningen är lite egen; många har aldrig varit utanför ön; andra har gett sig iväg men kommer tillbaka. Så är det till exempel med polisen från Edinburgh Fin MacLeod. Ett otäckt brott har blivit begånget på ön. Tillvägagångssättet är detsamma som vid ett annat mystiskt mord i Edinburgh. 
Fin har inte varit på Lewis på arton år, men nu står han öga mot öga med det svåra förgångna som han som en ren skyddsmekanism valt att inte minnas. Han måste också möta sina gamla skolkamrater för att förhöra dem om vad de hört, sett och vet. Inte alla uppskattar återseendet.
Den grymma jakten på havssulans andraårsungar har en särskild betydelse i Svarthuset. Det som en gång varit en kamp för brödfödan har nu blivit lyxkonsumtion för att det anses vara så gott. 2000 fågelungar får sätta livet till under den fjortondagarsperiod när tolv män riskerar liv och lem på klippön An Sgeir. Det blir också en sorts mandomsprov för noga utvalda unga män. Fin uppskattade aldrig att vara utvald. Till saken hör att det som händer på An Sgeir alltid förblir en hemlighet. Oss män emellan.
När jag tänker efter finns det inte en enda sympatisk kvinna i boken. De är få och medför ofta någon sorts problem och gör livet surt för männen. En kvinna sår split mellan två män och det gjorde hon redan i skolåldern. Fins gamla hippiemoster tar visserligen hand om honom när föräldrarna dött i en bilolycka, men är inte speciellt kärleksfull. Någons gamla mor har den dåliga smaken att bli förlamad och måste passas upp och förstår inte att dö. Ja, Svarthuset är en mansroman. Men jag uppskattar miljön, spänningen, gaeliskan, folklivsskildringen och psykologin. Omslaget på Svarthuset är kongenialt. Översättningen är gjord av Charlotte Hjukström och förlaget är Modernista.
På  Peter Mays  HEMSIDA kan man läsa mycket; bland annat att svarthuset är första delen i Lewis-trilogin. Del två heter Lewis Man och del tre Chess Men.

Gott Nytt År!

Bild:POM

Järnek

Det regnade när det skulle ha snöat.
När vi gick för att plocka järnek

svämmade dikena över, vi var våta
upp till knäna, våra händer taggtäckta

och vatten rann upp i ärmarna.
Buskarna skulle ha burit bär

men kvistarna vi tog in i huset
glimmade som krossat buteljglas.

Nu är jag här, i ett rum som är pyntat
med plantans röda bär, vaxlika blad

och jag glömmer nästan hur det är att bli
våt inpå bara skinnet och längta efter snö.

Jag sträcker mig efter en bok likt en tvivlare
och önskar att den blossade upp kring min hand,

en bokstavssvart buske, ett glittrande värn,
skärande vass som järnek och is.

Ur På väg av Seamus Heaney 1995

Svartklubbar och fanzines

Mitt första intryck av Karolina Ramqvists senaste roman Alltings början stod sig ända till slutet. Jag har ögnat igenom den en gång till dessutom. Alldeles ofrivilligt associerar jag till kvinnorna på 1880 - talet, Alfhild Agrell, Stella Kleve, Anne Charlotte Leffler, d.v.s det moderna genombrottets kvinnor. Därefter kommer Rut Hillarp på 1940 - talet, hon som ville vara ett erotiskt geni. Uttrycket används faktiskt också i Alltings början.  Carina Rydberg är ett annat namn som kom för mig.
Egentligen brottas de med samma problem trots skillnaden i tid; förhållandet mellan könen; förhållandet i äktenskapet; skillnaden mellan kärlek och erotik; jämställdhet - den eviga jämställdheten.
Alltings början är en tät roman bland mycket annat. Träffsäkra iakttagelser,  fina formuleringar och känsla för kultur, samhälle och tidsanda under 90 - talet. 
Saga är mycket ung när hon börjar hänga på krogarna. Hennes feministiska mamma som tillhör kaviarvänstern tycker att ungdomarna ska "ta för sig", vad nu det är för något. Hon befinner sig mestadels på resa utomlands, eller  i sommarhuset eller arrangerar någon utställning med sina målade vaginor. Vad dottern gör intresserar inte mycket, men hon bör gå i skolan, tycker mamma. 
Saga tycker att det mesta saknar mening och tänker sig en krogkarriär i brist på bättre. Unga flickor står högt i kurs vid den här tiden. Saga och parhästen Pauline stöttar varandra i vått och torrt. Saga bokför alla sina "erövringar" och funderar på att upprätta ett kartotek där hon betygsätter dem för att sedan kunna leverera någon slags bäst i test. Saga och Pauline tycker att det är konstigt att ingen vill ha dem som sina flickvänner. Åtminstone Saga blir ett slags call - girl för gräsänklingar och andra som inte har fruar och flickvänner till hands. Det är inte av en händelse som Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken nämns. Det rör sig om köttslig lust och mycken själslig ensamhet.
Saga är som besatt av en festfixare och knarkare vid namn Victor Schantz. Hon kastar sig ur sömnen och sängen mitt i natten för att hörsamma hans anrop. Hon får aldrig se hans lägenhet i dagsljus och släpps endast in i hans sunkiga sängkammare. I utelivet känns han inte vid henne. Total förnedring!
Saga och Pauline läser en hel del och diskuterar. Nio kvinnor - nio liv; Kvinnorummet, Egalias döttrar, med mera. Musik från den här tiden  refereras till i mängder. Flickorna är inte okänsliga för vad som händer ute i världen, men de är fullt upptagna av sina egna dramer.
Alltings början är till råga på allt en fin Stockholms - roman. Karolina Ramqvist kan sin stad och är uppenbarligen mycket förtjust i den.
Jag är mycket förtjust i Karolina Ramqvists roman. Men som mamma är jag fortfarande förskräckt och undrar var det ska sluta. Undrar om det blir någon fortsättning???

Dömd och glömd

Bilden är lånad av umeateaterforening.se

I dagens SvD kan man läsa en intervju som Karin Thunberg gjort med Sveriges nyaste litteratursällskap. Fem kvinnor i Härnösand har beslutat sig för att lyfta fram Alfhild Agrell (1849 - 1923) ur glömskans djup. Nio av tio författarsällskap i Västernorrland är tillägnade män, men nu har Laura Fittinghof alltså fått sällskap av ytterligare en kvinna..
Under några år på 1880 - talet var Alfhild Agrell vår mest kända dramatiker tydligt influerad av Henrik Ibsen. Hon skrev dessutom noveller och humoristiska berättelser under pseudonymen Lovisa Petterkvist. Åttiotalets kvinnofrågor rörde äktenskap, kärlek, erotik och kvinnans rättigheter.
Som en kuriositet kan nämnas att Alfhild Agrells dramer kritiserades i en artikel om "indignationslitteratur" som ingen mindre än Stella Kleve (senare Mathilda Malling) skrev i tidskriften Framåt. Inom kort fick hon själv samma sorts kritik för sin novell Pyrrhusseger.
Alfhild Agrell gifte sig med grosshandlaren Per Albert Agrell - om av kärlek eller som försörjningsmöjlighet är okänt. De skildes efter 27 års barnlöst äktenskap. Strindberg ansåg att Alfhild Agrell var en onaturlig kvinna som inte kunde föda barn. Georg Brandes benämnde henne fågelhjärna...
Men Alfhild Agrell önskade sin f. d. man en ny hustru som kunde puttra lite lagom i stället för att hela tiden koka över. Läs hela intervjun HÄR
Dömd och glömd är titeln på Ingeborg Nordin Hennels biografi om Alfhild Agrell.
I Författarnas Litteraturhistoria II skriver Barbro Werkmäster en uppsats om Anne Charlotte
I Den svenska litteraturen (red.: Lars Lönnroth och Sven Delblanc) får ovannämnda damer plus Victoria Benedictsson en ras. Tillsammans...
 

"Perfect Christmas reading"

"Deliciously warm and sweet. Perfect Christmas reading" säger Sophie Kinsella, en annan feel - goodförfattare, om kollegan Jenny Colgan och hennes andra bok om Cupcake Café, Christmas at the Cupcake Café. Den första hette Meet me at the Cupcake Café.
Issy Randall är framgångsrik ägare till Cupcake Café. Nu närmar sig julen, arbetsbördan ökar och Issys pojkvän står i begrepp att flytta till New York.
Issy måste mobilisera alla sina krafter för att klara av stressen och pressen i arbetet och oron över framtiden. Christmas at the Cupcake Café är kravlös feel - goodläsning med många läckra recept på hiskligt söta kakor.

Mellandagsbestyr

Medan regnet smattrar mot rutan och mörkret lägger sig tidigt kan man drömma sig bort i en frökatalog. Impectas katalog för 2014 inleds med några nyheter bl. a. Lathyrus odoratus, luktärt "Old Spice Janet Scott"; en ljust rosa mycket doftande kulturarvssort från 1903. Det är den som finns på katalogens omslag. I samma serie och nästan 200 år äldre, "Old Spice Painted Lady", en alldeles vit blomma med hallonrosa segel. 

Dessa båda sorter skulle vara fint att blanda med "Old Spice Flora Norton", en luktärt som sägs vara klarblå men ser ut att ha en dragning åt lila på bilden.
Vit och blå klockranka, jättenattljus, ängsblandning, krasse, ringblomma, blåklockor, mm, förefaller helt nödvändigt!
Pimpinellen sorterar under rubriken Krydd - och medicinalväxter, men jag tycker att den ser ut att vara en prydnadsväxt också.

I år tror jag att jag ska noga läsa igenom sådd- och planteringsråden. Har liksom inte lagt märke till dem tidigare. Jag inser nu att det inte bara är att pula ner fröna i rättan tid. Man bör sedan ha en roottrainer, minidrivhus, indiska jutesäckar för plantering (verkar faktiskt jättebra; finns i olika storlekar), verktyg för plantering, märkning och uppbindning, Julita trädgårdshandskar och vattenkannor från Haws. Tänkte inte på det...