Mat, minnen och kärlek

Kim Thúys senaste roman har titeln Mãn. Mãn betyder den som fått allt. Det finns inget mer att önska.
Man känner igen motiven från förra romanen Ru. Det handlar om flykt från Vietnam och exil; över flyktingläger i Thailand eller Indonesien vidare till Montreal i Kanada. Det vänliga mottagandet utesluter naturligtvis inte längtan tillbaka. Mãn är en "lyckligare" bok än Ru. Mãn kommer till Kanada som hustru till en man hon inte själv valt, men hon får en fantastisk vän, Julie,  som har all den spontanitet och livsglädje som Mãn saknar. Julie uppfattar detta med matens betydelse, om dofterna som väcker minnen. I matlagningen möts öst och väst. Ingenting är omöjligt. Det blir kurser i vietnamesisk matlagning, restaurang och butik. Rörelsen växer. Under en matresa till Paris träffar Man Luc. Han slår ner som en meteor i Mãns behärskade värld. Som kvinna har Mãn fått lära sig att verka i det tysta. Hon har lärt sig dygd, försakelse och tålamod. Hon till och med andas kontrollerat. 
Samtidigt som Mãns historia berättas får man också inblickar i hennes mors liv och hela landets öden. Man förstår att Mãn har en vit man som far. Hon är ljushyad och har en smal näsa något som modern är mycket stolt över.
Jag tycker mycket om Kim Thúys sparsamma sätt att berätta. Hon är poetisk och lågmäld. Kapitlen är korta och i kanten finns ett nyckelord på vietnamesiska och svenska.
Kim Thúy som själv bor i Montreal har skrivit boken på franska. Marianne Tufvesson har översatt.
Tack [sekwa] för den här översättningen!

Charmerande Catherine Morland

Sicken himla tur att Ugglan&boken ställde till med en Jane Austen - utmaning!
Nu har jag äntligen kommit mig för att se några av de Jane Austen - filmer jag faktiskt äger och haft liggande länge. 
Jag har sett dem alla tidigare men oftast i andra inspelningar.
Igår såg jag Northanger Abbey i en enspelning från 2007. Felicity Jones är absolut bedårande som den renhjärtade, klipska, humoristiska och fantasifulla (sådan blir man av att läsa för många romaner!) men något naiva Catherine Morland. I sällskapslivet får hon i alla fall lära sig att inte alla är att lita på. Isabella Thorpe, förlovad med Catherines bror John, och hennes bufflige bror John ställer till det för Catherine.
Som den spjuveraktige prästen Henry Tilney ser vi JJ Field. Henry Tilney är lika sympatisk som hans far och ädre bror är osympatiska. Som vanligt i Jane Austens romaner gäller det förmögenhet, börd och lämpliga äktenskap. 
Här skojar Jane Austen också lite med skräckromanen. Över huvud taget tycker jag att filmen är ganska munter. De gotiska romanerna The Mysteries of Udolpho ( Ann Radcliffe; 1794) nämns ofta liksom The Monk (1796) av 
Matthew Lewis. Båda omtalas som helt chockerande. De kan bara viskas om... 
Det barnlösa paret Mr and Mrs Allen är vänliga och intresserar sig för Catherine Morland utan att direkt  puffa henne i någon riktning. Catherines föräldrar - och särskilt då modern - är ovanligt coola vad det gäller Catherine och äktenskap. Som vanligt finns det en rad näbbiga småsyskon som kommenterar i bakgrunden. Men Henry Tilney tål att skärskådas.
Den här filmen passade jättebra att se en mörk decemberkväll ensam med kalenderljuset och katten.

Varats ofrånkomliga ensamhet

Helena von Zweigbergk är en klok kvinna. Som författare är hon mästare på att dissekera relationer.  Av alla slag och ända in i kapillärerna. Relationer mellan makar, mellan syskon, mellan systrar, mellan mor och dotter, mellan föräldrar och barn.
I Än klappar hjärtan har vi de tre systrarna Astrid - äldst, duktig, vällyckad med snäll man och tre barn; Sandra - inte så lyckad varken i yrkeslivet eller i sin relation med Per som räknar sig som Konstnär med stort K och dricker för mycket, ett barn; Lena - yngst och äventyrligast, arbetar som designer och reser mycket, inga barn. Kerstin är mor till dem alla. Hans, som var far till dem alla, var en good enough far men en dålig äkta man.
När vi möter dem står de alla inför smärtsamma livskriser. Astrid, som återsett sin ungdomskärlek, Michael, finner till sin bestörtning att den trogne maken Henrik inte längre är nöjd med smulorna.
Sandra inser att Pers stora kärlek är Konsten; det har aldrig varit hon. Lena drabbas av en elakartad cancer och tynar bort inför den lamslagna familjens ögon. Särskilt drabbar det naturligtvis Kerstin som själv krymper och åldras av att behöva se sitt barn lida. Det är som om navelsträngen dras åt andra hållet, uttrycker Helena von Zweigbergk det. Lena drar Kerstin med sig.
Allt ställs på sin spets i dödens närhet. Alla rannsakar sina hjärtan och njurar och försöker tala med varandra om saker som de hållit - eller tror sig ha hållit - hemliga för de andra. Svek och tillkortakommanden dras fram i ljuset. Inte vet jag om det blir så mycket bättre för det. Jag tycker att alla är så ensamma i sin sorg över att livet blivit som det blev. Visst finns det ljuspunkter i deras liv, men grundkänslan är ett vemod. 

Advent

"Traditionen att använda adventsstjärnor i Sverige introducerades av Julia Aurelius (fru tillSven Erik Aurelius) 1912. De första stjärnorna, moravisk stjärna, var klotformiga med taggar åt alla håll. Den moraviska stjärnan är mer känd som Herrnhutstjärnan (Herrnhuter Stern) i Sverige. Julia och Sven Erik Aurelius bosatte sig i Lund och stjärnan hängdes upp i hemmet och fler familjer i började hänga upp denna typ av stjärnor. Mer allmän blev adventsstjärnan efter 1934 då en pappersgrossist i Lund började importera dem. Det stora folkliga genombrottet kom i början av 1940-talet då Erling Persson lanserade den sjuuddiga gulröda adventsstjärnan, den så kallade "proletärstjärnan". Bild och text från Wikipedia

Bilden på den s. k. proletärstjärnan, som fyllde 100 år 2012, är lånad från Nordanede.se

Himmel över Osaka

Sommar på Öland

Sympatiske Johan Theorin har nu fullbordat sin Ölandskvartett. Den började med Skumtimmen 2007, tätt följd av Nattfåk 2008 och Blodläge 2010. Den sista delen heter Rörgast kom ut i oktober. 

Jag gillar titlarna och miljöbeskrivningen, Gerlof Davidsson och folksagorna. 

I Rörgast är hämnd huvudmotivet. 

Aron Fredh, som lämnat Öland som trettonåring tillsammans med sin styvfar, återkommer för att utkräva hämnd på den rika familjen Kloss som sysslar med skumraskaffärer, exploaterar Öland och har förorsakat Aron och hans anhöriga mycket ont. Aron och Gerlof Davidsson känner varandra sedan gammalt och är båda nu en bit över åttio. Gerlof börjar som vanligt företa egna undersökningar av en del mystiska händelser och anar snart sammanhangen. Unge Jonas Kloss skiljer sig positivt från den övriga familjen. Han tillbringar sommaren på ön och arbetar åt sin farbror och faster. Jonas är en god iakttagare och reflekterar över vad han ser. Han och David Gerlofsson finner varandra.

Som vanligt hos Theorin förekommer övernaturliga element, men i Rörgast är de något nedtonade. Tidsplanen växlar liksom perspektiven. 

Av de fyra delarna i romansviten tyckte jag bäst om Nattfåk. 

Grattis, Carl - Johan Malmberg!

Carl - Johan Malmberg, konst- och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet,  har fått Stora fackbokspriset 2013 för boken om konstnären och poeten William Blake, Stjärnan i foten.
Juryn talar om honom som " en eminent och finstämd uttolkare som presenterar sina fynd klart, pedagogiskt och med stort personligt engagemang."
125 000 kronor delas ut av Margret och Axel Ax:sons stiftelse.
Eftersom jag gärna läser Malmbergs recensioner som jag tycker kännetecknas av intellektuell pålitlighet och hederlighet tycker jag priset är välförtjänt.
Detta blir (förhoppningsvis!) första blogginlägget med den nya datorn. Den gamla behagade paja när den behövdes som bäst, nämligen under Japan-resan. PC:n är utbytt mot en Mac så det är en del nytt att ta in.