skip to main |
skip to sidebar
Det där med relationer är inte lätt. Kärnfamiljen är inget undantag. Tvärtom. En kärnfamilj är en ganska ensam, stängd värld. Egentligen hade det kanske inte behövt vara så. Marie är huvudperson i i en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén, Ordfront förlag 2010. Hon håller på att gå i bitar. Hennes familj består av mannen Johan samt två barn, Alma som är fyra år och Leo som är två, kanske. Marie har sömnproblem och har svårigheter att hantera Almas aggressivitet. BUP har tröttnat: Marie har tröttnat på deras omänskliga professionalism. Johan är bra med barnen som det heter. Åtminstone när han inte åkt på affärsresor. Innan Alma föddes var de överens om att det skulle vara slut med resandet, men det glömdes bort någonstans på vägen. Och nu har Marie egentligen passerat bristningsgränsen. Hon har fått medicin och ordinerats avkoppling. Hon åker till den gård hon ärvt av sin mormor. Under tiden hon tillbringar där funderar hon över sin mormors liv och det egna nära förhållandet till mormor. Med modern har Marie däremot en ganska komplicerad relation. Modern är enligt Maries bror Jens känslomässigt dysfunktionell. Under en uppgörelse på gården skriker modern åt Marie att hon egentligen aldrig velat ha barn. Marie själv tänker på sin egen lilla dotter som så tydligt tyr sig till sin far. Precis som Marie själv gjorde för övrigt. En stor del av i en familj finns inga fiender handlar om mor- dotter - förhållanden. Marie känner sig inte vuxen sin föräldrauppgift. Det är Alma som har makten i deras förhållande. Lillebror är mycket lättare. Maries mamma hymlar inte med att hon alltid tyckt att dottern är obegriplig. Till gården kommer också en lättsinnig amerikanska, Jennie, som är Maries motsats; fri, obunden och utan ansvar. Hon charmar omgivningen; stjäl smycken och beter sig som en tonåring.
Viktoria Myrén vrider och vänder på sina karaktärer. Hon formulerar träffsäkert sina psykologiska insikter. Det faller sig naturligt att jämföra med den nyligen utkomna och lästa Bröder & systrar av Maria Sveland. I den jämförelsen är det Sveland som drar det kortaste strået. Viktoria Myrén har förmågan att även se kärnfamiljens möjligheter medan Maria Sveland är helt onyanserad. Moderskapet studeras seriöst av Myrén och något mindre ingående syskonskapet. Sveland fokuserar som titeln antyder mera på förhållandet mellan syskon. Marie får så småningom krafter att fatta ett beslut. Något har vuxit fram i det fördolda under tiden hon konfronterats med sin mor och sin barndom.
Jag gillade verkligen den här boken. Jag uppskattar det ärliga allvaret.
Jag har fortfarande inte kommit längre än till förordet på The Woman in White av Wilkie Collins (1824 - 1889). Författarens eget liv hade varit värt en egen roman. Wilkie Collins var ingen vacker eller stilig man. P. g. a. en svår förlossning fick han ena tinningen intryckt och den andra buktade ut. Huvudet var stort och kroppen liten. Icke desto mindre hade han en rad kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig i det viktorianska samhället. Han levde ihop med Caroline Graves och hennes dotter. När hon skildes från sin man gifte han bort henne med en rörmokare och var också närvarande vid bröllopet. När det äktenskapet tog slut flyttade han glatt ihop med henne igen. Under tiden fanns Martha Rudd och hennes tre barn som han också sammanlevde med då och då. Han talade om sitt morganatiska äktenskap. Inkomsterna fördelade Wilkie Collins rättvis mellan sina båda familjer. Han måste ha varit en i anden mycket stark människa.
Så småningom kom Wilkie Collins att lida av inflammatorisk gikt vilket ledde till att han använde morfin i sådana mängder att det kunde dödat en oxe.
The Woman in White gick först som följetong i All the Year round, en tidskrift som grundades och ägdes av gode vännen Charles Dickens. The Woman in White blev mycket populär hos läsekretsen som ofta köade för nästa nummer av tidskriften.
Wilkie Collins begravning väckte däremot ingen större uppmärksamhet. De viktorianska familjerna kände sig förhindrade att närvara. Någon skickade en krans till hemadressen; någon annan skickade tomma vagnar som någon sorts hedersbevisning. Caroline Graves och hennes dotter fanns i alla fall med vid Collins kista
"His simple style and strong personality make him the ideal character
mascot in Japan. Kumamon was created to draw tourists to Kumamoto
Prefecture with the opening of the Kyushu Shinkansen in
2011, and according to his profile he’s a public employee working for
the same prefecture’s government. Posters and advertisements featuring
Kumamon have appeared in locations all over Japan, and he has made a
number of appearances in the media."
Så står det i länken Top Ten Japanese Character Mascots
Om inte Lena Andersson får Augustpriset för Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek så är det mer än märkligt. Det är en mästerlig dissekering av vad som händer i ett kärleksförhållande som inte är ett kärleksförhållande där den ena parten är passionerat förälskad och den andra är ganska sval. Ester Nilsson, poet och essäist, är den passionerade och konstnären Hugo Rask den artigt oengagerade. Ester Nilssons kärlek driver henne att ringa, skriva, sms:a och trava fram- och tillbaka på trottoaren framför den tillbeddes hus. Ester är ganska krävande. Hon vill inte förstå att Hugo egentligen inte är intresserad. De för intressanta diskussioner om de mest skilda ämnen och fungerar som ett afrodisiakum för Ester. Men inte för Hugo, som dessutom håller sig med en till två kvinnor förutom Ester. Egenmäktigt förfarande är en lånebok så jag kan inte stryka under vilket är beklagligt. Så många pregnanta formuleringar, så många skarpsinniga iakttagelser, så mycken klokhet och till och med humor! När jag läste om Esters, Hugos och den andra kvinnans gemensamma middag som liknades vid något ur Mitt i naturen skrattade jag högt. "Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång..." Och som i en grekisk tragedi finns här en kör. Väninnekören kommenterar fortlöpande utvecklingen av Esters och Hugos ojämlika förhållande. Eller brist på förhållande
När jag hör författarnamnet Wilkie Collins (1824 - 1889) tänker jag automatiskt på The Moonstone (1868), den första engelskspråkiga kriminalromanen. Men nu har jag lånat hem ett gammalt gulnat och slitet ex av spänningsromanen
The Woman in white (1860). Den förefaller lovande. Bara bilden på omslaget. Ett mörkt hus i dimma. Kala trädgrenar. Det ser ut att vara höst. Såväl trädgård som hus ser ut att vara stadda i förfall.
När jag slå upp boken får jag veta att Julian Symons skrivit förord och noter. Förordet börjar så här:
"When Wilkie Collins died on 23 September 1889 he left characteristically clear instructions about the disposal of his remains. A cemetary was to be bought in Kensal Green, and a plain cross erected over the grave. No scarves, hatbands or feathers were to be worn at the funeral, the cost of which was not to exceed twenty - five pounds..."
Han hade tänkt över saken, Wilkie Collins, även inskriptionen på gravstenen. Där skulle stå hans fulla namn William Wilkie Collins och födelse- och dödsdagar åtföljt av orden "Author of the Woman in white and other works of fiction". Han satte alltså The Woman in white högst av alla sina romaner och det tyckte T. S. Eliot var en riktig bedömning.
Wilkie Collins var samtida med och god vän till Charles Dickens och lär även ha tagit intryck av honom.
Jag återkommer i ärendet.
Dagens dikt idag 30 oktober: Jag är inte ensam av Paul Eluard (1895 - 1952)
Paul Eluard anslöt sig efter första världskriget till dadaisterna men i mitten på 20 -talet blev han en i gruppen surrealister som samlades runt André Breton.
Hans tre fruar kom att ha stor betydelse för hans diktning.
Jag är inte ensam finns i samlingen Smärtans huvudstad som kom ut 1975 på Coeckelberghs förlag i serien Tuppen på berget. Urval och tolkning: Pierre Zekeli
Jag är inte ensam
Lastad
Med lätta frukter till läpparna
Prydd
Med ett tusental blommor
Glänsande
I solens armar
Lycklig
Över en förtrogen fågel
Utom sig
Över en regndroppe
Vackrare
Än morgonhimlen
Trogen
Jag talar om en trädgård
Jag drömmer
Men jag älskar rätt.
Två små systrar, Satsuki och Mei, flyttar till ett fallfärdigt spökhus på landet med sin pappa. Mamma ligger på sjukhus för TBC. I huset möts de av sotspridare som de skrämmer bort med höga skratt. Intill huset står ett jättelikt kamferträd. Fram till huset går vägen genom en trädtunnel. De hälsar på mamma och berättar om spökhuset. Mamma vill gärna komma hem och bekanta sig med spökena.Storasyster gör i ordning sin bentolåda och går till skolan. Lillasyster går på upptäcktsfärd och hittar en trädkantad stig som leder in i skogen, så faller hon ner genom en ihålig trädstam och hittar en stor oformlig någonting som ligger och sover. Mei har mött en skogsande som heter Totoro. Så börjar den förtjusande animerade filmen som heter Min granne Totoro. Mycket fantasieggande film av regissören Hayao Miyasaki i Studio Ghibli 1988. .
Inlägg
