skip to main |
skip to sidebar
Jag har fortfarande inte kommit längre än till förordet på The Woman in White av Wilkie Collins (1824 - 1889). Författarens eget liv hade varit värt en egen roman. Wilkie Collins var ingen vacker eller stilig man. P. g. a. en svår förlossning fick han ena tinningen intryckt och den andra buktade ut. Huvudet var stort och kroppen liten. Icke desto mindre hade han en rad kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig i det viktorianska samhället. Han levde ihop med Caroline Graves och hennes dotter. När hon skildes från sin man gifte han bort henne med en rörmokare och var också närvarande vid bröllopet. När det äktenskapet tog slut flyttade han glatt ihop med henne igen. Under tiden fanns Martha Rudd och hennes tre barn som han också sammanlevde med då och då. Han talade om sitt morganatiska äktenskap. Inkomsterna fördelade Wilkie Collins rättvis mellan sina båda familjer. Han måste ha varit en i anden mycket stark människa.
Så småningom kom Wilkie Collins att lida av inflammatorisk gikt vilket ledde till att han använde morfin i sådana mängder att det kunde dödat en oxe.
The Woman in White gick först som följetong i All the Year round, en tidskrift som grundades och ägdes av gode vännen Charles Dickens. The Woman in White blev mycket populär hos läsekretsen som ofta köade för nästa nummer av tidskriften.
Wilkie Collins begravning väckte däremot ingen större uppmärksamhet. De viktorianska familjerna kände sig förhindrade att närvara. Någon skickade en krans till hemadressen; någon annan skickade tomma vagnar som någon sorts hedersbevisning. Caroline Graves och hennes dotter fanns i alla fall med vid Collins kista
"His simple style and strong personality make him the ideal character
mascot in Japan. Kumamon was created to draw tourists to Kumamoto
Prefecture with the opening of the Kyushu Shinkansen in
2011, and according to his profile he’s a public employee working for
the same prefecture’s government. Posters and advertisements featuring
Kumamon have appeared in locations all over Japan, and he has made a
number of appearances in the media."
Så står det i länken Top Ten Japanese Character Mascots
Om inte Lena Andersson får Augustpriset för Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek så är det mer än märkligt. Det är en mästerlig dissekering av vad som händer i ett kärleksförhållande som inte är ett kärleksförhållande där den ena parten är passionerat förälskad och den andra är ganska sval. Ester Nilsson, poet och essäist, är den passionerade och konstnären Hugo Rask den artigt oengagerade. Ester Nilssons kärlek driver henne att ringa, skriva, sms:a och trava fram- och tillbaka på trottoaren framför den tillbeddes hus. Ester är ganska krävande. Hon vill inte förstå att Hugo egentligen inte är intresserad. De för intressanta diskussioner om de mest skilda ämnen och fungerar som ett afrodisiakum för Ester. Men inte för Hugo, som dessutom håller sig med en till två kvinnor förutom Ester. Egenmäktigt förfarande är en lånebok så jag kan inte stryka under vilket är beklagligt. Så många pregnanta formuleringar, så många skarpsinniga iakttagelser, så mycken klokhet och till och med humor! När jag läste om Esters, Hugos och den andra kvinnans gemensamma middag som liknades vid något ur Mitt i naturen skrattade jag högt. "Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång..." Och som i en grekisk tragedi finns här en kör. Väninnekören kommenterar fortlöpande utvecklingen av Esters och Hugos ojämlika förhållande. Eller brist på förhållande
När jag hör författarnamnet Wilkie Collins (1824 - 1889) tänker jag automatiskt på The Moonstone (1868), den första engelskspråkiga kriminalromanen. Men nu har jag lånat hem ett gammalt gulnat och slitet ex av spänningsromanen
The Woman in white (1860). Den förefaller lovande. Bara bilden på omslaget. Ett mörkt hus i dimma. Kala trädgrenar. Det ser ut att vara höst. Såväl trädgård som hus ser ut att vara stadda i förfall.
När jag slå upp boken får jag veta att Julian Symons skrivit förord och noter. Förordet börjar så här:
"When Wilkie Collins died on 23 September 1889 he left characteristically clear instructions about the disposal of his remains. A cemetary was to be bought in Kensal Green, and a plain cross erected over the grave. No scarves, hatbands or feathers were to be worn at the funeral, the cost of which was not to exceed twenty - five pounds..."
Han hade tänkt över saken, Wilkie Collins, även inskriptionen på gravstenen. Där skulle stå hans fulla namn William Wilkie Collins och födelse- och dödsdagar åtföljt av orden "Author of the Woman in white and other works of fiction". Han satte alltså The Woman in white högst av alla sina romaner och det tyckte T. S. Eliot var en riktig bedömning.
Wilkie Collins var samtida med och god vän till Charles Dickens och lär även ha tagit intryck av honom.
Jag återkommer i ärendet.
Dagens dikt idag 30 oktober: Jag är inte ensam av Paul Eluard (1895 - 1952)
Paul Eluard anslöt sig efter första världskriget till dadaisterna men i mitten på 20 -talet blev han en i gruppen surrealister som samlades runt André Breton.
Hans tre fruar kom att ha stor betydelse för hans diktning.
Jag är inte ensam finns i samlingen Smärtans huvudstad som kom ut 1975 på Coeckelberghs förlag i serien Tuppen på berget. Urval och tolkning: Pierre Zekeli
Jag är inte ensam
Lastad
Med lätta frukter till läpparna
Prydd
Med ett tusental blommor
Glänsande
I solens armar
Lycklig
Över en förtrogen fågel
Utom sig
Över en regndroppe
Vackrare
Än morgonhimlen
Trogen
Jag talar om en trädgård
Jag drömmer
Men jag älskar rätt.
Två små systrar, Satsuki och Mei, flyttar till ett fallfärdigt spökhus på landet med sin pappa. Mamma ligger på sjukhus för TBC. I huset möts de av sotspridare som de skrämmer bort med höga skratt. Intill huset står ett jättelikt kamferträd. Fram till huset går vägen genom en trädtunnel. De hälsar på mamma och berättar om spökhuset. Mamma vill gärna komma hem och bekanta sig med spökena.Storasyster gör i ordning sin bentolåda och går till skolan. Lillasyster går på upptäcktsfärd och hittar en trädkantad stig som leder in i skogen, så faller hon ner genom en ihålig trädstam och hittar en stor oformlig någonting som ligger och sover. Mei har mött en skogsande som heter Totoro. Så börjar den förtjusande animerade filmen som heter Min granne Totoro. Mycket fantasieggande film av regissören Hayao Miyasaki i Studio Ghibli 1988. .
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans skrivit trilogin om Engelsfors; Cirkeln (2011), Eld (2012) och Nyckeln (868 sidor!), som kommer ut nu den 15 november. Dessutom har det kommit en prequel i serieform, Berättelser från Engelsfors. Engelsfors är ungefär som Fagersta där Mats Strandberg växte upp; en småstad som inte är det minsta gullig utan snarare ett klaustrofobiskt mikrokosmos.
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har skrivit böckerna de själva vill läsa; om där verkligheten och det fantastiska möts. De har översatts till 24 språk och snart kommer Cirkeln som film. Om filmen blir väl mottagen kommer även de andra delarna att filmas.De berättar att de har läsare i alla åldrar och att de träffades för fem år sedan i ett helt annat ärende. När de sedan började prata visade det sig att de var intresserade av samma saker, till exempel fantasy, Buffy the Vampire Slayer och John Ajvide Lindqvist.
Det ena gav det andra och nu är diskbänksfantasytrilogin om Engelsfors definitivt slut. Men de kommer att arbeta tillsammans igen. Men först gör de lite egna saker.
Ett väldigt samspelt författarpar som det var mycket givande att lyssna på.
De måste ha arbetat flitigt och haft lätt att strukturera. De har mejlat kapitlena fram och tillbaka mellan sig; förkastat, föreslagit ändringar, uppmuntrat men aldrig kompromissat. Sara B E berättar att hon exploderat ibland medan Mats S mera är den typen som imploderar...
Inlägg
