skip to main |
skip to sidebar
Me before you är originaltiteln på Jojo Moyes roman som fått den svenska titeln Livet efter dig. Båda kan försvaras, men den engelska är bättre..
Den här romanen berörde mig starkt. Författarinnan själv kallar det en kärleksroman, men det är långt ifrån hela sanningen.
Louisa Clark, 27, bor i en engelsk småstad och arbetar på ett café och är helt nöjd med det. Dessutom bor hon hemma hos sina föräldrar och bidrar till familjens försörjning eftersom fadern är arbetslös.
Pojkvännen Patrick är ett kroppsfixerat träningsfreak som hon av någon obegripling anledning har varit tillsammans med i sju år.
Det blir riktigt bekymmersamt för familjen Clark när Louisa blir arbetslös. Lättnaden är desto större när hon får ett arbete som assistent till Will, 35, som till följd av en ryggmärgsskada är förlamad från bröstet och neråt och endast har partiell rörelseförmåga i en arm. Den medicinska termen är tetraplegi. De obrukbara lemmarna orsakar honom dessutom mycken smärta.
Will har haft allt från ett intressant arbete till förmögenhet, resor och kvinnor. Nu är han helt beroende av andra för sitt liv dygnet runt.
Louisa är inte direkt förtjust i Will. Han är krävande och ganska elak, men hon får en bra lön. Men med tiden lär de sig att samarbeta. Och Louisa blir plötsligt intresserad av någonting och sätter sig i sinnet att ingjuta livslust i Will.
Han å sin sida försöker intressera henne för att göra något av sitt liv och att lära sig stå på sina egna ben. Louisa och Will blir vänner och förtrogna.
För honom kan hon berätta om en traumatisk upplevelse i tonåren.
Och han känner att hon förstår honom när han berättar hur mycket han hatar sin situation som han upplever som förödmjukande. Det är så mycket som icke - funktionshindrade inte förstår.
Jag tycker att den här romanen har mycket att lära ut om hur det är att vara vårdberoende för precis allt i livet. Att uppleva att man inte har egen kontroll på någonting. Och hur förödmjukande människors välvilja kan vara. Och man skulle kunna diskutera de anhörigas situation, hjälpmedel, vårdpersonalens kompetens, mänskliga rättigheter, dödshjälp, med mera.
Romanen Lamslagen av Carin Svensson handlar också om tetraplegi.
Den 31 augusti 1946 stod det så här i The New Yorker:
" The New Yorker this week devotes its entire editorial space to an article on the almost complete obliteratrion of a city by one atomic bomb, and what happened to the people of that city. It does so in the conviction that few of us have yet comprehended the all-but-incredible destructive power of this weapon, and that everyone might well take time to consider the terrible implications of its use."
Sedan följde den amerikanske jorurnalisten John Herseys (1914 - 1933) intervju med sex människor som överlevt atombomben i Hiroshima 6 augusti 1945 kl 08.15. 31 000 ord. Upplagan sålde snabbt slut. Senare kom boken Hiroshima som blev en bestseller.
Hersey hade redan fått Pulitzerpriset för romanen Klockan i Adano 1944
Han företrädde den s. k. nya journalistiken, vilket innebar att journalisterna använde sig av skönlitterär berättarteknik för sina fackliga artiklar.
Annika
undrar i sin bokbloggsjerka 2 - 5 augusti om vi har läst någon bok/några böcker som har lärt oss någonting om historia, konst, musik, vetenskap etc?
Jag tycker att man i regel lär sig något i varje bok man läser.
Det kan vara en ny miljö, en speciell natur, personteckningen, ett historiskt skeende, en främmande kultur, o.s.v.
Men jag väljer tre titlar som exempel:
Ivar Lo - Johansson, Bara en mor.
Här får man ta del av hur det var att leva som statare. Alldeles speciellt om hur det var att vara statarhustru och förr eller senare råka ut för den vita piskan, d.v.s. mjölkningen, som slet ut många kvinnor totalt.
Ofta var familjerna barnrika; man flyttade med jämna mellanrum och det var kvinnorna som höll ihop familjerna. En mycket bra roman och ett stycke svensk historias. Bara en mor har också filmats.
Anne Brontë, Agnes Grey
Agnes Grey tar tjänst som guvernant för att hjälpa till med att försörja familjen. Barnen hon ska arbeta med är förfärligt bortskämda och när Agnes Grey försöker få ordning på dem stöter hon på patrull.
Anne Brontë talar av egen erfarenhet. Boken kom ut 1847 och tegs först ihjäl. Den ansågs vara för frän. Men på senare år har den uppgraderats.
Så kunde guvernanterna ha det!
Natsue Kirino, Fri
Fri handlar om en grupp kvinnor som arbetar på en fabrik i en förstad till Tokyo. De tillverkar bentolådor (Bento = Japansk lunchlåda. En traditionell bento består av ris, fisk eller kött, och små grönsaksrätter som tilltugg.)
Man får ta del av deras arbets- och privatliv och då en av dem råkar verkligt illa ut ställer de andra upp. Deras lojalitet sträcker sig extremt långt. Detta är ingenting för svaga nerver...
Fabriksarbete och mycket annorlunda miljö.
Hannu Sarenström, Lundens skugga.
Här växer trädgårdens vackraste blommor. Norstedts förlag. 2013.
Lundens storhetstid infaller under 3 - 4 veckor i maj.
Hannu Sarenström är trädgårdsexpert, fotograf, författare och föredragshållare. 2012 arrangerade han trädgårdsutställningen på Sofiero.
I den här vackra boken presenterar han mängder av växer som passar för odling i skugga. Om man inte har tillgång till en hel lund kan man plantera under buskar. Han ger skötselråd och samplanteringsförslag.
Han berättar också om växter han skulle vilja ha i sin lund, men som inte passar i jordmånen på Kinnekulle där han bor. Ett sådan exempel är japansk skenkamelia.
Många av växterna har jag aldrig hört namnen på än mindre sett.
Inte visste jag att det finns en växt som heter pärlemorfjärva och som är sällsynt i handeln men finns hos fröspecialister. Lunddockan finns i vitt och violett. Haberlean har vintergröna blad och utgör ett vackert blickfång i lunden på väldränerad plats. Blek smörskål är en liten gul blomma som kompletterar vitsippan. Och så vidare.
Lundens skugga har ett överdådigt bildmaterial och är en utmärkt uppslagsbok att avnjuta antingen man har en lund eller inte.
Det här är det mest charmerande jag läst på länge!
Pierre Szalowskis debutroman från 2007
fiskar ändrar riktning i kallt vatten läser man med ett leende på läpparna.
Berättare är en 11 - årig pojke vars namn man aldrig får veta. Föräldrarna meddelar plötsligt att de tänker separera. Pojken kommer att bli den fjortonde i klassen som pendlar mellan föräldrarna. Det gillar han lika lite som de andra barnen.
Då bryter det ut en isstorm som lamslår hela Quebec. Människor som vanligtvis inte låtsas om varandra, till exempel grannarna till pojkens familj, tvingas söka hjälp av varandra.
Den vackra strippan Julie som fortfarande har ström får som inhysingar den ryske studenten Boris och hans fyra fiskar. Boris bedriver avancerade matematisk/topografiska studier av exotiska fiskar i fångenskap.
Alexis, ensamstående, arbetslös antisemit och homofob med sonen Alex bjuds in av det homosexuella paret Simon och Michel. (Simon är dessutom jude.)
Anne och Martin, pojkens föräldrar, ställer upp och erbjuder sina krafter vid utrymningen av ett äldreboende, vilket uppskattas på det mest oväntade sätt.
Egendomligt vad strömlöshet och kyla kan åstadkomma med människor.
Szalowski berättar lågmält och med mycken humor och värme.
Översättningen från franska är gjord av Magdalena Sørensen
[sekwa] förlag 2013
Idag är det exakt tjugofem år sedan den amerikanske poeten och novellisten Raymond Carver dukade under för sin lungcancer endast femtio år gammal.
Hans novellkonst utmärktes av att han lyfte fram s. k. vanligt folk; fattiga och lägre medelklass. Carver börjar sina berättelser mitt i och slutar likadant - utan vare sig pre - eller postludier.
Hans "dirty realism" - stil har påverkat många författare direkt eller indirekt.
Filmen Short Cuts bygger på Carvers noveller. De kom sedan ut i bokform på svenska under namnet Genvägar 1994.
Det finns också ett par andra novellsamlingar utgivna på svenska.
Vid sin död var Raymond Carver gift med Tess Gallagher., poet, essayist och författare av noveller. På svenska finns Han som älskade hästar från 1991.
I Andres Lokkos krönika i dagens SvD kan man läsa Carvers rörande kärleksfulla avsked till hustrun.
Remember me and all we did together.
Now, hold me tight. That´s it. Kiss me.
hard on the lips. There. Now
let me go, my dearest. Let me go.
We shall not meet again in this life,
so kiss me goodbye now. Here, kiss me again.
Once more. There. That´s enough.
Now, my dearest, let me go.
It´s time to be on the way
Lesley Downers stora passion är Japan. Hon föddes i London av en kinesisk mor och en far som var professor i kinesiska. Efter studierna flyttade Lesley Downer till en mindre stad i närheten av Kyoto.
Hon undervisade i engelska, men var tvungen att omedelbart lära sig japanska. Det gjorde hon med hjälp av böcker, språkkurser och frågor. Hon fick därigenom också djupgående kunskaper om kvinnor och kvinnors liv och villkor i Japan.
Lesley Downer har skrivit flera faktaböcker och artiklar om landet och kulturen. Speciellt intresserad är hon av Edo-perioden 1603 - 1868 då den reella makten låg hos Tokugawashogunatet.
Den sista konkubinen (2009) är Lesley Downers första roman. Det är en äventyrs - och kärlekshistoria från 1860 - talet som utspelar sig då västerlandet började intressera sig för Japan och samurajsystemet gick mot sitt slut. Den historiska bakgrunden är väl underbyggd och kännedomen om japansk kultur är mycket givande för den intresserade läsaren.
Huvudperson är den unga, vackra Sachi som i likhet med många andra japanska barn är adopterad. Hon är grönögd och ovanligt ljus i hyn och väcker uppseende var hon rör sig. Hon kommer så småningom att fundera mycket över sina biologiska föräldrar som när som helst har rätt att kräva henne tillbaka. Fosterföräldrarna är landsbygdssamurajer som driver ett värdshus. Sachi har fått lära sig alla samurajens dygder och hedersbegrepp från barnsben. Hon kan hantera ett svärd vilket ofta kommer väl till pass under de oroliga tider som råder i landet.
Sachi får ett mycket äventyrligt liv. Hennes skönhet för henne långt, men ibland ligger den henne i fatet.
Jag kan tycka att äventyrs- och kärlekshistorierna är mindre intressanta än alla fakta om seder och bruk, litteratur, natur, folktro, klädedräkt och samhällsstruktur som finns invävda i romanen.
Det är heller inte vanligt att en skönlitterär berättelse är försedd med en så gedigen litteraturförteckning som Den sista konkubinen.
Eventuellt tar jag mig en titt på Lesley Downers andra roman,
Samurajens hustru (2011) också..
Inlägg
