söndag 7 april 2013

Bokbloggsjerka 5 - 8 april


Annikas bokbloggsjerka 5 - 8 april
handlar om den ultimata lässtunden

Jag kan tänka mig

en tyst, sval sommarnatt vid havet. öppet fönster. vågbrus.

eller

vinternatt, snöstorm, brasa

eller

juldagens morgon. skinksmörgås och kaffe på (i) sängen. julklappsboken - eller ännu bättre- julklappsböckerna

Tanklös och hoppsig

Nu har jag äntligen fyllt igen en bildningslucka. Jag har läst inte mindre än fyra böcker  Marie- Sofie Månsson, aka Lotta,  av Merri Vik, pseud, för Ester 
Rignér - Lundgren. Och jag har haft oväntat trevligt. För det första flyttades man i ett nafs tillbaka till 50 - 60 - talen med helveckade kjolar, Karusellen, jumpers, Epa, bottiner och pepitarutigt.
Man dansar på panget, mumsar belåtet, byter hyllpapper och spelar grammofon. Och faster Truddan som är hela 36 år räknas som lastgammal!
Lotta själv är 13 i seriens början.
På den här tiden är man bussig och klämmig och äter nervlugnande lakritsbåtar. Och så tvättar man upp sina jumpers, fållar upp eller lägger ner kjol - och klänningsfållar, stryker och idkar persedelvård i allmänhet.
Lotta - böckerna är fulla av tidstypiska vardagsdetaljer; de är varma, humoristiska och chosefria.
Mamma står vid spisen, pappa drar försorg om familjen. Pojkarna är små minipappor och flickorna ska vara nätta och trevliga. Lotta gör uppstickarförsök ibland och bryter ofta mot regler och förordningar, men hon är aldrig elak utan mera tanklös och hoppsig, som mamma säger. 

Lotta - böckerna jag har läst är nr 1 - 3  samt nr 10.
Det är Lotta, förstås  1958
Ja, se Lotta!             1959
Lotta är sig lik           1959
Se dig för Lotta         1963

I senaste numret av                                                                                                                          
Parnass   finns en artikel av Margaretha Weimar med titeln Rätt klädd, Lotta!                                                                                                            

fredag 5 april 2013

Japanska spökhistorier

Patrick Lafcadio Hearn (1850 - 1904) var en märklig man. Hans far var irländare och hans mor grekiska; det är osäkert om de någonsin var gifta. Lafcadio Hearn kom till Japan så sent som 1890, men har gjort sig känd världen över som kännare av Japan, japansk kultur och sätt att tänka.Han åtnjuter högt anseende även i Japan och hans böcker trycks fortfarande. Inte minst Kwaidan. Japanska spökhistorier. Hearn gillade att samla berättelser.
Lafcadio Hearn (Koizumi Yakumo) kom till Matsue, residensstad i Honshu i sydvästra Japan, som lärare. Där mötte han också sin hustru. Han blev japansk medborgare och fick ett japanskt namn.
I Matsue finns ett Hearn - museum och där ligger han även begravd.
Kwaidan innehåller en rad korta, kusliga historier. Förfädernas andar spökar, huvuden rullar omkring och ibland träffar man på de huvudlösa kropparna. Det är lätt att göra misstag som man får plikta för på ett eller annat sätt - inte sällan med döden. Ibland är den frivillig: man kan till exempel offra sig för att ett träd ska gå i blom. Eller också har man förlorat ansiktet på något sätt och väljer att dö för egen hand.
Prästerna kan vara till en viss hjälp ibland. För att nu inte tala om samurajerna. En gång samuraj, alltid samuraj. Ursprunget lyser igenom oavsett förklädnad.
Spökhistorierna utspelar sig lite varstans. Effektfullt blir det naturligtvis i någon liten enslig koja i bergstrakterna i månljus. Blåst, regn, omänsklig kyla - en samuraj är okänslig för vädret. Han lägger sig på bara marken och lutar huvudet mot en tallrot och sover förnöjd.
Lafcadio Hearn förklarar att flera av spökhistorierna är översatta från gammal japansk litteratur och att någon berättats för honom.

torsdag 4 april 2013

Läsandets kultur


627 sidor slutbetänkande av Litteraturutredningen SOU 2012:65, 
Läsandets kultur
och 141 sidor Se dig för Lotta av Merri Vik, pseud för Ester Rignér - Lundgren.
utg. på B. Wahlströms ungdomsböcker från ungdomens eget bokförlag. 1968 
är de två senaste tilläggen i min läshög.
Jag har aldrig tidigare läst en Lotta bok, men jag har inhämtat uppgifter från vanligtvis välunderrättade källor att det är mycket läsvärda böcker. Alltså tänker jag läsa. Det är aldrig för sent att få en lycklig ungdom, eller hur det var. 
Mer än 1000 titlar finns att välja på bland Wahlströms böcker står det bak i boken. Och så uppmanas man att sätta ett märke för de Wahlströms - titlar man helst vill ha. Tur att det inte är en bok ifrån biblioteket.
Jag avstår från märkessättandet men jag kan konstatera att jag läst Enid Blyton, Syster Ann Barton och Kitty- böcker. Och jag har läst böckerna om Cherry Ames.

onsdag 3 april 2013

Dagens dikt

Den lilla källan
 
Om Yongtun vore utan sin källa,
vad skulle då göra Yongtun till by?
Snöflingor faller oavbrutet
ned i källans mörka vatten
och upplöses
Denna djupa stillhet
när Yang - suls hustru,
täckt av snö, går ut för att hämta vatten.
Hon sätter ned sin lilla kruka,
tar upp skopan men glömmer att ösa upp.
Hon ser snöflingorna dö.
Djup frid.

Ur Tiotusen fotspår och andra dikter

Ko Un föddes 1933 i Korea. Han led svårt under koreakriget då också många av hans närstående dödades. Mellan åren 1952 och 1962 levde han klosterliv.
Under kampen för demokrati i Sydkorea blev han fängslad flera gånger.
Ko Un skriver även drama, essäer och självbiografiska berättelser.

tisdag 2 april 2013

Äpplets vana att falla


Idag kunde jag hämta Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop på det lokala biblioteket.
Curves to the Apple kom först ut 2006 och innehåller tre titlar som Rosmarie Waldrop gav ut under åren 1987 till 1999, Reproduktion av profiler; Det uteslutna tredjes plan; Motvilliga gravitationer
De hänger ihop och utgör såväl höjdpunkt i som lämplig ingång till hennes författarskap.
2011 kom den svenska översättningen som gjorts av Marie Silkeberg, Ida Linde och Niclas Nilsson på Rámus förlag.
Jag har läst av och till hela dagen och inser att detta är en bok jag vill äga.
Den blir jag inte klar med i brådrasket. Mycket behöver läsas och läsas om. Det är vackert, fantasieggaande och intellektuellt utmanande. Jag börjar förstå varför Rosmarie Waldrop räknas som en av den amerikanska litteraturens mest inflytelserika författare. Hon har ägnat sitt liv åt litteraturen liksom maken.
De har fyllt sitt hus med böcker. De fick bygga tak på verandan för att få plats med ännu flera böcker
Rosmarie Waldrop har en alldeles egen stil. Hon skriver prosalyrik; hon ställer frågor, funderar; leker med språket; associerar till naturvetenskap, fysik och filosofi. ”Poesi: en alternativ, mindre linjär logik,” säger hon.
Här kommer ett par exempel ur Äpplets vana att falla:

”Du sa till mig att det som inte används är meningslöst och tog min temp som jag tänkt spara till en svårare dag. I spegeln, varje natt, samma ansikte, lite mer slitet, en klänning som använts för länge. Månen var ute i kylan tillsammans med den rastlösa otillfredsställda vinden som verkade ändra lönnarnas placering.
Jag väntade mig en förebråelse för att ha nämnt ordet kärlek, men du anklagade mig bara för att ha stulit din penna, och sorgen försvann med förnuftet. Du gjorde en ceremoni av att hålla huvudet i händerna eftersom det, som du sa, inte kunde rymmas i sig självt.” 
Ur Reproduktion av profiler

"En tagg i hjärnan, säger han, denna ansträngning att fånga växlingar i våglängder eller känslor. Att inte bara se både kanin och anka i fixeringsbilden, utan också frysa omkastningens ögonblick. Eller ett ögonblick av åldrande. Är det för subtilt, som gräs som växer. som en protons storlek? Eller är vår oförmåga mer kategorisk, så som en skugga inte kan fånga ljuset eller ögat se sin blinda fläck? Älskar jag ditt ansikte för att det är ditt eller för hur det skiljer sig från cirkel, parabel, ellips? 

Kanske behöver vi förändring för att se det som är, säger hon. Och tvetydighet, för att bli medvetna om seendet. Sju sorters äpplen. Men fokusera på linsens krökning, och natten får all färg, dvalan alla handlingar. till och med deras speglingar i floden. Porer sluter sina dörrar. Gräset är slött av mängd, himlen inte oändlig, bara sot."
Ur Motvilliga gravitationer



måndag 1 april 2013

Rosmarie Waldrop



I Kulturdokumentären i P1 idag kunde man stifta bekantskap med en kvinna vid namn Rosmarie Waldrop. Hon är poet och översättare och driver sedan 1961 tillsammans mned sin man Keith alternativförlaget Burning Deck Press . Maken är också poet och översättare. Han har dessutom skrivit ett flertal romaner och essäsamlingar. De bor i Providence, Rhode Island, ca 20 minuters promenad från Brown University där båda undervisat.
Rosmarie Waldrop föddes 1935 i Kitzinger i Tyskland. 1954 träffade hon Keith Waldrop som ingick i en grupp amerikanska soldater stationerade i Tyskland. Sedan 1958 bor paret i USA.
Rosmarie Waldrop är en lågmäld, uppriktig poet; en poeternas poet, enligt kulturjournalisten Anneli Dufva som besökt Rosmarie Waldrop i hennes hem.
Rosmarie Waldrop berättar om sina försök att skriva både på tyska och engelska under sin första tid i USA och att det inte fungerade. Hon hamnade i ett mellanrum mellan språken och att hon trivs där. Hon skriver på den ena språket och översätter till det andra.. 
Rosmarie Waldrop tar gärna intryck av andra författare. Särskilt betydelsefulla är Ludwig Wittgenstein och Edmond Jablès - en judisk man född i Kairo, som skriver om förintelsen på ett sätt som hon kan ta till sig.
Rosmarie Waldrop har främst skrivit diktsamlingar men det har också blivit ett par romaner, till exempel The Hanky of Pippin´s Daughter där hon skriver om sitt miserabla förhållande till modern.
Det var det som gjorde att hon valde att aldrig skaffa barn. Hon är medveten om att hon gått miste om något och att det finns en tomhet i hennes liv och dikter, men hon anser sig ha vunnit annat.
Man associerar osökt till paret Virginia och Leonard Woolf.
Jag återkommer imorgon till diktsamlingen Äpplets vana att falla som är den enda titel som finns översatt till svenska.