skip to main |
skip to sidebar
Med anledning av att det i söndags var Saint Patrick´s Day uppmanar oss
LYRAN
att berätta om tre böcker som skrivits av irländska författare.
Dermot Bolger föddes 1959 i Finglas , en förort till Dublin. Han skriver romaner, dramatik och poesi och deltar i folkbildande projekt. Genombrottsromanen
Vägen hem (1993) var den första av hans romaner som kom på svenska.
Den handlar om två ungdomars flykt från Dublin på jakt efter ett hem. De saknar sin döde vän Hano som varit deras fasta punkt i tillvaron.
Nuola O´Faolain skriver i sin debutbok Är du nån? En tillfällig självbiografi (2000 på svenska) om sin uppväxt med en sorglös, oansvarig pappa och en mamma som sökte tröst i flaskan och en massa syskon. Hon blev berömd journalist och när hon skrivit sin bok fick hon ett enormt gensvar. Hon berättar om katolicismens starka grepp om folket, sexualskräcken, ensamheten, barnlösheten och alkoholproblemen. Fortsättningen heter Nästan framme och kom 2003
John McGahern, Bland kvinnor kom 1996. Den tilldrar sig på den irländska landsbygden på 1950-talet. Michael Moran är en f.d. IRA-man som nu för ett hårdhänt regemente hemma på sin gård med sin andra fru och barnen. Äldste sonen flyr familjen och kommer aldrig tillbaka. Fadern sätter p för en dotters drömmar om vidare studier. Hustrun får utstå verbala elakheter men förblir lojal.
Det kärva språket svarar väl mot innehållet.
Under hemresan från ett isigt, snöigt Stockholm hade jag som mycket lämplig reslektyr En vinter i Stockholm av Agneta Pleijel. Det var helt underbart att krypa in i en varm kupé (som skulle varit tyst men inte var det) och försjunka i Agneta Pleijels vemodigt vackra roman från 1997.
En man meddelar sin hustru att han funnit en annan kvinna som han också älskar. Han tänker inte överge hustrun. Han kommer och går som det passar honom och hustrun har till en början inte kraft att be honom gå för gott.
Hon minns och skriver. Filen kallar hon hundra dagar. Samtidigt som hon berättar sin egen smärtsamma historia berättar hon också föräldrarnas och om sin egen och systerns uppväxt. Modern och fadern har levt åtskilda sedan många år och fadern har gift om sig. Faderns passion var fysiken; moderns musiken.
Kvinnan träffar en annan man, en serb vid namn Emm, som är gift och inte tänker sig någon skilsmässa. Hon funderar mycket över män; försöker förstå dem och vad det är de söker hos en kvinna. När hon försöker tala allvar med Emm svarar han att hon är vacker. När hon blir irriterad säger han att hon är vacker och intelligent. Ingen bra metod.
Agneta Pleijel säger som vanligt så mycket klokt och insiktsfullt med ett pregnant och vackert språk.
Ny bok på svenska av den försynte två meter långe författaren Patrick Modiano (1945 - ), Lilla smycket.
En liten pärla från Elisabeth Grate Bokförlag i översättning av Pontus Grate..
Lilla smycket är sista delen i en trilogi. De andra delarna är Dora Bruder (1997) och Des Inconnues.
Lilla smycket kom ut 2001.
Det är en jagberättelse där man länge undrar över vem som berättar. Så småningom visar sig jag heta Thérèse. Hon är ung, rotlös och arbetssökande. En dag i rusningstid på tunnelbanan i Paris ser hon en kvinna i gul kappa som hon tycker liknar hennes mor. Thérèse har en kakburk med några minnessaker, bland annat ett foto av modern. Thérèse följer efter kvinnan, men vågar inte tilltala henne.
Minnesfragment dyker upp. Hon minns en frånvarande moder, flyttande, ensamhet, osäkerhet, otrygghet och allt möjligt som man inte ska behöva bära med sig från sin barndom. Morbror Jean Borand tar hand om henne ibland och är snäll mot henne. Men är han mors bror? Eller är han Thérèses far? Och var finns han nu? I sin utsatthet tvingas hon ibland att sätta sin tillit till vilt främmande människor, som till exempel en vänlig apotekerska som ger henne några timmars trygghet, värme och närhet.
Thérèse har fått ett deltidsarbete. Hon ska sällskapa en ung flicka några timmar per dag några dagar i veckan. Hon möter ett par kalla, likgiltiga föräldrar i ett lånat hus. Flickans namn framgår aldrig. Föräldrarna kallar henne bara "hon". Naturligtvis känner Thérèse igen sig.
Modianos romaner utspelar sig alltid i Paris. Han skildrar detaljer, platser, gator , tunnelbanestationer, parker och hus med självklar elegans.
Så här står det i en artikel av Kristoffer Leandoer om Modiano
"Konkordanser har upprättats mellan hans romaner och Georges Perecs
listor i ”Jag minns”, nätsajter ägnar sig åt att spåra och återskapa en
plats som kallas ”Modianos Paris”. Spännande.
Jag ser alltid fram emot att läsa en ny roman av Patrick Modiano. Jag vet att den tilldrar sig i Paris och att den på något sätt sysslar med minnen och hågkomster. Eller om det man glömt. Men alltid på ett nytt sätt. Man flyter med i det som varit och det som är i en rotlös tillvaro. Det man förlorar får man aldrig igen. Det är vackert och vemodigt.
Det blev en skvätt rea till! Eftersom jag är mycket förtjust i författaren, psykoterapeuten och professorn i religionspsykologi OWE WIKSTRÖMS sätt att formulera sig i skrift köpte jag
Att älska livet mer än dess mening. Betraktelser och övningar utan att tänka två gånger.
Visserligen kände jag mig lite skeptisk inför det där med övningar. Men det säger författaren omedelbart att det kan man bara hoppa över. Sju veckors betraktelser dag för dag med efterföljande övningar enligt mönstret 1/ Uppmärksamma, 2/ Reflektera över, 3/ Handla
Owe Wikström är mycket beläst och har forskat mycket inom konst och musik.
Titeln på den här boken kommer från Bröderna Karamsov. Owe Wikström har sysslat mycket med Dostojevskij; han har skrivit om Bach, Proust och Montaigne.
Owe Wikström undrar till exempel varför människor i vår tid är så rädda för allvaret?
Och varför allt måste vara så stort för att vara värt något?
Varför måste man stressa iväg på dyra sommarsemestrar när det kan vara minst lika värdefullt att skrota runt hemikring? Jag läser vidare. Kanske blir det en och annan övning också.
Saknas: Litteraturförteckning och register
(På förekommen anledning kan jag meddela att prislappen var röd, satt på framsidan och lossnade utan bensin...)
JONAS BRUN
född 1979, vann Sveriges Radios romanpris för sin tredje roman Skuggland, en roman om kärlek, förlust och saknad enligt flera källor.
2009 fick han Mare Kandre - priset för romanen Det Amfibiska Hjärtat.
2004 debuterade han med romanen Den andra tiden.
Ännu ett läsprojekt att lägga till alla de övriga.
Men allra först ska jag slutföra Ingenbarnsland.
Vem får SVERIGES RADIOS ROMANPRIS?
Det är verkligen jättespännande. Ikväll kl 18.15 får vi veta resultatet. Oliiiiidligt spännande! Tycker jag som snart har läst ut Ingenbarnsland av
Eija Hetekivi Olsson och är omåttligt förtjust!
Och hoppas att Hetekivi Olsson får priset.
Vilken energi hon utstrålar den unga Miira som är huvudperson i romanen. Och vilken framåtanda och beslutsamhet. Trots att hon inte direkt har någon som uppmuntrar henne. Mamma och pappa bara längtar hem till Finland. Miira vill verkligen inte till Finland och hon vill inte heller gå i finneballeklasserna. Hon är svensk och talar utmärkt svenska. Varför ska hon som är född i Sverige läsa Svenska för invandrare? Det undrar jag också!
Miira är inte den som vill gå några banade vägar. Hon reagerar instinktivt mot spelet mellan flickor och pojkar och tycker att flickorna är löjliga som fnissar och låter pojkarna hållas.
Hon sticker upp mot lärarna och protesttiger sig igenom engelskan på¨Römossaskolan i Gårdsten. Vi befinner oss i mitten av 80 -talet.
Författarinnan har verkligen lyckats med sin debut. Stilsäker står det på baksidan av boken och det kan man bara hålla med om. Nyorden står som spön i backen. Oftast är de roliga och effektiva, men ibland blir de aningen för många. Den kärva humorn är svår att motstå. Liksom den arga, begåvade, unga Miira som trevar sig fram i en hård tillvaro. Hittills har hon haft någon sorts radar som fått henne att klara skinnet och jag hoppas att det håller sig i resten av boken också.
Ingenbarnsland tävlar med Skuggland av Jonas Brun och Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff - helt säkert utmärkta romaner de också.
Lina Wolff har jag läst tidigare och tyckt mycket om.
Uno i mammas mage av Sara Gimbergsson är en minimalistisk, humoristisk och pedagogisk liten bok för till exempel någon liten som ska få ett syskon.
Rakt på sak om babyn som får näring av mamma, suger på tummen, dansar och sjunger med mamma, simmar omkring i mammas mage som mamma simmar i badhuset. Till slut blir stugan för trång och babyn och mamma får hjälpas åt och skaffa babyn större lägenhet.
Inlägg
