skip to main |
skip to sidebar
40 - talsförfattare innehåller essayer om författare ur 40- talsgenerationen.
Den är sammanställd av litteraturkritikern Lars - Olof Franzén.
Bengt Holmqvist inleder med en lång essay om lyriken under 40-talet.
Tidens prosa presenteras av Lars- Olof Franzén.
Sexton författare presenteras i tjugofem essayer av andra författare och litteraturkritiker.
Ulf Linde skriver om Lars Ahlin; Karl Vennberg, Erik Lindegren och Werner Aspenström ger var sin bild av Stig Dagerman; Gösta Oswald presenteras av Lars Forssell och Jan Stolpe; Ragnar Thoursie av Folke Isaksson och Göran Printz- Påhlson. Karl Vennberg ägnas också tre essayer av Bengt Holmqvist, K.G. Wall och Göran Palm.
Essayerna följs av författardata och register.
En del av författarna är naturligtvis mera kända än andra som till exempel Werner Aspenström, Stig Dagerrman, Erik Lindegren, Ragnar Thoursie och Karl Vennberg men Lars Ahlin, Tage Aurell, Sivar Arnér, Elsa Grave och Thorsten Jonsson är ju inte på något sätt okända.
Olov Jonason är okänd för mig. Gösta Oswald har jag inte läst tidigare, men honom är jag riktigt nyfiken på. Man träffar ofta på hans namn hos andra författare och då nämns han med beundran.
Trots sitt korta liv - han drunknade utanför Gotland 24 år gammal - hann han göra stort avtryck.
I serien Svenska klassiker utgivna av Svenska akademien finns bl. a.
Den andaktsfulle visslaren - diktsamlingen Gösta Oswald debuterade med 1946
och romanen En privatmans vedermödor som kom ut 1949.
Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap, skrev sin doktorsavhandling om Gösta Oswald,
Gösta Oswald : hans liv och verk och hans förbindelse med det svenska 40-talet.
Känslan av död (A Room Full of Bones), Elly Griffiths fjärde bok om rättsarkeologen Ruth Galloway, är den allra bästa av dem.
Man känner sig som vanligt hemma och välkommen i Ruth G:s lilla hus vid saltängarna i Norfolk; lite ensligt kanske, men man förstår hennes lättnad när hon kommer hem efter en arbetsdag och har hämtat dottern Kate hos dagmamman och möts av katten Flint och havets brus i fjärran.
Ruth Galloway håller sig med en del mer eller mindre exotiska vänner som till exempel druiden Cathbad. Förhållandet till kommissarie Harry Nelson, Kates far, är problematiskt men under kontroll.
På historiska museet i Norfolk ska man i forskningssyfte öppna en kista med kvarlevorna efter en medeltida biskop, Augustine Smith. Ruth Galloway befinner sig bland de inbjudna.
Strax efter inträffar två mycket egendomliga dödsfall. Dessutom insjuknar Harry Nelson i en allvarlig, gåtfull sjukdom.
Miljön är tilltalande, personskildringen nyanserad, storyn är spännande och känns trots en del häpnadsväckande ingredienser mycket välkomponerad.
Dessutom finns här en tilltalande humor och varm mänsklighet som gör att det är med saknad jag slår igen Känslan av död. (Ingen vidare titel, förresten.)
Men - redan under januari kommer nästa Ruth Gallow Investiagation:
Dying Fall. Det ser jag verkligen fram emot!
Den flitiga LYRAN
ber oss avge tre bokliga nyårslöften
Ett utav dem sammanfaller för min del med ett av Lyrans, men det kan inte hjälpas.
1/ Jag tänker fortsätta att läsa och blogga om en blandning av gammalt och nytt i olika genrer - helt efter eget gottfinnande.
2/ Det blir en hel del ö-läsning under 2013
3/ Jag ska försöka dokumentera våra läsecirkelsböcker sedan många år tillbaka och låta det bli av att fylla på allt eftersom
Gott nytt år!
Kläppen tungt i klockan slår:
"Nu är ny-år inne!"
Tack, du kära, gamla år,
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne!
Nya år,
kom med fröjd och sol och vår
och ett tacksamt sinne!
Elsa Beskow och Herman Siegwald, Vill du läsa? Första skolåret
Snöns rike (1948) räknas som Yasunari Kawabatas mästerstycke.
Det förstår jag. Fullständigt förtrollad har jag just lagt ifrån mig den poetiska romanen som är så vacker och - som jag uppfattar det - japansk.
I Tusen tranor var det teceremonin som var någon sorts nav. Här är det geishakulturen.
Den sysslolöse, stormrike Shimamura som ärvt sin förmögenhet åker då och då upp i bergen till kurorten Honshu vid de varma källorna för att återfinna sin livslust. Där träffar han geishan Komako, som begår den för en geisha oförlåtliga synden att bli kär i en kund. Hon ger, men får inget tillbaka. Shimamura iakttar sin egen känslokyla, men känner ändå en viss dragning till Komako. Det finns också en annan ung kvinna med i bilden, Yoko. Hon figurerar redan under tågresan på den snöiga vägen upp i bergen. Shimamuras hustru syns inte men finns ändå. Om henne får vi inte veta något. Detta känns igen från Tusen tranor. Två kvinnor och en man. Och en osynlig hustru och likaledes osynliga barn. Som en del i en riktig mans utrustning.
Det är genom Shimamura författaren låter läsaren uppleva de vackra bergen med de brinnande lönnarna, snön, månskenet, persimonträden, cederlundarna, de vita boveteblommorna med röda stänglar, lotusdammarna med röda karpar, trollsländorna, dvärgbambun, nagatamusiken och så vidare.
Per Erik Wahlund har gjort översättningen till svenska från den engelska utgåvan
Snow Country. Han har också förklarat en del japanska uttryck i slutet av boken.
Lustigkulle har skrivit alldeles utmärkt om Snöns rike i sin blogg
Stänk och flikar
Brita Burenberg - sista delen i Harald Beijers Brita Burenberg- trilogi.
Den yngre generationen Burenberg får stor plats i Brita Burenberg; i all synnerhet den äldste sonen Greger. Han är moderns favorit, men är en lättjefull slösare utan go.
Dramatiken är stor hela romanen igenom. Gudarna rasar som i ett grekiskt drama och tar ut sin tribut.
Problemen hopar sig för familjen Burenberg. Tiderna blir sämre; affärerna görs på ett annat sätt; Greger sr har tappat stinget. Ibland längtar han tillbaka till studietiden och supbröderna.
Brita Burenberg har fått sitt nya hus trots att det egentligen var tillbyggnad av lagerlokaler som behövdes. (Man frågar sig varför inte Greger Burenberg sade det då?) Familjen lever på stor fot och Brita Burenberg köper loss föräldrarnas lilla gård vilket kommer att bli ödesdigert för dem.
Brita ordnar och ställer för andra.
Inte av någon oegennyttig kärlek utan för att det passar hennes syften.
Unge Gregers öde styrs av modern bakom ryggen på honom.
Och det blir ödesdigert för honom.
Kyrkan och prästerskapet har författaren också ett gott öga till.
Greger Burenbergs sup- och studiekamrat, kallad Paniken, har nu blivit präst och han får också en hel del utrymme i romanen. Han har blivit präst av alla de felaktiga skälen. Hans hustrun är en småskuren, elak skata. Tillsammans är de rena katastrofen.
Den andre studiekamraten Fritz, sköter nu reklamen (läs: klistrar affischer) för ett nöjesfält.; ständigt på jakt efter pengar; alltid lika törstig. I sin uselhet drar han sig inte ens för att prisge sin dotter för några hundralappar.
Livet har inte blivit vad någon av dem tänkt sig.
Författaren har inte sparat på krutet. Men det känns obearbetat. Som om han plötsligt blivit trött på hela historien, men ända vill knyta ihop säcken. Och jag medger att jag läste och läste för att se hur han skulle lyckas med det.
Det är en mörk människosyn Harald Beijer ådagalägger. Han är ute i ett ärende. Han håller en domedagspredikan. Det är mycket lag men inget evangelium.
Helena tipsade för en tid sedan om julantologin Holiday och berättade om sin hatkärlek till chicklitförfattaren Jane Green.
Jag har aldrig läst något av Jane Green och Holiday har ett läckert omslag så idag när jag besökte vår lokala boklåda i ett annat ärende och sprang rakt på Holiday så klippte jag till.
Inte heller har jag läst något av de båda andra författarna i antologin
Jennifer Coburn och Liz Ireland
Inlägg
