skip to main |
skip to sidebar
1903 fick Grazia Deledda (1871 - 1936) sitt stora genombrott med romanen Elias Portolu. En berättelse från Sardinien.
Den första svenska upplagan kom också 1903.
Grazia Deledda fick Nobelpriset 1926 och avhämtade det 1927.
Nu förefaller hon vara väldigt bortglömd och nämns endast med ett fåtal rader i uppslagsböcker och litteraturhistorier.
Jag har läst en svensk utgåva av Elias Portolu i serien Vårt hems Nobelbibliotek i bemyndigad översättning av Ebba Atterbom från 1929.
(Det ser ut som om Fredrik Böök skrivit förordet.)
Elias Portolu har suttit i fängelse på fastlandet och kommer nu tillbaka till sin familj i Nuoro på Sardinien. Han tas emot med öppna armar. Ingen verkar besvärad av att han suttit i fängelse.
Fadern skryter och skroderar om sina söner. Den tysta och fromma modern håller sig i bakgrunden och lagar mat. Ibland dem som hälsar Elias välkommen hem är brodern Pietro och hans tillkommande, den vackra Maddalena. Kärleken är lika ömsesidig som ögonblicklig.
Elias får rådet av skogsfilosofen Martinu Monne att genast gå till sin bror och tala om hur det ligger till.
Prästen Porcheddu å sin sida har den bestämda uppfattningen att Elias bör bli präst och att han absolut inte får ge efter för sina känslor. Elias ser till att han tillbringar sin mesta tid ute med fåren på betesmarkerna. Han strider med sig själv; han är djupt olycklig. Elias själ är en krigsskådeplats.
Detta moraliska dilemma, detta triangeldrama som endast två av kontrahenterna är medvetna om, tilldrar sig i en fantastisk miljö av oleanderträd, rosenbuskar, mynta, timjan, korkek, fläderbuskar och mastixträd.
Och månskenet över Sardinien måste vara något extraordinärt.
Grazia Deledda skildrar miljön hon känner så väl på ett fantastiskt sätt och de enkla människorna och deras livsvillkor kärvt och realistiskt; med allvar och respekt. Miljön är alldeles tydlig; tiden mera obestämd men problemet skuld/ straff är tidlöst och allmänmänskligt.
Jag tyckte mycket om den här romanen.
Yasunari Kawabata fick nobelpriset i litteratur 1968 med motiveringen
"hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart".
Tusen tranor (första svenska utgåva 1966) är ett utmärkt exempel på "japanskt väsen i dess egenart".
Vackert, skirt, poetiskt men - med svärta och smärta; blommande vit oleander; en teservis med vackra kärl; gamla traditioner på glid.
En ung man, Kikuji, står i centrum för fyra kvinnors intresse; två äldre och två unga. De äldre kvinnorna har båda haft en kärleksrelation med Kikujis far; den far
vars skugga länge vilar över scenen.
Den ena av de äldre kvinnorna är Chikako Kurimoto, som varit faderns teceremonilärarinna. Hon tar sig friheter i huset efter Kikujis mors död. Och nu vill hon dessutom agera äktenskapsmäklerska.
Den andra äldre kvinnan är en helt annan sorts kvinna. Hon är den som fadern älskade mest. Hon är ungdomlig och vacker och har dessutom en vacker dotter.
Den unge Kikujis förvirring är stor.
När den väl lagt sig är scenen inte längre densamma.
Detta handlar om förhållandet mellan generationer, traditioner och en ung mans väg mot mognad.
Språket är vackert och rent. Olov Jonason har gjort översättningen från Sachiko Yatsuhiros auktoriserade översättning till tyska
Lyran
vill veta vilka tre jultraditioner vi inte vill vara utan.
Efter moget övervägande landar jag på följande tre måsten:
Pepparkaksgardinen som jag brukar hänga upp i köket tillsammans med adventsstjärnan. (I år blev det endast stjärna eftersom jag ännu
inte hittat pepparkaksgardinen.) .
Granris och ljusslingor i fönsterlådorna
Julskinkan. Tillagad i stekpåse i ugn. Griljerad på julafton.
2010 inträffade två explosioner i Stockholm alldeles i närheten av varandra.
En självmordsbombare miste livet. Det betecknades som terroristbrott.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri tar avstamp i dessa händelser.
Unge Amor är huvudpersonen som ringer varningar till sina bröder.
Ligg lågt! Stick inte ut! Nej, förresten gör det!
Ja, det är ju förvisso skillnad på bröder och bröder.
Sina egna bröder offrar man sitt liv för.
De andra kan han offra en del för men inte livsfarligt och inte i ansiktet.
Amor skildrar hur han känner sig förföljd; hur han känner skuld och rentav tror sig ha utfört dådet; inbillar sig att han provocerar en polis, och så vidare.
Som läsare vet man ibland varken ut eller in. Vad händer? Vad tilldrar sig i Amors huvud? Mästerligt lyckas Jonas Hassen Khemiri överföra känslan av förvirring, diffus fara och overklighet till läsaren.
Samtidigt som han på få sidor berättar om släkten, flickvänner och kompisar.
Men det som allra först fångar mig är själva språket. Jag glömmer nästan innehållet för det fantastiska språket.
Och humorn - vem har inte stått vid ett dansgolv och försökt se oensam ut? - den milda ironin och vemodet.
En pjäs med samma titel som Khemiris bok har premiär på Malmö Stadsteater
den 18 januari.
"Jag ringer mina bröder är Sveriges bidrag till Europe Now –
ett samarbetsprojekt där fem teatrar i Europa har som mål att beskriva
det samtida och framtida Europa, präglat av nya identiteter och
befolkningsstrukturer" står det på Stadsteaterns hemsida
Leif Zern är författare och sedan länge teaterkritiker på Dagens Nyheter.
Han föddes 1939 och växte upp som enda barnet i en judisk familj på Söder i Stockholm. Fadern, som är jude, har träffat modern medan han arbetade som springsjas. Hon är s. k. shikse, alltså en kristen flicka.
Hon beslutar sig för att gå över till judendomen och går därefter i lära hos sin svärmor för att lära sig judiska seder och bruk.
Sonen Leib-bin-Simon Zernjaffsky - Leib Simons son - blir Leif Zern.
I kaddish på motorcykel skildrar han sina föräldrar som
levande mellan men ändå i två världar. Fadern är mycket intresserad av det svenska. Han spelar fotboll, kör motorcykel och är intresserad av boxning. Och ingen kan hindra honom från att äta kräftor en gång om året, trots att det inte riktigt är förenligt med judendomen.
Modern tar - som ett svar på kräftorna - Leif med sig och går till moster Nanna i all stillsamhet för att äta sin favoriträtt paltbröd med fläsk och löksås. Ingen utav dem har dåligt samvete för sina "övertramp"..
Judendomen är en religion för barn, sägs det på något ställe, och det finns ingen skuld och skam i denna religion.
Däremot innebär den ett livslångt lärande.
Kaddish på motorcykel är en lågmäld och finstämd roman som handlar lika mycket om judendomen som om fadern. Och modern, som är svårt plågad av reumatism och i det närmaste kommunist.
Fadern, som lämnat textilbranschen för en tobaksaffär, sliter ut sin ena höft och går så småningom in i en depression eller senilitet och försvinner inför sonens blickar. Försvinnandet börjar i ansiktet.
En mycket sympatisk roman på ett vackert, rent språk som jag tog till mig direkt. Dessutom i ett mycket behagligt format.
Annika:
"Vi tar en enkel fråga så här sista gången innan juluppehållet: Vad läser du just i dag?"
Alldeles lagom ansträngande uppgift för den som släpat resväskor genom snön hela dagen.
Jag läser
Kaddish på motorcykel av Leif Zern
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Lyrans uppgift vecka 50: Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på!
Jag väljer att välja sådana Nobelpristagare som jag inte läst, men verkligen skulle kunna tänka mig att läsa något av.
Och jag går bakåt i tiden
 |
| Bild från Wikipedia |
Grazia Deledda fick Nobelpriset i litteratur 1926.
Grazia Deledda föddes på Sardinien 1871. Hon debuterade tidigt. Hennes romaner handlar om livet på Sardinien i första hand men de behandlar också allmänmänskliga problem. 1936 dog hon.
Mitt lokala bibliotek har två titlar varav den ena nu är reserverad,
William Faulkner (1897 - 1962) fick sitt Nobelpris 1949.
Han är den amerikanska söderns skildrare och räknas bland förnyarna av romankonsten. Faulkner var samtidia med Hemingway och har inspirerat sådan författare som Flannery O´Connor och Cormac MacCarthy. Jag känner att jag försummat William Faulkner
Yasunari Kawabata (1899 - 1972) föddes i Osaka och arbetade som journalist och författare. Han skrev minimalistiska romaner och noveller och tillhörde den nysensualistiska skolan som ville förnya den japanska skönlitteraturen.
1968 fick han Nobelpriset. Snöns rike och Tusen tranor är reserverade på biblioteket.
Inlägg
