Glappkontakt

I Ett månvarv. En dagbok om kärleken och döden berättar Gunilla Linn Persson om de tjugoåtta dagar det tog för hennes mamma, Ilona Francesca, att dö av cancer i magen.
Under denna tid minns Gunilla Linn Persson hur hon hela livet haft en mycket besvärlig relation med modern, en sorts glappkontakt. Hon förstår att moderns traumatiska barndom kan ha satt sina spår. Äktenskapet med den charmige och våldsamme man som blev Gunilla Linn Perssons far var olyckligt men ekonomiskt stabilt. Gunilla Linn Perssons eget liv med bipolär sjukdom och alkoholmissbruk, dramatiska äktenskap och ett förståndshandikappat barn skildras också med hänsynslös uppriktighet.
Ilona Francesca har ofta svikit henne men trots det har Gunilla Linn Persson alltid funnits där för henne när modern behövt hjälp.
Under sjukdomstiden för hon nu en kamp med en bristfällig och kärlekslös sjukvård. När moderns plats på ett hospice går till en annan patient förvandlas Gunilla Linn Persson till en blå drake med påföljden att modern ändå får tillbringa sina allra sista dagar och slutligen dö i en lugn och omhändertagande miljö.
Och kontakten mor/dotter är god under dessa extrema förhållanden.
Samtidigt som moderns dödskamp pågår utvecklas Gunilla Linn Perssons egen kärlekshistoria med pojken från förr; den som hon var kär i när hon var sjutton år och som kom hennes far att nära nog ta livet av henne. Men Gunilla Linn Persson och  E -  som han kallas - har aldrig glömt varandra. Nu blir han ett starkt stöd för hela familjen.
Gunilla Linn Persson berättar också om vänner som ställt upp i vått och torrt - Suzanne Osten till exempel - och om andra som dragit sig undan när hon haft det som besvärligast. Kriser innebär gallring, säger hon torrt.
Man kan inte annat än att bli gripen av Ett månvarv.
Omslagsbilden föreställer modern. 

Nordegren och Epstein i P1

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström (1891 - 1948) med efterord av Ylva Floreman har nu kommit ut i ny upplaga på Bakhåll förlag..
EBN var undersökande journalist på SvD och var tidigare som wallraffare än Wallraff själv. I En piga bland pigor ger hon en nyanserad skildring av livet på en bondgård i Sörmland under några veckor 1914. En piga bland pigor gick som serie i SvD och kom sedan att bli en storsäljare.
I sina andra böcker möter EBN verkligheten som sig själv, säger Ylva Floreman, och tillägger att EBN hade ett språk; hon hade mod och integritet.
1916 kom  Kåtornas folk efter det att EBN hade arbetat som kringresande lärare i Lappland. 
Birgitta Ney, presshistoriker och fri forskare, framhåller Amerikanskt som EBN skrev 1923 efter en resa till USA dit hon rest som tredjeklasspassagerare. Hon fick också arbeta som servitris eftersom hon blev av med sina pengar. 
En bra emigranthistoria som går att jämföra med Mobergs, tycker Birgitta Ney, som också tipsar om en (plus- visar det sig) artikel i dagens AB om hur tjänstefolken hade det vid den här tiden. Där nämns också 
Lady Almina and the real Downton Abbey: The lost legacy of Highclere Castle av Fiona Carnavon
EBN mottog ett frieri från LKAB - disponenten Hjalmar Lundbohm, men hon avböjde. Däremot gifte hon sig med en entomolog vid namn René Malaise. Åtminstone på papperet. De hjälptes åt att utforska Kamtjatka.
Så småningom drabbades EBN av depressioner; hon började dricka och fick slaganfall. Ett tragiskt slut på ett äventyrligt liv
Detta i ett utmärkt inslag i Nordegren i P1 idag. 

Fredrik Sjöberg bekänner i sin recension
av En piga bland pigor att han blivit helt förälskad i Ester Blenda Nordström.
Själv blev jag alldeles kär i Fredrik Sjöbergs recension...

Tematrio - Elisabeth

LYRAN
har namnsdag idag och därför handlar veckans tematrio om Elisabeth i olika former;  i författarnamn, titlar eller som romankaraktärer. Jag gratulerar Lyran med dessa tre Elisabeth.
(Elizabeth Bennet var så klart den första jag kom att tänka på men henne hade namnsdagsbarnet redan lagt beslag på. Hon är ju alldeles självklar. Det hade Jane Austen också tyckt.)

Elizabeth Barrett Browning (1806 - 1861) som hade elva syskon och skadade sig i en ridolycka. 1840 kommer Robert Browning in i hennes liv och hon tillfrisknar lika snabbt som oväntat och föder till och med en son.

Här är en av hennes mest berömda sonetter ur 
Sonnets from the Portuguese nr 43

How do I love thee? Let me count the ways.
I love thee to the depth, the breadth and height
My soul can reach, when feeling out of sight
For the ends of being and ideal grace.
I love thee to the level of every day´s
Most quiet need, by sun and candle - light.
I love thee freely, as men strive for right.
I love thee purely, as they turn from praise.
I love thee with the passion put to use
In my old griefs, and in my childhoods faith.
I love the with a love I seemed to lose
With my lost saints! I love thee with the breath,
Smiles, tears, of all my life; and, if God choose,
I shall but love thee better after death.

Elizabeth Costello av Nobelpristagaren J. M. Coetzee.
Här diskuteras litteraturens och författarens roll.

Lisabet - den busiga Elisabet som gärna svär - i Madicken (1960) av 
Astrid Lindgren

Bokbloggsjerka 16 - 19 november

Annikas

bokbloggsjerka 16 - 19 november

Nämn en titel som du ”går igång på,” på ett antingen positivt eller negativt sätt.  

Det finns massor av tilltalande boktitlar.

Det finns många motbjudande också.

Jag gör som många andra; jag väljer flera boktitlar som jag tycker är poetiska och vackra.

Drömskepp i torrdocka, essäsamling av Hans Ruin från 1951 

På detta tidens smala näs, självbiografi av Frank Heller (pseud. för Gunnar Serner). Titeln har han lånat från Shakespeare

Vinden vände bladen av Elin Wägner. Boken handlar om två släkters historia och kom ut 1947

Skilda världar

Monika och Johanna kommer från skilda världar. Men de möts om somrarna i Springa med åror av Cilla Naumann.
Johannas far, läkaren, har köpt Stallet av Monikas far, bonden Ivan Sten, till sommarställe.
Ivan Sten måste sedan sälja av även Kohagen. Där växter det upp massor av små hus som ligger tätt intill varandra. Ivan Sten undviker att titta åt det hållet.Han säger ingenting. Han säger inte så mycket över huvudtaget.
Monika ser gården i en ny vinkel från sommargästernas badstrand och tycker att den ser så liten ut från det hållet. Korna är som tomrum i utsikten. 
Monika har tagit hand om inomhussysslorna på gården sedan modern dog. Hon har en fin kontakt med sin far, men de slösar inte med orden, precis.
Monika och Johanna är oskiljaktiga om somrarna. De lär sig att ljuga framgångsrikt för att uppnå gemensamma mål. De säger att de sover över hos varandra medan de i själva verket sover över i en koja som de byggt. De kommer från helt oika samhällsklasser och familjeförhållanden, men de fungerar bra tillsammans under sommarmånaderna. Åtminstone tills Martin kommer in i bilden.
Monika vet med en gång att nu är allt förstört.
Hon blir så småningom ensamstående mor till Lasse som är lite eljest. Johannas förhållanden fortsätter att vara helt annorlunda Monikas och klyftan fördjupas.
En livsstil går förlorad liksom en barndomstid i Springa med åror. 
Inget dramatiskt. Bara livet. Men av stor betydelse för de inblandade
Cilla Naumann hushållar med språket som är rent och svalt. Med klar psykologisk blick skildrar hon Monikas sammansatta känslor inför fadern och väninnan. Och Lasse som hon tidigt oroar sig för.
Monika känner att något inte är som det ska vara vad de än säger på BVC. 
Modern Gerda har lämnat ett arv efter sig till både Ivan och Monika. Det är några diktrader av Edith Södergran: "Jag har krafter, jag fruktar ingenting, ljus är himlen för mig."
Och visst måste en mor ro! Ibland måste hon till och med springa med årorna släpande efter sig.

Inte konstigt att Springa med åror är nominerad tiil Augustpriset!

De bortglömda

Nu har jag läst en bok av Sara Blædel för första gången.
De bortglömda är titeln på den senaste boken av den danska deckarförfattarinnan och det är också den sjunde boken med kriminalinspektör Louise Rick i huvudrollen.
En okänd kvinna med ansiktet vanställt av en stor brännskada hittas död. 
Är det fråga om en olyckshändelse eller är det mord? Vem är hon? Varför är hennes otidsenliga kläder så slitna?
Frågorna hopar sig för Louise Rick och henne spaningsgrupp. 
Spåren leder så småningom tillbaka i tiden till en institution för utvecklingsstörda. Där gömdes barn med psykiska funktionshinder undan och glömdes i de flesta fall av sina familjer. På uppmaning av läkare och övrig personal.(Numera har man ju mera raffinerade metoder.)
Flera mord och försvinnanden skrämmer och förbryllar.
De bortglömda är en välskriven, mycket spännande roman som Sara Blædel med rätta fått många lovord för.
Jag tänker följa Sara Blædel och Louise Rick vidare. Bland annat för att jag är nyfiken på personen Louise Rick och hennes tidigare liv.
Boken är utgiven på Massolit förlag och översatt av Ninni Holmqvist

Läs mer om Sara Blædel  HÄR

Hästar, katter, män och andra djur

Hästar, män och andra djur av Nina Lekander blev jag glatt överraskad av..
Vet inte riktigt vad jag tänkt mig, men definitivt inte detta.
Nina Lekander tar läsaren med på svindlande resor mot okända mål. 
Mycket ridsport blir det och stränga tränare. Djurens rätt funderar hon mycket på och har läst mycket om. Har man rätt att ha husdjur; har man rätt till sin ridhäst? (Nina Lekander själv har en spansk häst som heter Alegre.)
När Frasse (sonen) flyttar hemifrån tänker hon bli vegetarian.
Männen har varit många i Nina Lekanders liv. Först under de turbulenta ungdomsåren. Sedan blev det mestadels Claes i Eldkvarn. Om man då bortser från sonen Frasses pappa, Johan.
Claes saknar hon som inspirerande samtalspartner. Men i stort sett föredrar hon att leva ensam. Goda väninnor finns alltid.
Så funderar hon över kvinnors åldrande. Vad är det som händer när kvinnor i femtioårsåldern blir osynliga? 
Nina Lekander har sitt sommarhus på Öland. (Med möda har hon köpt loss Claes och flyttat ut honom.) Där finns också två mycket goda vänner, nämligen poeten Nina Södergren och hennes dotter, Maria, som är konstnär. Nina Lekander skulle så gärna vilja ha Nina Södergren som mamma. Vid fyllda 55 tycker Nina Lekander att det är svårt att vara föräldralös.
I något läge berättar hon att hon avundas Jenny Diski som är så witty.
Jag tycker att om någon är witty så är det Nina Lekander. Hon formulerar sig drastiskt och spirituellt. Jag är inte så förtjust i titeln på boken, men jag gilla Nina Lekanders tankar och sättet på vilket hon ger uttryck för dem.


Annina Rabe i SvD var också förtjust.