Njugga grannar och långa vintrar

I en liten bergsby på sydsidan av Pyrenéerna i Spanien bor en familj bestående av mor, far och två söner.
Den äldste, Miquel, har gjort sin 2 - åriga militärtjänstgöring. Jordi, den yngre, är nu på väg.
Han är av klenare virke än Miquel och det finns alla skäl till oro.
Hela familjen tänker mycket på detta. Men ingen - säger något.
Efter en tid märker Miquel att det är något som inte står rätt till med modern. Han iakttar henne noga och kommer så småningom fram till var felet ligger. Han hör sig för med fadern. Jo, visst visste han.
Jordi? Troligen, sa fadern.
Miquel är ung, men har inga planer för framtiden. Han vill helst att allt ska vara som vanligt.
En vacker dag försvinner modern. Grannanrna har sett henne ge sig iväg. Med en väska. Tre timmar därefter utbryter en häftig snöstorm. Alla vet att det är livsfarligt att försöka ta sig fram på de smala bergsstigarna. Kan hon ha hunnit fram till sin bror på andra sidan bergen innan snöstormen bröt ut? 
Grannarna stoppar undan sina trätor och hjälper till i sökandet.
Tiden går. Miquel och hans far tappar orienteringen. Hönsen slutar värpa och kaninerna dör. Ingenting fungerar. Far och son är mer än lovligt taffliga i köket. 
Sedan kommer den unge föräldralöse Manolo och tar hand om hushållet. Och tillför något annat; något som saknats alltsedan modern försvann.
Colm Tóibíns kortroman, En lång vinter, är en lång novell som ursprungligen trycktes 2006 i samlingen Mothers and Sons.
Det är en förtätad, tidlös, sparsmakad berättelse. Stämningen är dämpad som alla ljud och konturer mjuknar i ett kraftigt snöfall. Det finns en instängdhet i familjen och i byn och en brist på  kommunikation; bokstavligen och bildligen.

Vitlöksincidenten i Paradiset

Bilden är lånad från Sydsvenskan

När de styrande i Gaomi - provinsen i nordöstra Kina sade åt bönderna att odla vitlök för sitt uppehälle så gjorde de det. De odlade, vattnade, gödslade, skördade, åt, luktade och levde vitlök.
Sedan visade det sig att de inte fick avsättning för all sin vitlök (om de inte hade förbindelser, förstås) och då stormade de uppretade bönderna länskontoret, slog sönder fönsterrutor, kastade ut akvarier och piskade upp tjänstemän. 
Det blev ett dyrt kalas för dem. De jagades, fångades, fängslades och misshandlades. Denna händelse fungerar som ett nav och centrum i Vitlöksballaderna av Mo Yan.
I botten ligger ett faktiskt bondeuppror.
Hackordningen i samhället är klar. I toppen finns naturligtvis de styrande. Därefter kommer arbetarna. Längst ner kommer spillet, bönderna.
Mo Yan utgår från den miljö han känner bäst. Han gisslar maktmissbruk, godtycklighet, lokalt översitteri och korruption. Bönderna dignar under skatter, avgifter och pålagor av olika slag.
Mo Yans speciella språkrör, den blinde skalden Zhang Kou, går hårt åt överheten.
Han inleder alla tjugo kapitlena med en slags sammanfattning.
Tiden är senare hälften av 1980 - talet (men det känns som mycket längre sedan). Mo Yan berättar inte kronologiskt, men det är inga problem att orientera sig. Bönderna skildras som gormande, kortsynta män  med dålig impulskontroll. De förskönas eller idealiseras inte på något sätt. De arma kvinnorna står allra längst ner på samhällsstegen och utsätts ofta för både hugg och slag.
Hygien är inget som prioriteras. Allt är smutsigt; luktar och stinker.
Fjärde fastern skiftar färg när man sprutar vatten på henne. När Gao Ma ska gå på friarfärd piffar han upp sig genom att skrapa tänderna med en kniv.
Blod, spyor och exkrementer skildras ingående. En man som besväras av löss äter helt enkelt upp dem. Ibland vill jag skydda mig och tycker att Mo Yan brer på för mycket. Det blir groteskt och tillför inget.
Däremellan kommer underbara skildringar av naturen, växtligheten, stämningar och dagrar.
Vid enstaka tillfällen ger någon uttryck för tafatt ömhet som blir extra rörande eftersom det är så sällsynt. Gao Mas och Jinyus slitstarka kärlekshistoria är robust med skira inslag.
Ibland skrattar man högt. Mo Yan har verkligen sinne för humor och vet hur man berättar en skröna.
Vitlöksballaderna är skriven av en riktig berättare. Men har man inte läst det förut? Och Nobelpriset? 
Jag säger som jag sagt förut: Grattis Tranan och Anna Gustafsson Chen!

Krig, kvinnor och gud

Bang - världsreporter och Käringen mot Strömmen.
Cecilia Tiréus, Helsingborg, höll ett livfullt föredrag om en mycket speciell kvinnna  som var journalist med sin egen särpräglade stil men 
som brände sitt ljus i båda ändarna. Hon var frispråkig och hade civilkurage. På Långholmen hamnade hon för sin civilförsvarsvägran. Men det blev ju en ny miljö att utforska för henne.
Barbro Alving föddes i Uppsala 1909 i en debattglad, frisinnad familj.                    
Redan som tonåring hade hon viktproblem och behandlades på Sabbatsbergs sjukhus med risavkok  och skorpor, vilket   
inte hade någon större inverkan eftersom  vännerna tyckte 
synd om henne och smugglade in allt möjligt gott till henne.
På Sabbatsbergs sjukhus behandlades hon också senare för sin alkoholism.
Tidigt upptäckte hon att hon hade en flickas längtan och en pojkes själ.
Hon visste också att hon ville skriva. Hon arbetade på Stockholms

dagblad, DN, Idun och Veckojournalen.                                                           
och ganska snart visade hon framfötterna på allvar.                                     
Hela tiden hade hon problem med ekonomin och spriten.
Med tiden kom hon att skriva alltmer och under olika signaturer. Bang kom hon att kalla sig redan 1928.                      
Barbro Alving längtade ut. Hon ville resa. Och hon reste till 
OS i Berlin 1936, Spanien under inbördeskriget och hon åkte till Finland under finska vinterkriget, till Norge 1940 och Ungern 1956. Bl. a.
1938 födde Barbro Alving  dottern Maud Fanny "Ruffa" Alving.

Fader var tecknaren Birger Lundquist, som också arbetade på DN. Han dog redan 1941.
Mor och dotter bildade sedan familj med Anna Laura Sjöcrona.
Av alla kända personer som omgav Barbro Alving - Olof Lagercrantz, Staffan Tjerneld, Karin Boye, 
Vilhelm Moberg, Cilla Frankenhäuser (Eyvind Johnsons hustru) och Alice Lyttkens för att nämna några - beundrade och värderade hon Elin Wägner allra mest. De var båda journalister, feminister och fredsaktivister. Barbro Alving fick allt det omfattande materialet om Elin Wägner vid hennes frånfälle. Men det fick sedan gå vidare till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder.  
I slutet av 50 - talet blir Barbro Alving katolik
Barbro Alving dör 1987 och ligger begravd på Selaön i Mälaren.
Jag fick lust att klicka hem Krig kvinnor och gud: en biografi om Barbro Alving
av Beata Arnborg. Den förefaller ge en bra bild av den komplexa Barbro Alving. 
Och Bang om Bang av Barbro och Ruffa Alving.                                                      

 

                                                            

Litteratur för amatörer

Agneta Pleijel har skrivit om litteratur i nära nog 50 år. 
I Litteratur för amatörer väljer hon bland sina artiklar, dagsrecensioner, föredrag, intervjuer och essäer främst om svenska författarskap. 
Urvalet speglar personliga preferenser. Så har till exempel  Birgitta Trotzig och Tomas Tranströmer betytt extra mycket för henne och får också större utrymme.
"Litteraturen har varit en vägvisare i konsten att leva", säger Agneta Pleijel. "Och det är väl vad man ska ha litteraturen till?"
Amatör betyder ju inte bara dilettant utan också älskare. Och Agneta Pleijels läsesätt är amatöristikst, barnsligt enligt henne själv i förordet där hon kort berättar sin läs- och skrivhistoria.
Hon ser sig mer som litteraturtolkare än kritiker. Vi tolkar oavbrutet tillvaron och att tolka och samtala om litteratur är något intimt. Man blottställer sig själv. Litteratur för amatörer blir något av en självbiografi via läst litteratur.  Agneta Pleijel vill gärna se boken som ett samtal med andra läsare om litteratur och vad den betyder.
Agneta Pleijel har också skrivit många fina romaner, t. ex. Vindspejare, 
Lord Nevermore, En vinter i Stockholm och Drottningens chirurg; lyrik t. ex. Mostrarna och andra dikter samt dramatik.
Hon har också varit ordförande i Svenska PEN - klubben och professor i dramatik vid Dramatiska Institutet.
Omslagsbilden är gjord av Stina Wirsén

Grattis Tranan!

Kinesen Mo Yan fick årets Nobelpris i litteratur.. Enligt Göran Malmqvist är han en vidunderlig berättare med humor och empati. Han är djärv och går till rätta med makthavarna. Mo Yan kommer nu att bli attackerad på nätet, tror Göran Malmqvist
Mo Yan var på landet och passade sitt barnbarn när Göran Malmqvist ringde. Han blev både överlycklig och skrämd över priset.
Den genomskinliga moroten är en kortare berättelse som översatts av Göran Malmqvist och kommer nu på Tranans Bokförlag.
Bokförlaget Tranan får också välförtjänt uppmärksamhet.
Det är ett beundransvärt litet bokförlag.
Tre titlar finns på svenska i översättning av Anna Gustafsson - Chen Det röda fältet, Vitlöksballaderna och
Ximen Nao och hans sju liv

Under strecket
om Mo Yan

Flickornas dag

Bilden är lånad

11 oktober har av FN:s generalförsamling utsetts att vara Flickornas dag.
2012 är första gången som Internationella Flickornas dag firas. 
Överallt i världen far unga flickor illa på olika sätt.
Våldtäkter, könsstympning, HIV, brist på mat och vatten, brist på utbildning är en del av det som flickor utsätts för.
Därför är den 11 oktober en dag då uppmärksamheten riktas mot flickors situation i världen

Läs om flickors rättigheter HÄR

Flicka - en kampanj från Svenska FN - förbundet. Läs MER

Jagets scen

Cristine Sarrimo är lektor och forskare i litteraturvetenskap vid Malmö högskola.
Hennes nyutkomna bok heter Jagets scen. Självframställning i olika medier.
"Den kan läsas som en fortsättning på Sarrimos egen doktorsavhandling ”När det personliga blev politiskt. 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi” (2000) och som en replik på exempelvis Arne Melbergs ”Självskrivet. Om självframställning i litteraturen” (2008), Kristina Hermanssons ”Ett rum för sig. Subjektframställning vid 1900-talets slut” (2010) och Ingrid Elams ”Jaget. En fiktion” (2012)" kan man läsa i Anu Koivonens recension i SvD.
Cristine Sarrimo diskuterar Ann Heberleins, Bodil Malmstens, Per - Olov Enquists, Lars Noréns, Maja Lundgrens och Liza Marklunds biografiska författarskap samt Kissies och Blondinbellas bloggar.
Vad händer när människor träder fram och berättar sanningen om sig själva? Hur tas det emot?
Sarrimo jämför hur Lars Noréns dagbok togs emot och vad som Maja Lundgren när hennes tigerbok mötte publiken. Per Olov Enquist är noga med att hålla distansen. Ann Heberlein har ett speciellt förhållande till sina läsare. Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl blev mycket ifrågasatta.
Jagets ställer krav på sin läsare. Men ämnet är lika intressant som aktuellt.
Jag har börjat i slutet och tittat i personregistret och läst i den omfattande litteraturförteckningen. Så länge.
Ann Lingebrant recenserade i Sydsvenskan