Nu är det Karl Ove och jag. Länge

Jag måste säga att jag varit skeptisk mot Karl Ove Knausgård och hans självbiografiska romanprojekt i sex delar och ca 2 500 sidor och därtill med den tvivelaktiga titeln Min kamp.
Självupptagen, medelålders mansperson i avsaknad av distans, tänkte jag.
Det var dessutom väldigt lätt att bli helt fed up. Karl Ove Knausgård var under en tid på var mans läppar; det pratades och det skrevs; det intervjuades.
Så bar det sig inte bättre än att vi ska läsa Min kamp 1 i läsecirkeln.
Och då ges ju ingen pardon. Alltså sätter jag igång. Utan större entusiasm ska erkännas. Jag anslår ordentligt med tid.
Och - vad händer. Jag fastnar. Direkt, totalt och handlöst.
Jag läser helt fascinerad och förtjust. Det är svårt att släppa boken.
Knausgård har en fantastisk förmåga att elegent glida mellan tidsplanen, göra utvikningar i tid och rum och alltid återknyta exakt där han lämnade.
Hans har ett skarpt sinne för detaljer och tar in allt och alla i omgivningen.
Man känner sig delaktig och närvarande. Och han förefaller vara fullständigt sanningsenlig och öppen.
Karl Ove Knausgård börjar sin berättelse i Malmö där han då bor med sin andra
hustru Linda. Han tar oss till barndomshemmet i Tromøya vidare till det första egna boendet i Bergen, Stockholm och åter till barndomshemmet för att begrava fadern; Yngves (den äldre broderns) och Karl Oves gemensamme fiende. 
Men vem var fadern?
Varför slutade han sina dagar i misär och alkoholism? Och vad hette han?
Min kamp del 2 väntar. Och alla de andra delarna. Det känns som om jag börjat
lägga ett pussel med väldigt många bitar.

Rosa boken

Rosa boken. 10 berättelser om bröstcancer. En antologi från Månpocket
I förordet säger Stefan Einhorn att han arbetat på Radiumhemmet i hela sitt liv och att han aldrig vänjer sig. Den dagen han vänjer sig vid cancer är det dags att sluta på Radiumhemmet.
Han påminner vidare om hur viktigt det är att gå till doktorn om man känner symtom.
Och att vi måste tala med varandra om cancer och lyfta bort tabut.
Och att vi måste uppträda som medmänniskor och inte räddhågat dra oss undan när någon fått det
omstörtande och skrämmande cancerbeskedet.

Sedan följer 10 personliga berättelser av mer eller mindre kända personer. Här är några av dem:

Döda mammor är knepiga saker skriver deckarförfattaren Karin Wahlberg.
Johanna Nilsson berättar om sin tappra mormor som kämpade sig igenom en rad sjukdomar varav cancer var en. Saint Ruth heter den berättelsen.
Din sorg är min tröst, sa Underbara Claras  (Clara Lidströms) mamma till sin dotter på sin dödsbädd.
Det svåraste när någon man älskar dör att man själv blir mindre älskad, konstaterar Clara.
Gaby Borglund följde med sin väninna och sambo Margareta Åberg till bröstcancerundersökning.
Väl där konstaterades att båda hade bröstcancer! Båda genomgick smärtsamma behandlingar. Men de bestämde redan från första stund att de skulle måna om livets positiva sidor och att de skulle vara helt öppna med sitt tillstånd. 

Månpocket skänker hela vinsten till Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation.

 

Fredagsmys

Annika
undrar i sin Bokbloggsjerka 5 - 8 oktober om vi brukar läsa facklitteratur också. Det gör jag. Det blir en hel del författarbiografier, böcker om litteratur, läsning och skrivande, kok- bak- och trädgårdsböcker (särskilt böcker om rosor).
Det betyder inte att jag varken kokar, bakar eller trädgårderar särskilt mycket. Men det är roligt att läsa om. Japan intresserar mig också.
Tyvärr är det ganska ont om skildringar av bergsbestigningar och ensamseglingar annars är det vansinnigt spännande.

Nytt från tidskriftshyllan

Smorgasbord och Gott och blandat aka Vi läser och Books & Dreams

I senaste numret av Vi läser finns en påfallande bra intervju med 
Karl Ove Knausgård med den talande rubriken  Jag vill hellre skriva än vara lycklig. Den som intervjuar är ingen mindre än Jerker Virdborg som just fått strålande omdömen för sin nya roman Staden och lågorna.
Yukiko Duke presenterar Klassikern Balladen om det sorgsna caféet av sydstatsförfattaren Carson McCullers och gör en intervju med Susanne Brøgger.
Jag vill gärna tro att Philip Teir hittat på rubriken till sin artikel Finlandssvenskans sak är svår.
Vad vore svensk litteratur utan de finlandssvenska författarna frågar han sig.

Books&Dreams är en ny tidskrift som jag tycker känns ganska plottrig.
Iofs är allt som handlar om litteratur och läsning bra, men ändå. 
Mer läslyx i livet står det på omslaget och redan där blir jag betänksam. Läsning är inte lyx. Läsning är själva livet. 
Mer läslyx i livet känns som om läsningen inte vore alldeles nödvändig.
I alla fall hittar jag två intervjuer som jag gärna läser. 
Chefredaktören Carina Nunstedt har intervjuat thrillerförfattaren Harlan Coben i New Jersey.
María Dueñas är professor i engelsk litteratur vid universitetet i Murcia. Hennes debutroman heter Tiden där emellan och beskrivs som en blandning av Vindens skugga och filmen Casablanca!? Den måste man ju läsa, känns det som. 
María Dueñas intervjuas av Alexandra Pascalidou.
Omslagspojkar och flicka är Andreas Lundstedt, Tommy Körberg och 
Camilla Henemark

Tematrio - förslag på nobelpristagare

Tematrio 
vecka 40. Lyran vill ha förslag på nobelpristagare i litteratur.
Jag har funderat. Det finns många att välja på. Inte minst kvinnor.
Men jag väljer som följer i bokstavsordning:

Margaret Atwood
För hennes mångsidighet. Hon skriver lyrik, noveller, essäer, romaner, SF och spänning.
På biblioteket hittar man henne på avdelningarna 
He, Hce, He.03, Hce.03, Bb, G.
Och hon har tjänat för Rakel under många år sedan debuten med Den ätbara kvinnan 1969. 
Margaret Atwood föddes i Ottawa, Kanada, 1939. 

Ismail Kadaré är den tongivande bland albanska författare. Han föddes 1936 och började sin författarbana med att skriva lyrik. 1963 slog han igen om med Den döda arméns general. Den kom på svenska 1973. Sedan har han skrivit en rad romaner. Ett återkommande motiv är Albaniens historia. Ismail Kadaré är marxist och regimkritiker. 1991 sökte han politisk asyl i Frankrike.
Han fick det allra första Man Booker International Prize

Haruki Murakami för att han är ett unikum inom skönlitteraturen och dessutom älskad av så många. Kanske ligger det honom i fatet, men icke desto mindre vore det ett annorluda Nobelpris. Murakami föddes 1949 i Kyoto. På Wikipedia står det på genrer: Surrealism, postmodernism (!), fantasy och magisk realism. Han lär ha inspirerats av bland andra Raymond Carver och Kafka 

En kvinnohistoria - fortsättningen

I Sörja för de sina fortsätter Kristina Sandberg att berätta  om Maj Sara Johanna Berglunds liv.
Tekniken är densamma  som i Att föda ett barn; en berättelse i tredje person.
Man känner igen Maj,Tomas, dottern Anita och släkten.
Sörja för de sina omfattar ca femton år -  till skillnad från Att föda ett barn som omfattar ett - och mycket hinner hända både inom och utom familjen.
Majs och Tomas son Lasse föds, farmor dör, svågrar och svägerskor börjar blir gamla. Vännerna fortsätter att träffas enligt alla sällskapslivets regler. 
Plötsligt är det Maj som är värdinna i sommarhuset vid havet som fortfarande kallas Farmors och som hon egentligen aldrig tyckt om. 
Men jag då? tänker Maj medan plikterna hopar sig. Hon längtar efter egentid.
Maj är fortfarande hemmafru med ambitionen att alltid ha hemmet i topptrim, att alltid ha kontroll. Hon ställer höga krav på sig kanske beroende på den klassresa hon gjort. Men "... finns där inte en tacksamhet över göromålens regelbundenhet, rytm?"
Maj har svårt för närhet och ger sig inte riktigt tid och/eller tillstånd att känna. Kanske vågar hon inte heller. Hon är inte riktigt nöjd med dottern. Är inte Anita lite väl klumpig? Och varför är hon så sur? Det kanske inte är så konstigt att hon inte har några kompisar. När det visar sig att Anita behöver glasögon tar Maj det som ett personligt nederlag. Lasse är mera som Maj och lättare att handskas med.
Maj själv är lång och slank och ser ut som en mannekäng i de tjusiga, moderna klänningar Tomas gärna bekostar. Maj har inte mycken insyn i ekonomin, men Tomas säger att kriget varit bra för affärerna. Maj är inte riktigt tillfreds med livet. Och det är nog inte Tomas heller, egentligen.
Visst har de det bra, men... Maj får kramper, andnöd, hjärtklappning och yrsel och tror att hon fått kräftan.  "Vi måste lita till att kroppen hjälper oss att... härbärgera själens smärtor", säger doktorn och Maj behandlas med insulin som vid den tiden anses ha lugnande inverkan.
Tidsmarkörerna är många. Man samlar in pengar till Finlands sak, barnen har kokslov, skärmbildsbussarna far omkring och gör massundersökningar, man har ransoneringskort och dricker surrogatkaffe. Jussi Björling sjunger, man läser Astrid Väring och Marika Stiernstedt och hämtar inspiration i jästpulverboken med kristidsrecept.  
Det jag tyckte om i Att föda ett barn finns i Sörja för de sina i ännu högre grad.
Och det kommer mig att otåligt vänta på nästa del i berättelsen om 
Maj Sara Johanna Berglund.

Höstvisa

Det glimmar i guld och klaraste rött,

det prasslar så sakta i parken,

ty hösten är kommen, och almar och lönn

de fälla nu bladen till marken:

"Så fall, våra blad , fall mjukt och lätt!

Vi väva ett täcke så varmt och så tätt,

vi väva ett täcke åt marken.

Se vintern är nära, och vädret är grått,

nu måste vi värma och lysa!

Vi väva ett täcke så varmt och så gott,

att blombarnen icke må frysa.

Sov gott alla blombarn, sov gott, sov sött,

vi väva ett täcke i gyllene rött,

vi väva ett täcke åt marken."

Elsa Beskow