Belgiens store författare Hugo Claus (1929 - 2008) var ständig Nobelpriskandidat under många år.
Han och Louis Paul Boon räknas som de största flamländska författarna..
Sista bädden (1998) och En vandring i sömnen (2000) är Hugo Claus sista prosatexter.
Han hade fått diagnosen Alzheimers sjukdom och visste vad som väntade. Därför valde han att avsluta sitt liv med hjälp av eutanasi.
Luc, mannen i En vandring i sömnen, har också börjat tappa orden och orienteringen i tillvaron, såväl bokstavligen som bildligen i en blandning av afasi och Alzheimers sjukdom.
Det är hjärtskärande att följa honom i hans irrande efter människor i nuet och/eller i minnet. Det är svårt att veta vilket.Och orden sviker honom.
Båda berättelserna handlar om sönderfall och kan symbolisera Belgien splittring i olika områden, språk och religioner. Borgerskapet med dess putsade yta och fula baksida häcklas obarmhärtigt.
Till viss del kan det påminna om Thomas Bernhard minus vreden.
Ibland är Claus helt uppsluppen, absurd och på gränsen till grotesk. Om det inte hade varit så hemskt på samma gång.
Ta till exempel begravningsföljet i Sista bädden som visar sig vara utmätningsmän på konferens - otroligt komiskt.Film, tänkte jag. Och Hugo Claus var också filmare.
De två omaka kvinnorna i Sista bädden, det rika f. d. underbarnet Emily och städerskan Anna utmanar och gör sig omöjliga var de än kommer. Det känns som om de målat in sig i ett hörn. Och de tar konsekvenserna av det.
Sista bädden kan också föra tankarna till Emilys mors dödsbädd. De två kvinnorna har mer än en gås oplockad, förstår man av det småhärskna brev till modern som Emily skriver på.
Hugo Claus hittar precis de rätta orden. Och han slösar inte med dem. Det behövs inte.
Översättaren Per Holmer känner sin författare sedan länge och har gjort ett gott arbete.
I slutet av boken finns en intervju som Marcus Sandekjer på Malexis förlag gör med Per Holmer om hans samarbete med Hugo Claus.
Sista bädden och En vandring i sömnen är mycket rörande och berörande.
Inlägg
