Fjärde delen i Per Wästbergs memoarserie Ute i livet. En memoar (1980 - 1994).
Som vanligt flyter Per Wästbergs vackra prosa lätt.
Med samma lätthet tycks han ta sig genom livet.
Ute i världen bygger på återgivning av regelrätta dagboksanteckningar, berättande avsnitt; avsnitt med personporträtt, ett hyllningkapitel till läsandet och litteraturen och Alice och Hjördis, som författaren är mycket förtjust i själv, får också ett eget avsnitt.
Det afrikanska engagemanget är genomgående och det näst sista kapitlet i boken heter Sydafrika fritt.
Per Wästberg skildrar sina möten med ANC - ledaren Oliver Tambo och den märkliga - så småningom - obehagliga vänskapen med Robert Mugabe. Nadine Gordimer och Per Wästberg har varit goda vänner i många år. De delar utöver allt annat födelsedata intill timmen.
Åren som ordförande för PEN - klubben utökade naturligtvis författarkontakterna.
Och Per Wästberg var också den som startade den svenska PEN - klubben.
Många författarmöten skildras - under resor ute i världen och hemmavid.
Ibland mycket komiska. Som då den ene pucklar på den andre för en dålig recension. Eller då någon inte kan komma på samma fest som någon annan.
En mentor var den älskvärde, ständigt läsande Carl - Olof Josephson (bror till Erland J) i Sandbergs bokhandel i hörnet mellan Sturegatan och Humlegårdsgatan. Där hade den unge Wästberg sitt universitet.
Sverker Åström är en annan person som betytt mycket för Per Wästberg och med vilken han odlade en långvarig bekantskap och uppskattade efter förtjänst.
Werner Aspenström och Per Jersild är andra uppskattade vänner.
Per Wästberg har över huvud taget ett otroligt nätverk över hela världen. Och han är säkert själv en man som det är lätt att komma till tals med. Men - svår att lära känna.
Wästberg är också en fantastisk skildrare av Stockholm. Särskilt Östermalm.
Jag uppskattar på det hela taget Ute i världen väldigt mycket.
Den har många förtjänster. Och så är det ju det där med språket...
Men - ibland blir det lite mycket av katalog över människor-jag-mött. Namnen staplas på varandra.
Och ett verkligt problematiskt område är kvinnorna och känslorna.
Där blir jag både skeptisk och beklämd. Visst är kärleken ett riskföretag, men ändå. Är det verkligen så lätt att bara lämna? Gång på gång?
Är det så konstigt att kvinnorna anfäktas av svartsjuka?
Vad tyder detta ständiga lämnande på? Hur orkar han byta lojalitet hela tiden?
Man kan ju inte låta bli att undra hur det skulle vara om Per Wästberg blev lämnad för en gångs skull?
Om inte det skulle ha betydelse för den personliga mognaden?
Och jag tror att jag ska läsa om dottern Johanna Ekströms
Den har sårat fadern mycket, säger han i Ute i livet. 1980 - 1994.
Johanna Ekström är 10 år 1980 och 24 när Ute i livet slutar.
De verkligheter som skildras har inte mycket gemensamt.
Så klart.
Inlägg
