En bra bok

"Vad är det för mening att läsa skönlitteratur? Det är en fråga jag aldrig ställer mig själv, lika lite som jag frågar mig varför jag äter."

Så skriver litteraturkritikern Ruth Halldén i inledningen till En bra bok från 1991.

Hon talar om att hon som barn fick läsa precis vad hon ville och att hon utvecklats till en läsare som läser allt varhelst ord uppenbarar sig.

"Jag kan stå och hålla i en djupfryst kalkon och fastna i texten som vore det en bestseller. Det är alltså - för den födde läsaren - på ett elementärt sätt nöjsamt att sätta samman ord till betydelser. Och hur nöjsamt är det inte då, när betydelserna syftar till något mer än praktiska meddelanden, när orden ger en bild av världen och livet."

"Som ensam bokläsare har jag friheten att vara mig själv i fullt majestät... Författarna kommer mig ändå till mötes... Var i hela världen befinner man sig eljest i ett så tolerant sällskap?"

Ruth Halldén blev så ofta tillfrågad om litteraturtips att hon beslöt att samla några i en bok.

Femtio stycken blev det i alfabetisk ordning; från olika språkområden mestadels från 1800 och 1900-talen. Och hon blandar friskt. 

Choderlos de Laclos, Farliga förbindelser (1782, förresten)

Madame de Lafayette, Prinsessan de Clèves (1678)

Irmgard Keun, Konstsilkeflickan

Willy Kyrklund, Solange

Bröderna Goncourt, Dagbok (1872 -96)

Yokio Mishima, Demaskering

Barbara Pym, Höstlig kvartett

Italo Svevo, Zenos bekännelser

John Kennedy Toole, Dumskallarnas sammansvärjning

Fay Weldon, Röksvamp

E L Voynovich,, Spyflugan (1897)

För att ta några exempel.

Läsaren väljer själv det som tilltalar och berör.

Men som läsare ska man också ge författaren en rejäl chans, d.v.s. inte ge upp direkt utan läsa en bra bit i boken.

"Vad som är en bra bok är naturligtvis en subjektiv bedömning. För mig är det alltid en bok med stark personlig utstrålning. Jag ser författaren som en vän och boken som ett samtal. Man älskar den eller inte."

Ruth Halldén är alltid inspirerande att läsa. 

Och den här lilla boken har mycket att ge.

Omslagsbild: Auguste Renoir

Vagabond ways

År 2000 kom Faithfull: an autobiography av den engelska sångerskan och skådespelerskan 

Marianne Faithfull, som föddes 1946 i Hampshire.

Minnen, drömmar, reflektioner är fortsättningen som har kommit i år. 

Båda böckerna är skrivna tillsammans med David Dalton.
Förlaget är Bakhåll.

Marianne Faithfulls temperamentsfulla mor, Eva, var av judisk börd och bodde i Wien. 

Fadern, den språkbegåvade major Glynn Faithfull, var spion åt MI16.

Det var också i Wien de träffades och hon blev hans förbindelse i Wien och de blev också störtförälskade.

Ingen av dem hade väl tänkt sig att dottern skulle välj den bana hon valde. 

Redan som 17 - åring debuterade Marianne Faithfull som sångerska.

Hon gifte sig och fick sonen Nicholas. Under fyra år levde hon med med Mick Jagger, men fann sedan att hon inte ville spela rollen av bakgrund till en världsstjärna.

Farbror Bill (författaren William Burroughs) förförde henne bildligen med boken The Naked Lunch.

Det var efter att ha läst den som MF bestämde sig för att börja knarka.

Faster Allen (poeten Allen Ginsburg) var nog snäll på sitt karaktärslösa sätt men absolut inget lämpligt sällskap för en ung flicka.

Under en tid var Marianne Faithfull en fullfjädrad hemlös heroinist som bodde på en mur.

Men hon tog sig samman, reste på sig och kom igen.

Hon råkade också ut för allvarliga problem med njurar och lever.
Men hon kom igen.

Så fick hon cancer, opererades - och kom igen.

Hon berättar distanserat och humoristiskt om sitt liv och sina många möten med författare, konstnärer och musiker. De klassiska författarna var också väldigt levande i de bohemiska konstnärskretsarna vid den här tiden, d. v. s. 60- och 70-talen. 

Marianne Faithfull berättar om författarinnan Caroline Blackwood, som var en väldigt kär väninna och som dog i cancer. Hon bibehöll sitt sinne för svart humor ända till sista andetaget på Mayfair Hotel, vilket var det ställe dit de rika drog sig för att dö.

(Jag vet att jag läst The Stepsdaughter och Mary Rose av Caroline Blackwood; två väldigt mörka romaner.)

Det framgår väldigt tydligt att man levde aningslöst ansvarslöst och totalt utan tanke på följderna.

Marianne Faithfull tar numera avstånd från det destruktiva levnadssättet och har valt att vårda sin kropp och sitt liv över huvud taget på ett helt annat sätt. Slut med droger och rökning! Hon tränar till och med pilates!

Cancern blev det slutgiltiga skrämskott.

Det är är ändå väldigt roligt att läsa om alla popgrupper, författare, musiker levnadsöden, dråpliga historier och självironiska avslöjanden.
Marianne Faithfull har alltid varit ytterst noggrann med sin stil så det har varit märkeskläder för hela slanten. Och hon älskar att shoppa.

Minnen, drömmar och reflektioner är något av en tidsspegel. Jag tror kanske att minnet och avståndet i tid har slipat av de värsta kanterna.
Men det räcker till ändå.
Personregistret är värdefullt. (Som alltid.)

Marianne Faithfulls officiella hemsida hittar du HÄR

Klassikersommar. 6

Nu har jag äntligen läst Drottningens juvelsmycke  eller Azouras Lazuli Tintomara (1834) (Törnrosens bok IV) av den mångfacetterade och gåtfulle Carl Jonas Love Almqvist (1793 - 1865).

Den finns med på listan över Lyrans 100 klassiker

och är en av de titlar jag planerade att jag skulle läsa i sommar.

Jag har försökt så många gånger men texten har inte tilltalat mig. 

Kanske beroende på att den uppbrutna formen; blandningen mellan epik och dramatik. Vad vet jag?

Denna gången blev jag riktigt fascinerad - både av själva Tintomaragestalten ("det himmelska djuret"), det historiska skeendet (det var jätteroligt att kolla fakta), idén med ramberättelsen om Jaktslottet där herr Hugo Löwenstjerna och bland andra Almqvists alter ego Rickard Furumo varje kväll sitter i gula salongen, idkar högläsning och diskuterar litteratur.

Hela berättelsen med alla intriger är spännande också.

Tidsmässigt rör det sig om tiden strax före, under och efter mordet på 

Gustav III.

Väldigt mycket stämmer överens med det historiska skeendet och man känner också igen namnen på större delen av människorna i och omkring hovet.

Tintomara är den undflyende, androgyna naturvarelsen som sprider olycka omkring sig och sorglöst drar vidare. Hen har inte förmågan att engagera sig känslomässigt; hen är ensam och mot slutet av berättelsen finns en Getsemane - passage där jag tycker att hen verkligen lider av att vara övergiven av alla. Tintomara befinner sig i en kyrka, men hen vet inte vad man gör i en sådan och varför. Hen är varken döpt eller konfirmerad.

Almqvist hade som så många andra vid den här tiden tagit intryck av Walter Scott, den historiska romanens fader. Däremot kan inte Drottningens juvelsmycke räknas som en historisk roman eftersom den behandlar en tid som är alltför näraliggande.

Både Scott och Almqvist reste omkring i de trakter där de hade för avsikt att förlägga sina romaner och studerade naturen.

Och båda skildrade politiska intriger.

Shakespeare, Emanuel Swedenborg och Jean Jacques Rousseau var en andra inspirationskällor.

Drottningens juvelsmycke är också en Stockholmsroman. En karta över Stockholm förhöjer läsupplevelsen.

Almqvists eget liv var mycket dramatiskt. Han var ett brådmoget, modersbundet barn, en flitig och intresserad student; han blev journalist, resenär, romantiker (Drottningens juvelsmycke), realist, samhällskritiker (Den svenska fattigdomens betydelse), feminist (Det går an till exempel) och landsflyktig.

Carl Jonas Love Almqvist ligger begravd på Solna kyrkogård inte långt från där slutscenen i Tintomara utspelade sig.

Varför läser ingen Walter Scott?

Den frågan ställer sig litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer från 2004.

Hon har 1800-talet som sin specialitet och författarna från denna tid räknar hon som sina bästa vänner.

Trots det hade hon inte intresserat sig för Walter Scott (1771 - 1832) och när hon frågade runt bland sina kolleger så hade ingen annan gjort det heller.

Walter Scott började skriva lyrik och fortsatte sedan med historiska romaner som gärna handlade om stridigheter mellan engelsmän och skottar. Han var mycket beläst och den stora förebilden var Shakespeare, men han beundrade också Jane Austen. 

Själv hade han många berömda beundrare i hela Europa; Stendhal, Balzac, Pusjkin, Hugo, Dumas, Topelius och Geijer för att nämna några. Romanens Homeros, benämndes han och Goethe som myntat uttrycket världslitteratur räknade in Scott under den rubriken.

Man kan väl säga att Scott med sitt intresse för historia, natur och hembygd lade grunden till den efterföljande viktorianska romanen.

Jag har inte heller läst något av Walter Scott. Men jag skulle kunna tänka mig att göra ett försök med debutromanen Waverley (1914). 

Ruth Halldén m. fl. tycker att det är synd att Walter Scott är mera känd för ett par av sina sämre romaner, nämligen Ivanhoe och Richard Lejonhjärta.

Tematrio - Titelgeografi

Denna veckan vill 

Lyran 

att vi skriver om tre böcker med geografiska namn i titlarna. Efter lite funderande kom jag på tre titlar som jag varmt kan rekommendera

Om En vinter på Mallorca av George Sand skrev jag så här.

George Sand, Chopin och hennes två barn bodde en vinter på Mallorca för Chopins hälsa.

De var inte välsedda, man skörtade upp dem och allt var bara elände.

Det är mycket länge sedan jag läste Klockorna i Bicêtre av George Simenon (1903 -1989), men jag minns den vemodiga stämningen att jag tyckte att romanen var mycket bra. En man ligger på sjukhuset i Bicêtre. Han har fått en stroke och förlorat talförmågan. Nu tänker han igenom sitt liv och arbetar sig tillbaka.

Det är alltså en av Simenons psykologiska romaner och ingen titel i serien om kommissarie Maigret.

En fördämning mot Stilla Havet minns jag som en läsupplevelse.

Det är Marguerite Duras´genombrottsroman som nu har kommit i nyutgåva på Modernista förlag.

Romanen bygger på Duras´egna barndomsupplevelser i Indokina på en risodling som ligger farligt nära havet. Tiden är 30 - talet.

"Mesiga, mossiga och liberala"

Ikväll visades en utmärkt dokumentärfilm 

på SVT2 om Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad.

När kvinnorna fick rösträtt 1921 behövde de också utbildning i demokrati.

Skolan startade 1925av Fogelstadsgruppen från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson (mycket omtyckt läkare), Kerstin Hesselgren (riksdagsledamot), 

Elin Wägner (författare)och sittande Honorine Hermelin (lärare) , som var rektor på skolan i 30 år.

Fogelstadgruppen gav även ut veckotidskriften Tidevarvet och det var i den som änkan Helga Johansson blev författarinnan Moa Martinson.

Dessa kvinnor hade också trassliga kärleksrelationer. Alla som mötte Honorine Hermelin älskade henne. Hon var ett socialt geni och lyckades hålla beundrarinnorna på gott humör. Även sedan Hagar Olsson kom från Finland "som en hök i en hönsgård" och predikade socialism och radikalfeminism. Naturligtvis blev även hon förälskad i Honorine Hermelin. Men hon tyckte att kvinnorna på Fogelstad var mesiga, mossiga och alltför liberala. Och så pratade de för mycket. Hon ville ha mera handling.

Honorine Hermelin rymmer till slut till Danmark och gifter sig med  teologen Wilhelm Grønbech.

Ada Nilsson är ett besviket bröllopsvittne, men de båda kvinnorna förblir vänner under hela livet.

Ulrika Knutson och Marie Nyreröd har gjort dokumentärfilmen.

Det är en repris från 2007 och den finns att se på SVT Play i 30 dagar framöver. Den går också i repris lördagen den 11/8 kl 17.00 i SVT2.

Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor kom ut 2004

Svart stig

Jag tycker allt bättre om Åsa Larsson och hennes radarpar kriminalinspektör
Anna Maria Mella och åklagare Rebecca Martinsson. Mella och Martinsson är varandras raka motsatser men de finner varandra alltmer vad tiden lider.
Min favorit är den ensamma, psykiskt sköra Rebecca Martinsson.

Anna Maria har alla trumf på hand; till och med en Robert som fiser i sömnen i sängen intill hennes samt en rad barn. Och hon älskar sitt arbete.

Åsa Larsson bygger omsorgsfullt upp sina intriger och hennes intresse för människor är tydligt.

Hon förlägger alltid sina romaner till Kiruna. Naturen är vidunderligt vacker men klimatet kan vara obarmhärtigt. Särskilt om man som mannen i den dramatiska inledningen till Svart stig oförsiktigt har stigit utanför värmen i sin fiskeark på Torneträsk i bara kalsongerna för att lätta på blåsan.
(Dumma karl!)

Det är beckmörkt, iskallt och storm. Det bär sig inte bättre än att arken sliter sig och ger sig iväg. Den byxlöse måste ge sig iväg och leta efter någon annans ark. Läget är kritiskt så att säga.

Svart stig handlar bland annat om gruvnäring med internationella förgreningar. Det dekadenta överklassiga syskonparet Diddi och Inna  Wattrang ingår en egendomlig allians med underdogen Mauri Kallis.

Sakta men säker tar han med iskall beräkning kommandot över syskonen och arbetar sig "uppåt" och skaffar sig ställning i samhället och en ansenlig förmögenhet enligt principen ändamålet helgar medlen.

Jag kommer att tänka på filmen Betjänten där Dirk Bogarde spelar betjänt åt en  adelsman och så småningom gör sig till herre över sin arbetsgivare.

Dirk Bogarde är lysande som betjänten och James Fox spelar den allt hjälplösare aristokraten Tony.
Svart stig innehåller reflektioner om konstnärskap, minnets beskaffenhet, olika slag av ensamhet, stad och landsbygd.
Åsa Larsson berättar hur stugorna möbleras; om trasmattorna på golven och poslinskrukor som det står mjöl, socker och torkad frukt på; om brickband, polarbröd och hushållsost. Man kommer vanliga människors vardag nära.

Svart stig är den tredje romanen av sex om poliserna i Kiruna (del sex är ännu inte utkommen).

Jag har tidigare läst den fjärde delen, Till dess din vrede upphör.

Svart stig är mörkare men båda är mycket välskrivna och läsvärda och det är inte svårt att förstå varför Åsa Larssons romaner alltid är utlånade på biblioteken.