Minnet, verkligheten och/eller sanningen

Bilden är lånad från smidigt.se

Många författare har skrivit om sina liv i romanform även på senare tid. 

Det kallas autofiktion och har diskuterats mycket i media och andra sammanhang.

Kan man lita på minnet? Hur såg det ut i verkligheten och vilket är då sanningen?

Minnen förändras över tid. Någonstans läste jag att vi har de minnen vi behöver.

Kjell Espmarks  memoarer  har till exempel fått titeln Minnena ljuger.

I Felicia Feldts minnen av uppväxten, Felicia försvann, skildrar hon en verklighet som syskonen inte känner igen. Föräldrar och barn minns inte olika händelser på samma sätt. Två människor lägger inte märke till samma saker under en promenad

Bekännelselitteratur är alls inget inget nytt heller. Augustinus skrev sina Bekännelser år 397

Inte ens termen autofiktion är så särskilt ny. Den lancerades 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky

Merete Mazzarella har skrivit en intressant understreckare i ämnet med titeln  

Pennan är mäktigare än minnet

Ovanligt välskrivet och spännande

I Åsa Larssons fjärde fristående roman med kriminalinspektör Anna - Maria Mella och åklagaren Rebecca Martinsson i huvudrollerna, Till dess din vrede upphör 2008, kommer det förflutna ikapp nutiden.

Åsa Larsson är född i Uppsala 1966 men flyttade som fyraåring med sina föräldrar till Kiruna.

Numera bor hon i Mariefred och har lämnat sitt arbete som skattejurist och är författare på heltid.

Till dess din vrede upphör är en välskriven kriminalroman som utspelar sig i en vidunderlig natur med mycket snö, kyla och is. 

Wilma och pojkvännen Simon har uppdagat en väl bevarad hemlighet i Vittangijärvi i Kiruna kommun. Någon eller några vill inte att de ska forska vidare och ser till att tysta de båda ungdomarna.

Och det finns även andra som känner till det Wilma och Simon just upptäckt. Men i Vittangijärvi förväntas man hålla ihop. Och man ska inte prata. Framför allt inte med poliser.

Polisutredarna som leds av den energiska Anna - Maria Mella är inga stereotyper. De är helt vanliga levande människor med fel och brister; sympatier och antipatier.

 I Vittangijärvi finns också en del äldre människor som är originella och präglade av det storslagna landskapet. Och de bär på många minnen. Interiörerna skildras så målande att man tycker sig vara med i de gamla ensligt belägna husen.

Företeelser i tiden får sin naturliga plats; glesbygdsproblem, mobbning i skolan och  bristfälligheter inom äldrevården. 

Kärleken till djur är också ett tema.

Till dess din vrede upphör fick jag i min hand av en ren händelse och jag gav den en chans.

Och det är jag glad för.

Utstött ur flocken

Cecilia Gyllenhammar har skrivit en fristående fortsättning på  
Sprickan i kristallen, 2004.

I den berättade hon om sin uppväxt i en känd, välsituerad familj där fadern var företagsledare.Den vackra, kyliga modern vigde sitt liv åt mannen som var hennes livs stora kärlek.

Äldsta dottern Suss kände sig däremot inte älskad. Och vad värre var - hon tilläts inte älska.

Åtminstone var det så hon kände det. Frustrationen vänds inåt och resulterar i ätstörningar.

I fortsättningen, Stäpplöperskan, 2012,

ägnas huvddelen av romanen åt  äktenskapet med den charmige filmskaparen Marcus. Det helar börjar så fantastiskt bra. De känner båda att de äntligen hamnat rätt och kommit hem. De tänker åldras tillsammans.

Men - efter tio år och två barn är Suss utnött och kärleken slut.
Hennes kärlek till honom, vill säga

Marcus strålar av stolthet över sin familj, men han vill inte ha något besvär med den. Allt överlåts till Suss även ekonomin. Marcus förlitar sig på svärfars pengar. Suss är besviken och utmattad och inom henne mognar ett beslut.

Hon söker efter något enkelt, ursprungligt som ingen av hennes familjer kunnat ge henne. Återigen en frigörelseprocess; ett sökande efter en väg ut.

Vägen till sinnesfrid är vansklig; dramatisk och självförbrännande.
I Grekland, i den vackra ögruppen Sporaderna, finner hon en hemvist och där köper hon ett hus. Hon sticker verkligen ut i den nya omgivningen både till utseende och levnadssätt. Lång, blond och rank tilldrar hon sig männens blickar var hon än rör sig. Hennes kärleksliv är ständigt föremål för klander.
Sorgen ligger som en mörk fond genom hela romanen. Suss och moderns sorg över att de inte riktigt når fram till varandra. "De är så lika", säger familjen.
Känslan av depression, instängdhet och tristess känner  båda till.
Modern har naturligtvis svårt att komma över Suss "förräderi" i förra boken, men man får en känsla av att med tiden så...
Detta är ingen storslagen skönlitteratur.
Stäpplöperskan hade vunnit på en uppstramning av texten. Vissa avsnitt hade kunnat utgå.
Men jag tycker ändå att Stäpplöperskan har ett slags äkthet.
Suss kämpar för sitt liv. Precis som modern har gjort för sitt.
Och båda bär på stor sorg.
Det är inte svårt att känna med någon av dem.

The old familiar faces

Porträtt av Charles Lamb målat av William Hazlitt

The Old Familiar Faces

I have had playmates, I have had companions,
In my days of childhood, in my joyful school-days--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have been laughing, I have been carousing,
Drinking late, sitting late, with my bosom cronies--
All, all are gone, the old familiar faces.


I loved a Love once, fairest among women:
Closed are her doors on me, I must not see her--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have a friend, a kinder friend has no man:
Like an ingrate, I left my friend abruptly;

Left him, to muse on the old familiar faces.


Ghost-like I paced round the haunts of my childhood,
Earth seem'd a desert I was bound to traverse,
Seeking to find the old familiar faces.


Friend of my bosom, thou more than a brother,
Why wert not thou born in my father's dwelling?
So might we talk of the old familiar faces--


How some they have died, and some they have left me,
And some are taken from me; all are departed--
All, all are gone, the old familiar faces. 

Charles Lamb försökte sig också på dramatik, romaner och lyrik.
Han var dock mera framgångsrik som kritiker och essäist.
Vad det gäller kvinnor ville det sig inte riktigt. 
En gång friade Charles Lamb till en skådespelerska vid namn Fanny Kelly och fick korgen direkt. Man får ju betänka att sjuka syster Mary ingick i frieriet.
Den svåra stamningen gjorde att prästämbetet var stängt för honom.
Men Charles Lamb och hans syster Mary levde trots allt ett relativt gott liv; 
de skrev tillsammans och de hade ett rikt socialt liv.
1834 dog Charls Lamb av rosfeber. 

Bilden är lånad av Wikipedia.

Mary had a little Lamb

När jag läste Virginia Woolf, Ett eget rum lade jag namnet Charles Lamb på minnet.

Om honom säger hon så här: "Av alla döda är Lamb en av de mest kongeniala."

Till honom så här: "Berätta för mig hur du skev dina essäer."

Lyckligtvis fanns det en essäsamling av Charles Lamb (1775 - 1834) i bibliotekets magasin.

Det var genom sina Essays of Elia utg. 1823 som han blev mest känd.

Dessa essäer hade blivit mycket populära i London Magazine.

Charles Lamb hade sinnessjukdom som en skugga i livet. Någon tid var han själv föremål för psykiatrisk vård. Men hans tio år äldre syster, Mary,  fick riktiga vansinnesutbrott. 

1796 knivdödade hon deras mor i ett sådant anfall. Hon slapp fängelse eftersom brodern lovade att ta hand om henne. Han lärde sig att tyda hennes skiftande ansiktsuttryck och visste när det var dags att sätta på tvångströjan och/eller lägga in henne på sjukhuset. Mellan utbrotten var Mary en helt fungerande människa; charmerande och begåvad. 

Tillsammans gav syskonen ut Tales from Shakespeare.

De ville göra Shakespeares dramatik tillgänglig för barn.

Charles Lamb var mycket intresserad av teater och var en flitig teaterbesökare. Men Shakespeare skulle läsas inte ses, tyckte han.

Redan under skoltiden på internatet Christ´s Hospital i London kom Lamb i kontakt med Samuel Taylor Coleridge (1772 - 1834), poet tillhörande den s. k. sjöskolan. De blev vänner för livet.

Charles Lamb älskade London; mest under de livliga veckodagarna. Han gläder sig åt storstadens mångfald och tycker att det vore bättre att vara ledig från arbetet en vanlig dag och inte just på de stillsamma söndagarna.
Han arbetade från sjutton års ålder på Ostindiska Compagniet som kontorstjänsteman. Vid femtio slutade han med en bra pension.

Poeten Sigfrid "Tristan " Lindström översatte Charles Lamb och gjorde urvalet till Essayer.Han beundrade Charles Lambs causerier redan innan han kände till vilken vardagshjälte Lamb verkligen var.

Sigfrid Lindström säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Lambs essäer så förhäxande (ja, han använder ordet förhäxande). Man kan slå upp dem och läsa på måfå gång på gång och de förefaller lika fräscha.

Lamb tycker om små, vardagliga ting som bär på minnen. Han ser redan som ung hellre bakåt än framåt. Jag tycker att rubrikerna på essäerna ibland säger mycket litet om vad de egentligen handlar om. Gammalt porslin handlar egentligen om fattigdom, men tar avstamp i figurerna på en ostindisk tekopp.

Andra kapitlerubriker: Kort avhandling om stekt spädgris; En ungkalrs klagan över gifta personers beteende (Charles Lamb var ungkarl i hela sitt liv); Den pensionerade (här dras följande slutsats: Människan kan aldrig ha för mycket tid för sin egen räkning, och ej heller för litet att göra.)

I De två människoraserna delas människosläktet in i  människor som lånar ut och människor som lånar.

"Läsare, om du till äventyrs är den lyckliga ägaren av en liten boksamling så visa den icke i onödan;..."

E. V. Lucas, som skrev en biografi om Charles Lamb, kallar honom "den mest älskvärda gestalten i den engelska litteraturen". 

Essäerna och vänbreven ger den bästa bilden av personen och författaren Charles Lamb.
Jag måste säga att jag blev riktigt förtjust!

Döden som ett isblock

Delphine de Vigans 

debutroman har titeln Dagar utan hunger 

(Jours sans faim).

Den har nyligen kommit ut på Sekwa förlag i översättning av 

Maria Bodner Gröön.

Tidigare finns No och jag  2008 och

Underjordiska timmar  2010.

Dagar utan hunger handlar om nittonåriga, vackra Laure som lider av anorexia. Det har gått så långt att hon riskerar att dö; det förstår hon själv när hon fryser ut i hår och naglar och svimmar på tunnelbanan.

"En säck benknotor i en sjukhussäng, det är vad hon är. Det är allt", säger hon om sig själv.

På sjukhuset har hon turen att träffa på rätt läkare, den unge doktor Brunel, som behandlar henne med lika delar kunskap och intuition.

Laure sondmatas och långsamt börjar något hända både med vikten och livslusten. Under tiden träffar hon andra patienter med olika former av ätstörningar. Julie är heroinist i Laures ålder och de båda utbyter erfarenheter. Laure har inga problem med att stifta nya bekantskaper. Hon är öppen för de flesta inte bara på den egna avdelningen. Man skulle kunna säga att hon är en social begåvning

Hela behandlingen tar tre månader men tiden förefaller längre eftersom Laure hinner med så mycket på alla plan. Hon är en klok flicka och inser att hon identifierar sig med sin sjukdom. Vad är hon utan den? Hon inser också att sjukdomen sitter i huvudet.

Under behandlingstiden avslöjas Laures familjeförhållanden och de är inte avundsvärda. Hon känner att hon svikit sin yngre syster och lämnat henne ensam med familjesituationen.

Dagar utan hunger är fint och insiktsfullt skriven.  
Delphine de Vigan har egna erfarenheter av anorexia. 
Det finns mycket att lära av den här romanen.

Värdet av ett eget rum

Nyöversättning av en modern klassiker från 1929.

Virginia Woolfs essä Ett eget rum har fått ny språkdräkt av idéhistorikern Elisabeth Mansén.

Innehållet baseras på två föreläsningar om kvinnor och litteratur som Virginia Woolf höll för kvinnliga studenter.

Fem hundra pund om året och ett eget rum som går att låsa är det minsta kvinnor behöver för att ha möjlighet att skriva. Frihet och en lugn arbetsmiljö.

I samhället råder manliga värderingar och männen kämpar hårt för att bibehålla sina positioner.

Kvinnors kamp för rösträtt gör att kampen hårdnat. Instinkten att äga skapar gränser. Det en man gör med svårighet är helt omöjligt för en kvinna.

Och kvinnor som skriver bemöts med hån.

Virginia Woolf varnar för vrede och bitterhet. Jane Austen är bättre än Charlotte Brontë eftersom den senare är just arg och bitter enligt Woolf.

Två kön är egentligen otillräckligt. Önskvärt vore en androgyn konstnär. 

Könstillhörigheten ska vara utan betydelse.

Virginia Woolf skriver elegant och muntert. Läsningen flyter lätt trots att meningarna och tankegångarna vindlar.  Det är inte svårt att förstå att  

Ett eget rum ständigt kommer ut i nya utgåvor. 
Annina Rabes förord är ytterst värdefullt liksom översättarens noter och förklaringar.

Heder åt Ellerströms förlag som tagit sig an den senaste översättningen.

Lisbeth Larsson skriver så här i  GP

och

Elise Karlsson i SvD