Klassikersommar. 1

Nu har jag läst den första klassikern för sommaren.

Och det blev ingen av dem som fanns med på Lyrans klassikerlista i läsutmaningen Klassikersommar

och som jag tänkt att jag skulle läsa.

Det blev i stället  

Den eldröda bokstaven 

av  Nathaniel Hawthorne (1804 - 1864).

Författaren växte upp i mycket puritansk miljö i New England i den lilla staden Salem i närheten av den större staden Boston i delstaten Massachusetts. Hawthorne arbetade tidvis som tulltjänsteman, men han närde hela tiden en längtan efter att bli författare. Kultur var bara strunt i en puritans ögon, men Hawthorne verkade i det tysta. 

Han skrev mycket och var sin egen strängaste kritiker. När romanen  

The Scarlet Letter kom ut 1850 blev den en omedelbar framgång.  

Den eldröda bokstaven först 1954 på svenska. 

1950 - talet blev Hawthornes andra storhetstid.

Romanen handlar om den unga Hester Prynne som stöts ut ur det puritanska samhället eftersom hon fött ett utomäktenskapligt barn. Folkets dom är stenhård. Hon tvingas bära ett stort rött broderat A (adultress) fastsatt med en nål på bröstet. Hon och hennes dotter Pearl bosätter sig i en ensligt belägen stuga. Hester försörjer dem med sina konstbroderrier. Under sju (svåra) år kommer A:et att få andra betydelser såsom "able" och till slut "angel". Hester bär med stoiskt lugn sin bestraffning och sitt utanförskap. Hon griper tyst in när behov finns vid sjuk- och dödsbäddar.

Hela tiden tiger Hester om barnafaderns identitet. Inte heller röjer hon sin vetskap om den ondskefulle läkaren Roger Chillingworth.

Tidsmässigt är romanen förlagd till 1650-talet. Den är ödesmättad som en berättelse av Thomas Hardy men kanske inte fullt så tragisk.Hawthorne säger själv att romanen vilar på en verklig händelse och att de olika karaktärerna har levande förebilder. The Scarlet Letter är ett triangeldrama där kontrahenterna skildras med psykologisk skicklighet. Människorna känns inte omoderna

The Scarlet Letter har kallats den första amerikanska psykologiska romanen. Henry James hade Hawthorne som förebild och har också skrivit en biografi om honom. Hawthorne skriver i långa snirkliga meningar med många bisatser.

Det tar en stund att komma in i läsningen, men romanen är väl värd det.

Och varför inte lägga till Huset med de sju gavlarna när man ändå är igång?

Författaren växte upp i ett hus med sju gavlar.

Någon har kallat Hawthorne för sin tids Kafka. 

Och hans barn tyckte att pappa var världens bästa lekkamrat. 

Hawthorne hade också sinne för pengar och politik; god mat, vackra kvinnor och starka cigarrer!

En ganska trevlig karl, tycks det!

Mor Mamma Morsan

Tretton författare berättar om sina mödrar i 

Mor Mamma Morsan.

Huvudredaktörer: Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger.

Äldsta bidragsgivaren, Agneta Klingspor är född 1946 och yngsta, Nour El - Refai 1987. Andra skribenter är till exempel Fredrik Strage, Marie Jungstedt, Anna Jörgensdotter och Helena von Zweigbergk

Alla  har tagit uppgiften på stort allvar; våndats över sina texter och velat komma så nära sanningen som det varit möjligt.

De flesta konstaterar att när de berättar sin mors historia blir det också deras egen. 

(Ibland blir det mormors också.)

Martina Montelius berättar i K, den ensamgående ardennerhästen om sin dramatiska uppväxt med modern Kristina Lugn - mor och dotter mot hela världen. 

Den här berättelsen är rolig, tragisk, mycket originell och gripande.

Aase Berg kallar sin historia Äpplet långt från trädet faller mjukt. 

"Jag tycker så mycket om dig. Trots allt."  börjar den. 

Hon berättar drastiskt och delar i förbigående ut lite rundpallar åt alla håll och kanter till sådana som förtjänar dem.

Mödrar stoppar ofta undan sina egna drömmar; de är omutligt lojala och de står för vardagen medan fadern ofta betyder fest. En dag om året är det Mors dag. De andra 364 dagarna är hon oavlönad VD, säger Aase Berg.

Mor Mamma Morsan är en sympatisk och ärlig bok som väcker många tankar.

Maskinsång

(Orlodoffa doschkoff

orlodoffa doschkoff:)

det är maskinen –

jag.

Stänger och hjul

och

nitnaglar skruvar och muttrar

drivremmar (doschkoff) –

många män har gjort mig

släggat och putsat och hamrat och filat

fin är jag fin (orlo)

skinande

sjungande

rungande

skakande

golv och tak.

-------

Såg du mannen som kom i går? –
han krälar i dag på kryckor,
och flickan som gnolar i dag
blir i morgon rännstensavfall,
och barnet som de avlat
är som de och blir som de –
orlodoffa doschkoff –
min mat.
(Orlodoffa doschkoff
orlo – orlo – orlo:)

--------

Jag kommer ovillkorligen att tänka på Maskinsång av Elmer Diktonius när jag läser Stål av Silvia Avallone.

Hon beskriver stålverket i Piombino, Toscana, Italien,så man ser de stora byggnaderna, lyftkranarna, lastbilarna, masugnarna, röken, giftgula moln och  rödlila och svarta flammor. Man hör muller och dån och känner lukten av sot och rost. Det är som något taget ur en kuslig science fictionfilm. 
En självförsörjande mardröm.
Människorna som rör sig i och omkring stålverket är märkta av sina liv. Somliga har rentav blivit som maskiner.
Männens diskussioner rör sig främst om pengar och sex. Orden betyder ingenting. Bättre då att rösta på Forza Italia!
Stålverket beskrivs som en fortplantningsapparat. Samma obevekliga krafter rör sig i de mycket unga människorna som växer upp i skuggan av stålverket. De unga adrenalin- och testosteronstinna männen sniffar, snortar och röker. Kvinnorna  får barn väldigt unga och åldras i förtid. Ingen kommer så värst långt från Piombino. Elba hägrar i fjärran som ett slags Shangri - La för de rika stadsborna från Milano.

Solen glöder lika förödande het som i Främlingen av Albert Camus.

Alla har naturligtvis drömmar. Vännerna Anna och Francesca vill bli domare respektive modell.

Deras vänskap och vuxenblivande löper som en röd tråd genom hela romanen.
Silvia Avallone, född 1984, har skrivit en kraftfull roman med mycket energi; emapti och rättmätig indignation. En verkligt stark debut.

Det skrivs många böcker om hur man ska få ickeläsare att läsa.

Däremot skrivs det inte så mycket om lustläsare

Men 2001 gav Läsrörelsen och
En bok för alla bibliotekarien Britt Isaksson
(1933 - 2011) i uppgift att skriva " en vällustig och opedagogisk bok om läsglädje..." 

Den fick titeln  Om tjocka böcker och tunna .

På omslagsbilden vältrar sig den hinduiske elefantguden Ganesha läsande en bok. 

Han är bl. a. författarnas beskyddare.

Britt Isaksson beskriver olika slags läsare, vad de läser, hur de läser och varför de läser. Det finns vildläsare, smygläsare, semesterläsare, lusläsare, storläsare, yrkesläsare, soffläsare, långläsarare, osv.

Och så finns det puddingläsare. "De som ser på romanen som en pudding  äter upp den och så är det inget mer med det".

Britt Isaksson citerar ofta Olof Lagercrantz, Anne Fadiman, Merete Mazzarella, Ruth Halldén, Daniel Pennac och Charles Lamb för att nämna några.

Böcker ska våga vara litteratur, slås det fast. De ska ha något att berätta och väcka känslor och tankar. Läsning förhöjer livskänslan.

Högläsning av olika slag får stort utrymme. Bl. a. talas om att dikter ska läsas högt även om man läser för sig själv. Det råder det ju delade meningar om.
Omläsning är något som alla barn förstår sig på. Och det gör Olof Lgercrantz också.

Någon borde uppdatera den här boken. Den har mer än tio år på nacken, men här finns så mycket bra stoff som är tidlöst att den skulle förtjäna en nyutgivning. 

Om tunna böcker och tjocka förmedlar läslust även till den som redan har stor lust till läsning.

 

Böcker som samtalar

Lena Kjersén Edman, välkänd bibliotekarie och litteraturvetare, har skrivit en inspirerande bok med titeln  Böcker som samtalar.

Undertitel: Intertextualitet, dialog, covers och kärlek.

Första kapitelrubriken: 
Att knycka är att skapa.

Och med detta för ögonen går hon sedan  igenom hur klassikerna påverkat och inspirerat genom tiderna. 

Hon hämtar  exempel från världslitteraturen i kronologisk ordning med början i sagor och berättelser, antikens myter, Bibeln;  över medeltid och renässans ända fram till våra dagar. 

En del känns igen; annat är nytt.

I somliga fall har man inte tänkt på sambanden alls.

Lena Kjersén Edman har som ett av sina motton: Connect, only connect. Sagt av författaren E. M. Forster som ansåg att livet går ut på att finna sammanhang och upprätta samband.

Lena Kjersén Edman svingar sig oförfärat mellan länder, genrer, tider, gammalt och nytt; böcker, filmer, TV-serier och låttitlar.

Sista kapitlet i Böcker som samtalar handlar om Fabian Kästners roman Oneirine. Roman i tusen delar (2006). Den består helt och hållet av ord och meningar som är lånade av andra författare. Hela romanen är stöldgods till och med titel, omslag och baksidestext!

Lena Kjersén Edman är mycket beläst; ämnet är mycket intressant och egentligen skulle jag gärna sett att hon fått större utrymme att utveckla sina resonemang. 

Jag får lust att läsa nytt och läsa om. 

Boken är utgiven på Bibliotekstjänsts förlag 2011.

En gammal favorit

Katten som älskade sitt täcke handlar om Randi - Grå och hennes äventyr med det lappiga lapptäcket som matte kastar i soptunnan och inte förstår hur viktigt det är för Randi - Grå.
Randi - Grå  följer helt enkelt efter sitt täcke och då händer en del som hon verkligen inte räknat med...

Bilden har  Nicola Bailey gjort och  William Mayne texten.

Ny, spännande bekantskap

Belinda Bauer

fick en Gold Dagger för sin första thriller, Mörk jord (2011).

Efter att ha läst hennes andra, Skuggsida, har jag bestämt mig för att absolut läsa Mörk jord också. 

På kort tid begås ett antal mord i den lilla fredliga byn Shipcott i kanten av  Exmoorheden i Somerset.

Den sociala kontrollen i det lilla samhället är lika sträng som den brukar vara i små samhällen. Dessutom håller den lokale polisen, Jonas Holly, ett vakande öga över allt och alla.

John Marvel, "överårig och överviktig", har varit kriminalpolis i tjugofem år och ingår i den skara mordutredare som kallas in "utifrån". Han är en överlägsen men skicklig buffel i stil med Reginald Hills Dalziel. Och Marvel (och jag!) misstänker samma person... Och samma motiv.

Miljön påminner något om Midsomer, men människornas i  Shipcott är betydligt verkligare. I början irriterades jag av jargongen, men det försvann i takt med att

karaktärerna tog form.

Skuggsida omfattar 383 sidor men det känns inte för långt.

Ganska snart sträckläser man med andan i halsen. 

Slutet är oväntat och ovanligt bra.