Ny, spännande bekantskap

Belinda Bauer

fick en Gold Dagger för sin första thriller, Mörk jord (2011).

Efter att ha läst hennes andra, Skuggsida, har jag bestämt mig för att absolut läsa Mörk jord också. 

På kort tid begås ett antal mord i den lilla fredliga byn Shipcott i kanten av  Exmoorheden i Somerset.

Den sociala kontrollen i det lilla samhället är lika sträng som den brukar vara i små samhällen. Dessutom håller den lokale polisen, Jonas Holly, ett vakande öga över allt och alla.

John Marvel, "överårig och överviktig", har varit kriminalpolis i tjugofem år och ingår i den skara mordutredare som kallas in "utifrån". Han är en överlägsen men skicklig buffel i stil med Reginald Hills Dalziel. Och Marvel (och jag!) misstänker samma person... Och samma motiv.

Miljön påminner något om Midsomer, men människornas i  Shipcott är betydligt verkligare. I början irriterades jag av jargongen, men det försvann i takt med att

karaktärerna tog form.

Skuggsida omfattar 383 sidor men det känns inte för långt.

Ganska snart sträckläser man med andan i halsen. 

Slutet är oväntat och ovanligt bra.

Tematrio: Engelska böcker

Lyran

efterlyser tips på engelska böcker. Här kommer mina förslag.

Washington Square 

av Henry James. En modern klassiker som kom ut 1881.
Catherine Sloper är en oansenlig flicka som dessutom anses som dum. Men - hon är arvtagerska.
Och hon blir kär i en stilig man som dessvärre saknar förmögenhet.
Catherines far sätter klackarna i backen

Fogtown

av Peter Plate. En mörk historia om livet runt ett socialkontor vid en genomfartsgata i San Francisco.
Fogtown kom ut 2004. Författaren känner väl till sin miljö. Han har ett starkt samhällsengagemang och värnar om gamla, arbetslösa, outbildade och ensamstående mödrar.

Summer

av Edith Wharton. Ännu en modern klassiker. Enligt Marilyn French Whartons bästa roman.
Den kom ut 1917 och handlar om ett samhälle i Massachusetts där klasskillnaderna är stora liksom genusskillnaderna. Men det förstår inte Charity Royall. Och så går det som det går.

Elegant tomhet

Johanna Ekström, dotter till akademiledamoten och författaren Per Wästberg och författaren Margareta Ekström, försöker skriva sig ur sin barndom och ungdom med boken Om man håller sig i solen.

Det är ingen uppgörelsebok i Felicia Feldts anda. Tvärtom är den lågmäld, sorgsen och oändligt vacker. Felicia Feldts bok är en roman; Johanna Ekströms en memoar.

Estetisk, kanske. Johanna Ekström skildrar en elitistisk uppväxt där skönheten och ytan betydde allt.

Familjen stod över resten av mänskligheten och höll sig mycket för sig själv. Johanna, som började skolan ett år för tidigt, fick genast problem att räta in sig i ledet. Hennes anorektiska problem ignorerades av föräldrarna trots påpekande utifrån. Att be om hjälp ansågs som ett svaghetstecken.

Städmanin var ännu ett sätt att försök att göra sig sedd. Det mycket utsvävande ungdomslivet med sprit och mängder av mer eller mindre tillfälliga förhållanden ledde inte heller till några föräldrareaktioner.

Johanna Ekström vänder sig flera gånger direkt till fadern: "Du lärde mig att ljuga..."

I sex år hemlighöll han ett förhållande med den kvinna som skulle bli fru nummer tre för Johannas mor.

Denna fick sedan i sin tur se sig sviken för fru nummer fyra. Per Wästberg är alltid den som lämnar. Han har aldrig lämnat.

Johanna Ekström delar snabbheten och orden med sin far. Hon ser faderns pojkaktiga lätthet och hans förmåga att flyta ovanpå. Och hon vill inte bli som han. Och hon vill inte heller bli som sin mor, med vilken hon inte har ett fullt så nära förhållande. Det var först när hon fick sin tre år yngre bror som det blev aktuellt med kramar

"Det finns en plats mellan ljus och mörker som inte är farlig. Jag måste inte hålla mig i solen." säger Johanna i slutet av boken. Det tyder på att boken tjänat sitt syfte. Hon kände att den måste skrivas för att hon skulle kunna gå in i sitt nya förhållande och sitt moderskap rätt rustad.

Det är fantastiskt att kunna verbalisera känslor och upplevelser så gripande och djup berörande. Och så vackert. Jag tyckte mycket om Om man håller sig i solen.

I augusti kommer Per Wästbergs fjärde memoardel:

Ute i livet: En memoar 1980 - 1994

Tid och minne

Redan på sidan 75 i vinnaren av Booker priset 2011 Känslan av ett slut av Julian Barnes är huvudpersonen Anthony (Tony) Webster hunnit bli pensionär. 

Borta är den sorglösa tiden då Tony och hans närmaste tre vänner överlägset och med ungdomlig aningslöshet betraktade världen. Nu har de mera eller mindre tappat kontakten med varandra. Tony,som aldrig varit någon karriärist eller för den delen deltagit i livet med något större engagemang är nöjd med att pyssla i sin lägenhet och låna ut böcker på sjukhuset.

En flickvän från unga år, Veronica, kan fortfarande förbrylla  och Tony har svårt att komma över den förödmjukelse hennes familj utsatte honom för. Exhustrun, den moderligt trygga, rättframma och raka Margaret, har han vänskaplig kontakt med. 

Dottern, Susie, anser han sig ha goda förbindelser med. Det betyder i klartext att hon skickar en rad per mejl någon gång. (Tony befattar sig inte med SMS.)

Så ser det ut när Tony genom ett fullständigt oväntat arv ställs ansikte mot ansikte med sig själv och sitt föga ärofulla förflutna.

Floden börjar rinna uppför. Minnet som mestadels består av fläckar och lappar kan plötsligt överraska. Vad är det man minns och hur? Minnet är vanskligt. Det förändras med tiden

Minnets mekanismer  och tiden intresserar Julian Barnes.

Känslan av ett slut handlar inte om det slut man i förstone tror. 
Julian Barnes har skrivit en avskalad, blottläggande  roman som är helt lysande; elegant och sparsmakat! 

Rent psykologiskt är karaktärerna mycket trovärdiga.

Och storyn blir thrillerartad i och med det förbryllande arvet. Läsaren är lika frågande som Tony själv.

Språket stämmer väl med innehållet och översättaren Mats Hörmark har helt säkert gjort ett bra arbete.

Julian Barnes är född 1946. Han bor i London och slog igenom med Flauberts papegoja 1986. Tre gånger tidigare har han varit nominerad till Bookerpriset. Det var inte en dag för tidigt att han fick det.

Ett solens barn

Collings förlag

i Malmö har startat en ny serie som kallas  
Collings Vintage.

Lagom till Mors dag (25/5) kom novellen Den nya Isabel  (Marriage à la Mode) i nyöversättning av Camilla Jacobsson. Författararinnan Katherine Mansfield  

( 1888 - 1923) levde kort men intensivt. 

Hon flyttade från Nya Zeeland och lämnade platsen för sin och den älskade broderns lyckliga barndom bakom sig för gott; hon gifte sig två gånger och fick ett barn som var dött vid födseln. 1915 stupade hennes älskade bror i kriget och det satte djupa spår hos KM.

Lungsoten tvingade henne att tillbringa alltmer tid på sanatorier i bergen och villor vid havet.

I essän Katherine Mansfields nostalgi skriver 

Helen af Enehjelm inkännande och beundrande om henne.

Katherine Mansfield skrev noveller, dagböcker och stora mängder brev. 

Helen af Enehjelm pekar på skillnaderna i brev och dagböcker. I breven skriver hon en sak beroende på sin uppfostran och respektive mottagare. I dagböckerna kommer det fram hur det verkligen står till.

Hennes vänner vittnar om hur hon hela tiden - även när hon är som sjukast - vidgar deras medvetande.

Katherine Mansfield ville genom att förstå sig själv också förstå andra. 

Hon skriver:

"Jag vill arbeta på så sätt att jag arbetar med mina händer och mina känslor och min hjärna. Jag vill ha en trädgård, ett litet hus, gräs, djur, böcker, tavlor, musik. Och ur detta, uttrycket för detta, vill jag skriva (också om jag råkar skriva om hyrkuskar, det gör detsamma)."

Kartusianklostret i Parma

I Vandring med favoriter av  
Helen af Enehjelm hittar jag en essä om Stendhal med rubriken

Den borne författaren. Av Enehjelms två favorittitlar, Rött och svart och Kartusianklostret i Parma sätter hon den senare först.

Stendhal (1783 - 1842) var liten, tjock och ganska ful och hade ingen större framgång hos kvinnor. 
Han skrev om allt som han drömde om att uppleva i livet. Många av de kvinnokaraktärer han bygger upp beskriver den kvinna Stendhal skulle varit om inte om varit om.

Egentligen hette han Henri Beyle men adlade sig sedan på egen hand och kallade sig de Beyle för att sedan ta sig namnet Stendhal som han valde av en slump efter en plats i Tyskland. På så sätt blev den berömde författaren inte släkt med sin far. Eller rättare sagt tvärtom. Det fanns nämligen fyra  personer som Henri Beyle tyckte riktigt illa om; sin far, sin moster, kusin Pierre samt en abbé som med sin mörka religiositet gjort livet surt för honom under uppväxten.

Stendhal älskade Italien lika mycket som han avskydde födelseorten Grenoble.

Han prövade olika yrken som militär, specerihandlare och diplomat innan han slutligen blev författare. 

Stendhal skrev reseskildringar, konstkritik och romaner. 

Det  litterära genombrottet kom med Rött och svart 1930.

Tre år innan han föll ihop på gatan och dog (det är ingen skam att dö på gatan bara man inte gör det med vilje, sa Stendhal) fick han stor litterär framgång med Kartusianklostret i Parma (1839) , vilken av många 

(till exempel Horace Engdahl) anses vara hans bästa roman. 

Nu är frågan om jag inte rent av lägger till Kartusianklostret i Parma på 

Lyrans läsutmaning - Sommarklassiker. 

Evt. på bekostnad av någon annan titel. Jag sover på saken.

Pingst

Idag är det pingstdagen. Det har gått femtio dagar sedan påskdagen.

Ordet pingst kommer från grekiskans pentekoste som betyder  femtionde. 

På Island talar man om Hvitsunnudagr och i England Whitsunday med hänsyftning på vita dopkläder.

I kristenheten var det vid denna tid som lärjungarna greps av den helige ande och började tala i tungor, d.v.s. på olika språk.

Pingsten är en av kyrkoårets äldsta högtider näst efter påsken.

Den har firats sedan 100-talet.

Man talar ofta om denna tid som "hänryckningens tid" efter en dikt av 

Esaias Tegnér, Nattvardsbarnen

"Pingst, hänryckningens dag var inne" börjar den. Det är för övrigt ett direkt lån från Goethes Reinecke Fuchs

"Pfingsten, das liebliche Fest, war gekommen"

 Enligt Wikipedia.

Annandag pingst har i alla tider varit helgdag. 
Men 2004 avskaffade Sveriges regering denna till förmån för Sveriges nationaldag 6 juni. Varför inte låta båda vara helgdagar? 
Och ställa till ett ordentligt firande 6 juni?
Fler helgdagar åt folket!

Bilden är lånad från Projekt Runeberg