Otidsenlig och förvirrad

Mycket har skrivits om Rainer Maria Rilke.
Nu har det också kommit en stor svensk biografi:
Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke. Hans liv och hans diktning av Bengt Landgren, litteraturvetare och professor vid Uppsala Universitet. Det kom att bli hans sista bok.
Bengt Landgren dog 2 januari 2012.

Eftersom Rilkes storhet fortfarande är en gåta för mig läser jag omkring och gör ständigt nya försök att läsa av.
Michel Ekmans utmärkta understreckare om Mannen från Prag blåste nytt liv i mitt intresse.
Och ledde vidare till en annan läsvärd recension i GöteborgsPosten av Mikael Van Reis.

Jämförelsen mellan olika översättningar av Rilkes lyrik i Carl Johan Malmbergs recension av Camilla Hammarströms tolkning av Duinoelegierna är mycket intressant; proffsig och pedagogisk. Och får mig att längta efter litteratursamtal.
Eftersom jag just lyssnat på Vägvisaren i P2 där Lars Sjöberg diskuterade olika inspelningar av Brahms Altrapsodi slås jag av likheterna mellan musik och lyrik. Ingen originell tanke precis. Men icke desto mindre väldigt påtaglig.

Jag tycker mig ha uppfattat att Rilkes storhet som författare inte alls motsvarades av någon mänsklig resning. Han utnyttjade allt och alla. Särskilt kvinnor. Och var uppfylld av sin egen betydelse,
"... ett käril för den stora konsten". Men han var motsägelsefull. En otidsenlig modernist.

Michel Ekman i SvD

Mikael Van Reis i GP

Här jämför Carl - Johan Malmberg olika tolkningar av Duinoelegierna

Kuriosa i Aftonbladet. Av Camilla Hammarström

Mr Gora med de vackra händerna

Journalisten och författaren MIKAEL BERGSTRAND
med rötter i Malmö har under fyra år varit stationerad i New Delhi och under tiden skrivit artiklar för Sydsvenskan bl. a. Tidigare har han skrivit kriminalromaner men
Delhis vackraste händer är något annat. Huvudpersonen i boken, Göran Borg, är copywriter 50+, slö, slapp och likgiltig; lite lönnfet och med en överdriven känsla av att vara så gott som oersättlig på arbetsplatsen. Därför kommer det som en chock att han faktiskt får sparken. Av en chef som är oduglig och dessutom har Ängelholmsdialekt.
Göran går i ide; tröstäter glass och dricker öl.
Därefter kommer bäste vännen och häradsbetäckaren Erik och lockar med honom på en gruppresa till Indien. Och det blir räddningen. Och början till en fantastisk historia. Rolig är den dessutom. Dialogerna mellan Mr Gora och den otrolige indiske vännen Yogi är sublima. Yogi - en knubbig man med snälla ögon - är en outsinlig källa till levnadsvisdom som han frikostigt delar med sig av. Han snickrar skickligt ihop smidiga lösningar på olika problem av moralisk och religiös karaktär. Jag associerar omedelbart till Mulla Nasruddin. Under tiden som man roas lär man sig massor av kultur, religion, levnadssätt och politik. Skildringen av det myllrande gatulivet i New Delhi, rikedomen, slummen, lukterna, barnarbetet, byråkratin, tiggarna - allt skapar en stark närvarokänsla. Detta är något som Mikael Bergstrand upplevt och kan förmedla. Göran Borg blir en ny människa. Han stora kärlek, den vackra manikyristen Preeti, uttrycker det så här: Du är annorlunda och nyfiken. Och det var Göran Borg inte innan han åkte till Indien. Varken det ena eller det andra.
Behöver jag säga att han inte följde med gruppen hem till Sverige? Och att det inte berodde på hatobjektet bland medresenärerna - smålänningen och Kamprad-fanet med affärssinnet och de rinnande ögonen?

Hanneles man har också läst boken.

Den gamla

När jag letade i mina böcker efter något helt annat hittade jag den här dikten av Artur Lundkvist. Den finns i Skånes stämma i dikten. En skånsk lyrikantologi sammanställd av Axel Larsson, utgiven på Bernces förlag i Malmö 1952.

Den gamla

Hon är odiskat porslin efter en uppäten måltid,
gammal kvinna med ansiktet skuggat av kråkvingar.
Hon skrev sitt namn i potatisångan på rutan,
ägde såpan och tvättbrädet, vårdade dagarnas ägg,
fyllda med mat och eld. Hon var brunn och ämbar
där vattnet vaggade länge med stjärnor i. Fann
gråsuggor under en sten: kvinnor som hon. Flätade
sina tankar som halm, lever nu i ett litet näste
av sitt eget gråa hår, med flyttfågelkänslan död
i sitt blod. Över bröstet korsar hon sina armar
till en damm för det förflutna, i sömnlös dröm:
en damm utan vatten, utan liljor, utan måne.
Hennes väntan är en spegel där hela livet drar in
och försvinner, blir förflutet, förlorat, förstummat:
en strömmande flod ur vilken barnets rop når henne
men då är hon bara ett gammalt träd vid stranden.


En förgången tid; ett försvunnet släkte. Men jag minns några sådana kvinnor. Och det finns det säkert många andra som gör också. Och så länge lever de.

Oxveckor(na)

Det visar sig att det finns flera bud om vad som är oxveckor(na). Antingen är det tiden som vidtar efter julhelgen som slutar med trettondedag jul och fram till fettisdagen.
Eller så är det tiden från midsommar och fram till skördetidens slut.
På Wikipedia
anges båda möjligheterna.
SPRÅKRÅDET anger tiden efter jul som ett exempel.
I så fall är den första oxveckan avverkad.
Och fettisdagen infaller den 21 februari.
Noteras bör att oxveckor ibland är obestämd form och ibland obestämd.

Hanteringen av nydöda

Det angår oss alla. I precis lika hög grad. Ändå är det få som vill tala om det. Men journalisten, författaren och kulturskribenten Lotte Möller har skrivit en bok om det: Att vi ska dö. Hej då! Begravningsboken heter den. Lotte Möller är saklig och påläst och rakt på sak. Hon lyckas till och med använda sin speciella humor. Boken är en nyttig handledning om död och begravning. Vad är det första man ska göra när någon dör?
Förr gjorde man mycket själv men urbanisering, specialisering och ökad livslängd har ändrat villkoren. "Döden är inte vad den har varit", säger den danske poeten Benny Andersen. Begravningsbyråer ställer gärna upp och ofta blir begravningen en alldeles för dyr historia. Har man tur har den döda fyllt i Vita arkivet (Fonus) eller Livsarkivet (SBF = Sveriges Begravningsbyråers Förbund) med sina önskemål om typ av begravning, kista, psalmer och annan musik, dikter, klädsel (egen och andras), blommor, förtäring och annat.
De efterlevande har en mängd olika val att träffa i en ansträngd situation.
Klokt är att be någon god vän att hjälpa till. Man ska komma ihåg att begravningsentreprenören är försäljare. Man kan begära offert från olika ställen och syna kostnaderna redan i förväg. Lotte Möller diskuterar utformningen av begravningsannonsen, nekrologen, vad man kan och får göra själv. Och allt vad man inte får. Aska får inte strös var som helst och en urna får bara placeras på vissa platser. Ett mycket intressant och kontroversiellt avsnitt behandlar den ekologiska begravningen/ promessionen/ frystorkningen. Metoden har funnits länge, men den godkänns inte av myndigheterna vilket är till stor frustration för de många människor som tycker att det vore ett tilltalande sätt att begravas på. Pastorsexpeditionerna tillhandahåller olika broschyrer och det finns massor annat att läsa. Lotte Möller har en gedigen litteraturförteckning och en rad webbadresser för vidare läsning. Hej då! Begravningsboken är illustrerad och innehåller många exempel och fallbeskrivningar. Detta är inte en bok om sorg och saknad utan mera välbehövlig konsumentupplysning. En begravning är en tillställning som ger de anhöriga möjlighet att minnas och hedra den döda. Man följer med så långt man kan. Och sedan kan det vara trevligt att träffa släkt som man annars inte träffas så ofta.
Titeln på blogginlägget har jag lånat från Lars Linders recension i DN
Jan Stenmark har gjort illustrationen överst.

Kärlek på liv och död

Hur har hon orkat, ANNA WAHLGREN?
Jag blir utmattad bara av att läsa. Och många gånger har jag skakat på huvudet och mumlat Nej, nej, nej! Tänk dig för! Gör det inte! Akta dig!
Då och då har jag skrattat högt åt någon lyckad formulering, en träffande (ofta lite elak) beskrivning eller någon drastisk framställning av ett händelseförlopp.
Också den djupa sorgen kan hon skildra.
Författaren Margareta Ekström skriver senare så här i en recension i DN: "Anna Wahlgren handskas både skarpt och ömt med vår känslas mjukdelar och vårt sinnes inälvor". Det är väl uttryckt.

I Mommo. Det var en gång. En självbiografi. Del 1 berättar hon om en uppväxt utan kärlek och värme som resulterar i en känsla av hemlöshet och främlingskap. Vid 18 års ålder gifter hon sig med en trettiofem år äldre man och får två barn med honom. Pappa Lars, som hon kallar honom, blir en vän och ett stöd för livet. Inte minst sedan de gått skilda vägar.
Anna Wahlgren berättar dramatiskt med svart humor, distans, kvickhet och ironi.
Men i andra delen av Mommo. Kvinnoliv är tonen mörkare.
Anna flyttar mycket, föder flera barn och männen är många. De kulörta lyktorna slocknar en efter en. "This is the way the world ends not with a bang but a whimper", tänker hon ofta besviket.
Men så tar hon nya tag, börjar på ett nytt förhållande, föder ett nytt barn. 1968 får hon en novellsamling antagen på Bonniers, En av kvällarna i november.
Och sedan fortsätter hon att skriva.
I Kvinnoliv skildrar hon också ett fyra år långt äktenskap med en man hon kallar Stacke. Det gav henne tre barn och en livslång ovänskap. Kvinnoliv slutar med en tragedi vilket delar Annas liv i ett före och ett efter.
I Mommo del 3, Barnfota, har hon fött sina nio barn och det är nu hon skriver den mycket omdebatterade Barnaboken som kommer ut 1983. Hennes barnuppfostringsmetoder utsätts för mycken hård kritik.
Barnaboken för henne ut på föreläsningsturnéer och inbringar en del pengar.
En del av hennes andra novellsamlingar och romaner säljer också bra. Anna hade för sed att dra försorg om sina män. Pappa Lars var den ende som varit ekonomiskt ansvarig. Hennes far, den rike skånske byggmästaren, dör och efterlämnar ett ansenligt arv. Det sätter Anna sprätt på efter bästa förmåga.
Något år efter dör modern med vilken Anna alltid haft ett problematiskt förhållande.
Mommo har även kommit ut i en samlad utgåva med titeln Kärlek på liv och död.
Nu har Anna Wahlgrens tredje barn, dottern Felicia Feldt, kommit ut med en bok om sin egen uppväxt, Felicia försvann. Redan innan publiceringen hade den tilldragit sig stort intresse. ANNINA RABE i SvD tror sig aldrig ha läst en så oförsonlig barndomsskildring. Felicia Feldt försvarar sin rätt att inte försonas.
Jag undrar vad hon säger om 10 år? Eller 5?
Anna Wahlgren och Felicia Feldt väcker många tankar om föräldraskap, barns utsatthet, äktenskapet som samlevnadsform och egentligen hela livet.
Imorgon intervjuas Felicia Feldt i Skavlan

Mera Yorkshire. I STV2 11/1 kl 22.45

Andres Lokko har länge undrat varför det inte gjorts evighetslånga TV-serier och/eller filmer av författaren David Peace´s kriminalromaner.
Hans tidiga romankvartett, Red Riding-serien – alla döpta efter årtalen då de utspelar sig; 1974, 1977, 1980 och 1983 – registrerar med osentimental precision livet i norra England ur en svårt korrumperad poliskårs synvinkel.
David Peace har jag fullständigt missat. Inte bara hans böcker utan också de två TV-filmer som visats i december 2011 och början av januari 2012. Förargligt.

En som inte missat David Peace är Bengt Eriksson på Erikssons kultursidor

VIDEO