Förälskad i Fischerström

Över en hyacint

Till Fischerström

Du rara ört, som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt, i Floras rike,
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig;
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter:
en lindrig luft du andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld du säker står;
ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar,
en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård
bland ringa stoft din fägring gömmer -
du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an?
Dess öde är att sig förandra:
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfallna;
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna:
det måste vara som det är.

Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)

var en central gestalt i Tankebyggarorden där också Creutz och Gyllenborg var medlemmar. Som en av de ledande poeterna under 1700-talet banade hon väg för gustavianerna. Hedvig Charlotta har ibland kallats Sveriges första feminist.
Anna Maria Lenngren tog så småningom upp hennes fallna mantel.
När make nummer två dog kunde Herdinnan i Norden lyckligtvis försörja sig på sin penna.
Hedvig Charlotta Nordenflychts sista förälskelse blev Johan Fischerström, fysiokrat och ekonom. Han var i sin tur förälskad i en annan kvinna.
Över en hyacint kom 1762.

Övermodig och berusad av livet.

Marie Bashkirtseff föddes 1858 i en rysk-ukrainsk adelsfamilj.
Redan i femårsåldern visste hon att hon ville gå till eftervärlden på något sätt. Hon kunde tänka sig att gifta sig med den ryske kejsaren och bli härskarinna över många undersåtar. Eller skulle hon bli världsberömd sångerska. En sjukdom i struphuvudet omöjliggjorde detta när hon blivit antagen till utbildning i Paris. Den tredje möjligheten var att bli konstnär. Och det blev hon. Ett av hennes vanligaste motiv var fattiga barn i Paris.
Som tolvåring började hon föra dagbok. Med tanke på eftervärlden.
När hon var fjorton avskedade hon sina guvernanter och skaffade dugliga lärare. Hon studerade ihärdigt nio timmar om dagen som motvikt till de ytliga miljöer hon rörde sig i.
Livet är en enda fantastisk upptäcktsfärd. Till och med döden är hon nyfiken på.
Allt bejakar hon. "Jag åtrår lyckan och är lycklig över att vara olycklig".
Gifta sig och få barn? Nej, det kunde varenda tvätterska. Det var inget för Marie Bashkirtseff.
Kärleken hann hon inte uppleva. Hon gick från flirt till vemodig, stilla vänskap.
Hon insjuknade i tuberkulos och tynade bort vid sidan av en konstnärsvän som också var döende i TBC. 24 år blev hon.
Marie Bashkirtseffs Journal gavs ut i förkortad form två år efter hennes död. Och sedan har den fortsatt att komma ut i nya upplagor.
Och den finns fortfarande att köpa på engelska och franska på t. ex. Adlibris!
Detta har jag läst om i En kvinna om böcker av Annie Löfstedt.

Spännande!

Egentligen är det väldigt spännande med dessa intetsägande bokpärmar.
Vad döljer sig mellan dem? Man får inga ledtrådar.
Och att de är så nötta. Tänk, alla andra som läst i dem före mig!
Fint papper; bra stil. De förtjänar att leva vidare om än i bibliotekens magasin.

Annie Löfstedt, född Günther , 1896 - 1975, var litteraturkritiker och syster till utrikesministern Christian Günther

Hon arbetade som litteraturrecensent på Sydsvenska Dagbladet 1922-23, på Göteborgs Handelstidning 1923-44 och på Stockholmstidningen 1945.

1946 - 1966 hon arbetade hon på bokförlaget Natur & kultur och var bl. a. redaktör för in

Min skattkammare.

Annie Löfstedt gifte sig 1916 med språkforskaren Einar Löfstedt och de fick en dotter som sedermera blev poeten Ingrid Arvidsson.

En kvinna om böcker innehåller essäer indelade i tre avdelningar; Kvinnotyper, Amerikanskt, Varia. Vicki Baum får en egen essä liksom tre romaner av Theodore Dreiser. Under Varia finns ett underbart stycke om Johannes V. Jensens myter.

Världslitteraturen. De stora mästerverken valda av Fredrik Böök, Per Hallström och Martin Lamm.

Fransk romantik II ägnas Prosper Merimée och George Sand.

(I sin ungdom hade de för övrigt ett mycket misslyckat rendez-vous (är någon förvånad?) och hade kanske inte uppskattat att bli sammanförda mellan bokpärmar?)

En vinter på Mallorca

Vintern 1838 -1839 vistades George Sand, hennes två barn och "vår sjukling" (Frédéric Chopin) på Mallorca. Det som skulle bli en himmelsk tillvaro blev en helvetesvandring och resulterade i boken
En vinter på Mallorca.
Boken är en reseskildring. George Sand tar upp historia, geografi, arkitektur, folkliv, seder och bruk; hon beskriver de vackra folkdräkterna, språket, som hon tycker är mycket välljudande, sången och musiken. Hon iakttar samhället och böndernas villkor. På Mallorca finns ingen medelklass. Egentligen ägs all mark av judar. Hennes antisemitism överraskar mig. Kanske ger George Sand uttryck för den åsikt som rådde allmänt i Frankrike vid samma tid - femtio år före Dreyfusaffären?
Mallorkianerna är väldigt religiösa, men de tycker sig inte ha några medmänskliga skyldigheter. De är obarmhärtiga mot den udda familjen och särskilt mot "vår sjukling". Ingen vill hjälpa dem eller ha kontakt med dem.
Men alla skor sig på dem ekonomiskt.
Chopin - som inte nämns vid namn på något ställe i boken - komponerar några av sina finaste stycken under den här tiden. George Sand skyddar honom på alla sätt.
George Sands dom över mallorkianerna är hård. De lever ett meningslöst liv utan kontakt med resten av mänskligheten. Människor ska leva med varandra "... ty vi är som barn ur samma sköte som kanske kivas och till och med slåss men ändå inte vill lämna varandra."
Det är berättelsens barnsliga men uppriktigt menade sensmoral enligt George Sand själv.

Inte bara Strindberg

Det är inte bara August Strindberg som ska uppmärksammas 2012
Det är 200 år sedan Charles Dickens (1812 - 1870) föddes. Läs om Dickens´liv och verk HÄR

I Att tro på Mr Pip berättar Lloyd Jones om hur Lysande utsikter får barnen på en krigsdrabbad ö att använda sin fantasi och hålla modet uppe. Till slut engageras även deras föräldrar.

Gästen av Niklas Rådström berättar historien om hur H C Andersen gästar Charles Dickens men inte förstår när det är dags att åka hem.

Lars Ardelius´bok I vitögat innehåller biografiska noveller . Där finns bl. a. en som handlar om Dickens på turné i USA.

Under 1800-talet fanns det något man skulle kunna kalla diktarfurstar skriver litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer. Tyskland hade Goethe, Hugo fanns i Frankrike och Tolstoy i Ryssland. Så fanns det Charles Dickens i England. Och han lästes av såväl fattiga som rika. Och andra författare som Dostojevskij och Tolstoj. Vem var då Charles Dickens? Var han en lycklig människa? Hur blev han mottagen? Ruth Halldén funderar.
Enorma mängder har skrivits om Charles Dickens .
Och otaliga är de författare som skrivit och skriver i Dickens anda.
Sarah Waters och Michael Faber är bara ett par exempel från senare tid.

Program för firandet: Dickens Fellowship

Aurore och Chopinsky

Nu har jag läst
Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg som helt klart blev lite kär i Aurore Dupin alias George Sand.
Och han är ju som sagt i gott sällskap. Boken är mycket lättläst och informativ.
Knut Ståhlberg är bosatt i Paris sedan 1945 och känner väl till de olika miljöerna. Han har också läst åtskilligt av det myckna som skrivits om George Sand. För att inte tala om hennes digra brevväxling. Litteraturlistan ger besked.
Det känns som om boken till större delen handlar och kärlekssagan mellan George Sand och Chopin även om många andra relationer också finns med.
Chip, Chop, Chipette eller Chopinsky är barnens namn på Chopin.
Sonen, Maurice, upplevde alltid Chopin som en rival om moderns uppmärksamhet.
Dottern Solange kom lite väl bra överens med Chopin som alltid tog parti för henne.
George Sand själv hade svårt för sin dotter. Och känslan var förmodligen ömsesidig.
Tre revolutioner fick George Sand uppleva; 1830, 1848, och 1870. Men inte blev det bättre och George Sand var mycket besviken på politiken. Hon var också ganska besviken på kärleken.
Liksom de andra romantikerna trodde hon på en kärlek som förenade känslans, kropparnas och intellektets samförstånd. Det var ju vackert tänkt, men känns som en tulipanaros.
George Sand diskuterar kärleken och äktenskapet med Honoré de Balzac och han bestämmer på stående fot att George Sand i själva verket är en man. Hon har gått utanför sin kvinnoroll och har en mans alla positiva drag (!). Den underlägsna kvinnans frihet försvinner automatiskt i och med äktenskapet enligt Balzac och den manliga delen av samtiden.
George Sands kärlek till Chopin sattes på hårda prov under de nio år som förhållandet varade.
För att förbättra Chopins klena hälsa flyttade familjen till Mallorca under en vinter och hade tänkt sig att där uppleva himmelriket på jorden. Det blev alldeles tvärtom nära nog ett helvete.
Chopin hade tuberkulos och lokalbefolkningen tyckte att det var likvärdigt med pesten.
Chopin/Sand gick inte i kyrkan; hon gick i manskläder och han hade långt hår. De hade allt emot sig. Men trots alla motgångar växte kärleken och skaparkraften hos dem båda.
Boken En vinter på Mallorca är något av det bästa George Sand har skrivit och går fortfarande att köpa på Mallorca även om bilden av lokalbefolkningen är allt annat än smickrande.
Tillbaka på Nohant - George Sands fädernegård - lever man sedan ett behagligt liv.
Åtminstone Chopin, barnen och alla gästerna som kommer och går som de vill och gör vad de vill när de vill och om de vill. George Sand är mor och far för dem alla och står i köket och kokar plommonsylt. Det är en alltför viktig syssla för att överlåta på någon annan, tycker hon.
En värdelös skulptör och lycksökare vid namn Clésinger uppvaktar Solange och blir den som orsakar att förhållandet mellan George Sand och Chopin tar slut efter en tid av diverse förvecklingar och dramatiska händelser.
George Sand var ingen teoretiker. Hon hade inget program för kvinnors frigörelse.
Men hon var ett exempel. Hon trodde att man kunde förbättra samhället för alla och sedan ta itu med kvinnans situation.
Chopin dör 1849 och vem gör monumentet över honom om inte den förhatlige Clésinger!
George Sand är inte närvarande varken under Chopins sjukdomstid eller vid begravningen på Père - Lachaise.
Frédéric Chopins musikaliska kvarlåtenskap är det verkliga monumentet över honom. Och hans omvittnat gudabenådade skicklighet som pianist.
1876 dör George Sand på Nohant; förmodligen av cancer. Hon blir begravd i den egna parken tillhörande slottet där far, farfar och barnen också vilar.
Hennes orädda vitalitet och kraftfulla personlighet kommer helt säkert att fortsätta att fascinera även i kommande tider.

Vilket häftigt fruntimmer!

Flera gånger har jag stött på namnet George Sand (1804 - 1876) när jag läst om Charlotte Brontë. De sägs ha vissa likheter.
Till slut blev jag lite nyfiken och tänkte att jag måste läsa något av denna George Sand om vilken jag endast visste att hon skrivit
En vinter på Mallorca under en vistelse där tillsammans med Frédéric Chopin.
Jag lånade hem Familjen Mauprat samt en biografi om George Sand skriven av André Maurois.
Och läser under stigande förvåning. Ingen roman av George Sand kan gå upp emot den om hennes eget liv.
Tidigt faderlös utsattes hon för moderns och farmoderns divergerande uppfostringsidéer. Till slut lyckades farmodern muta iväg modern till Paris och sedan blev det ganska fritt och lugnt för Aurore Dupin som hon egentligen hette.
När Aurore var sjutton år dog farmodern och Aurore ärver familjegodset Nohant.
1822 blir hon baronessan Casimir Dudevant. Under skandalösa förhållanden upplöses äktenskapet 1827. Sedan kommer baronessan loss.
Hon klär sig i manskläder för att bokstavligen och bildligen få större rörelsefrihet. Hon röker cigarr och tar sig rader av unga, veka älskare som hon tycker om att beskydda.
Eftersom hon måste försörja sig börjar hon skriva och det får ju bli under pseudonym. Ett mansnamn. Hon skriver en roman på sex veckor och börjar genast med nästa. Indiana är namnet på den första romanen. Allt som allt blir det ca sjuttio.
George Sand har ett socialt patos och arbetar för rättvisa åt de fattiga. Hon kämpar för kvinnans rättigheter och vänder sig mot äktenskapet som institution.
"Jag går dit jag vill utan redovisningsskyldighet för någon", sade hon
Trots sin manhaftighet ansågs hon mycket kvinnlig av många stora män som Flaubert, Balzac, Chopin, Musset och många, många andra.
Som författare blev hon mycket uppskattad av Turgenjev, Whitman och Tjechov.
Ellen Key uppskattade hennes syn på kärleken och äktenskapet.
George Sand och Victor Hugo var de mest lästa franska författarna under 1880-talet.
Utöver romanskrivandet och skötseln av fädernegården tog hon hand om barn, barnbarn och
hjälplösa älskare. Som om det inte vore nog med detta var hon en flitig brevskrivare.
20 000 av hennes brev finns utgivna i fem band.
Flaubert storgrät vid George Sands begravning och Victor Hugo skickade via ombud en hälsning som börjar så här: " Jag begråter en död och hälsar en odödlig."