Läsecirkel på danska

I höst läser vi Karen Blixen i den danska bokcirkeln.
Vi har börjat med Babettes gæstebud.
Den lämpar sig väldigt väl för långsam högläsning.
Vi gillar språket och tycker att
Karen Blixen skriver bildmässigt.
Den milda ironin ger ytterligare krydda åt anrättningen.
Vi tänkte också se filmen, men den förefaller vara omöjlig att få tag i.
Den finns inte att låna eller hyra på något bibliotek i närheten och går inte att köpa. Inte ens på Tradera eller Bokbörsen.
Någon som har någon bra idé?

Inte lyckligare men sannare?

Anna och Mats bor inte här längre är en fristående fortsättning på Ur vulkanens mun från 2008.
Författare Helena von Zweigbergk.
I den första boken försöker Anna och Mats rädda sitt äktenskap med en semesterresa till Sicilien. Barnen Molly och Sebbe är med. Som små känsliga seismografer avläser de föräldrarnas tillstånd. Läget är kritiskt.
I fortsättningen har Anna och Mats flyttat isär. Romanen utspelar sig under de sex månader det tar innan skilsmässan vinner laga kraft. Anna och Mats blir totalförvirrade efter separationen och kastar sig omedelbart ut i nya förhållanden.
Molly och Sebbe, nu 10 och 14 år, står på något sätt vid sidan om och iakttar föräldrarnas drama. Precis som i förra boken.
Helena von Zweigbergk är mycket duktig på att leva sig in i de båda kontrahenternas olika känslolägen. Det är realistiskt och plågsamt. Denna skilsmässan verkar inte precis vara av det lyckliga slaget. Om det nu skulle finnas några sådana. Barnen mår definitivt inte bra, men Mats och Anna har ju annat att tänka på.
Årets bok är mera psykologiskt trovärdig än den förra. Helena von Zweigbergk har verkligen lyckats pricka in en mängd små men betydelsefulla vardagssituationer som helt plötsligt blivit problem. Annas frihetslängtan (det var hon som ville skiljas) känns mera som en tomhet och Mats trasslar till det riktigt ordentligt för sig. Molly känner sig negligerad och Sebbe väljer kamraterna före det påbjudna fredagsmyset i den decimerade familjens sköte.

Uppväxt

Plötsligt läste jag Uppväxt av Hans Falk. Det var inte planerat.
Hans Falk, född 1949, är son till författarinnan Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk och han skildrar här sin barn- och ungdom under osäkra förhållanden och med en mamma som skrek, kastade saker och jämt försökte begå självmord.
Det är ett sårat och sviket barn som talar. Romanen - för det är en roman - är ett typiskt exempel på autofiktion och som sådan svår att hantera för kritiker.
Men här kan jag tycka att det som eventuellt lagts till spelar mindre roll eftersom det hos de flesta finns en förförståelse.
Kerstin Thorvalls liv är ju offentliggjort redan. Av ingen mindre än henne själv. Här kommer en son till tals med sin upplevelse.
Bäst är skildringen av skolåren och vänskapen med några skolkamrater. Fadern är länge hans stöd och förhållandet dem emellan är ganska bra. Men sedan kommer ju Gunvor och ännu en liten (halv)bror in i bilden.
Och i ett kritiskt läge sviker även pappa.
Det är ingen stor litteratur, men som livsberättelse
gör det starkt intryck. Jag märker att jag bär Uppväxt med mig.
Någon gång skrattade jag faktiskt högt.
Det var när Kerstin Thorvall fick ett av sina sällsynta anfall av moderlighet och skulle spela och sjunga för barnen. Hon satte sig vid pianot och exekverade en rad melodramatiska och sorgliga skillingtryck.
Dessa skillingtryck tillhör mina egna dyrbaraste barndomsminnen. Min mamma sjöng. Hon var egentligen den enda i familjen som inte var musikalisk. Men hon sjöng. Gärna, ofta, falskt och hjärtligt. Det var Kors på Idas grav, Elvira Madigan, Hjalmar och Hulda, I en sal på barnsjukhuset, Lilla svarta Sara, Älvsborgsvisan och så var det något om någon som trillade ner från en alptopp. Jag tror att han hette Kuno. "Alpens rosor är ej längre vita. De äro färgade av Kunos blod".
Tänk, vad ett fantasifullt barn kunde göra av allt detta elände! Bilderna blev till filmer i det lilla huvudet. Och texterna sitter som berget.

Annars fanns det inte mycket plats för skratt i Uppväxt. Boken slutar på ett sätt som ställer en fortsättning i utsikt.
Hoppas att det finns en uppmärksam redaktör och dito korrekturläsare då.

Enkla levnadsregler om hösten

bartolomeinatt och barsmässa

Den 24 augusti är det Bartolomeus i almanackan. Namnet finns där till åminnelse av en av Jesu apostlar. Det är mycket ovanligt som namn i dag. Men det lever kvar för att det är en s.k. märkesdag i bondeåret, en dag då man skulle börja eller avsluta något under. Barsmässa angav början på hösten och höstsysslorna. Det sägs f.ö. också att den 24 augusti är rätta dagen att plocka brännvinskryddan malört.

höstdagjämning

Höstdagjämningen brukar infalla den 22 eller 23 september. Det är den dag under hösten då solen under sin årliga rörelse längs ekliptikan passerar himmelsekvatorn från norr mot söder. Det sägs ofta att dag och natt är lika långa denna dag, men gryning och skymning gör att den ljusa delen av dygnet är längre än den mörka. Efter höstdagjämningen blir dagarna allt kortare tills vintersolståndet inträffar 21 december S:t Clemti dag, då allt vänder.

Ovanstående uppgifter är hämtade från Språkrådet (Institutet för språk och folkminnen)

Bondepraktikan säger:

"Den tredje tid är hösten, kall och torr, då växer fuktigheter, som kallas melancholia, i denna tid är gott vin sunt, och het spis, man må väl taga läkedom, och låta åderslå, men sur drick skall du icke dricka. Ho, som vill vara sund, han skall uti hösten icke äta utan en gång om dagen. Denna tid räcker från S:t Bartholomei dag till S:t Clementis dag. Detta allenast om hösten."

Hösten börjar alltså betydligt tidigare än jag förstått och varar mycket längre.

Jordspråk

September

Än såg jag blommor, än var ej all grönska tagen,
än fanns det något över till en höstbukett,
och solen som gör långa skuggor mitt på dagen
i sen september, bredde ut sitt skimmer lätt,
och skuggan ritade på marken av de glesa
kastanjeträdens grenverk som en bild i kol.
Det var som i en gård vars ägare skall resa
från allt han haft omkring sig mot ett ovisst mål.

Hjalmar Gullberg, I en främmande stad

Jordspråk. Nyttig kalender för trädgården. Av Nils Nyberg
Månad för månad lotsas man genom trädgårdsåret; vad man bör göra och när och varför.
För varje dag finns också ett ordspråk eller en diktstrof.
23 september

Det outsagda
kan vara
som en blomma.

Japanskt ordspråk

24 september
Så vackra lönnbladen blir
när de vissnar

Japanskt ordspråk


En imponerade källförteckning och ett jordspråksregister avslutar denna lilla originella bok.
Finns fortfarande att köpa.

Salongsliv

En spännande titel från En bok för alla. Salongsliv. Salonger och salongsvärdinnor.
I urval och med kommentarer av Daniel Hjorth.
Kända personer berättar om sina erfarenheter av olika salongsvärdinnor.
En salong kunde se ut hur som helst. Det enda som var alldeles säkert var att den leddes av en kvinna.
Här möter oss t. ex. Anna Maria Lenngren, Madame de Staël och Madame Recamier
Lady Ottoline Morrell t. h.

Många beundrade Rahel Varnhagen (1771 - 1833), Berlin. Hon beskrivs som en människomagnet med inträngande psykologisk blick. Hon kunde se till så att samtalen inte spårade ur och en av hennes förtrogna var den svenske diplomaten Carl Gustaf Brinkman.
Franz Grillparzer, Österrikes nationaldramatiker, kände all trötthet vika när han hörde Rahel Varhagen tala och han förlorade uppfattningen av tid och rum
Heinrich Heine var en annan av hennes beundrare.

Malla Montgomery Silfverstolpe (1782 - 1861) bildade sin salong av praktiska skäl.
Hon hade blivit änka och ville inte sitta och vänta på vännernas visiter så hon bjöd in.
Det fick bli fredagskvällarna för då hade Geijer tid.
Malla Silfverstolpes salong liknade Rahel Varnhagens i Berlin. De båda damerna hade kontakt och Malla Silfverstolpe besökte den tyska salongen.

En mera anspråkslös salong hade Thekla Knös ( 1815 -1880) och hennes mor. "Det lilla fågelboet" besöktes t. ex. av Geijer, Atterbom och Gunnar Wennerberg.

En av de mest excentriska salongsvärdinnorna någonsin är Lady Ottoline Morrell
(1873 - 1938) i England. Hon var nästan två meter lång och hade mörkrött hår.
Hon var lika okonventionell i sitt sätt att klä sig som i sitt sätt att leva.
Lady Ottoline upphörde aldrig att förvåna sig över att folk stirrade.
I hennes salong kunde man träffa författare som Stephen Spender, Virginia Woolf och Yates.

Det är alltid lika fascinerande att upptäcka vem som umgicks med vem, när och var.

Spieltrieb

Man gör så gott man kan. Juli Zeh, Leklust - eller flickan utan egenskaper
10 kr på loppis. Tänk så mycket pengar jag har sparat genom att inte vara på mässan...

Jag har tidigare läst Fritt fall av Juli Zeh och den var jag mycket förtjust i.
Hon är en ny, ung och spännande tysk författarinna, född i Bonn 1974; jurist med internationell rätt som specialitet.
Juli Zeh liknar inte riktigt någon annan. Leklust är hennes första roman på svenska.