Uppväxt

Plötsligt läste jag Uppväxt av Hans Falk. Det var inte planerat.
Hans Falk, född 1949, är son till författarinnan Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk och han skildrar här sin barn- och ungdom under osäkra förhållanden och med en mamma som skrek, kastade saker och jämt försökte begå självmord.
Det är ett sårat och sviket barn som talar. Romanen - för det är en roman - är ett typiskt exempel på autofiktion och som sådan svår att hantera för kritiker.
Men här kan jag tycka att det som eventuellt lagts till spelar mindre roll eftersom det hos de flesta finns en förförståelse.
Kerstin Thorvalls liv är ju offentliggjort redan. Av ingen mindre än henne själv. Här kommer en son till tals med sin upplevelse.
Bäst är skildringen av skolåren och vänskapen med några skolkamrater. Fadern är länge hans stöd och förhållandet dem emellan är ganska bra. Men sedan kommer ju Gunvor och ännu en liten (halv)bror in i bilden.
Och i ett kritiskt läge sviker även pappa.
Det är ingen stor litteratur, men som livsberättelse
gör det starkt intryck. Jag märker att jag bär Uppväxt med mig.
Någon gång skrattade jag faktiskt högt.
Det var när Kerstin Thorvall fick ett av sina sällsynta anfall av moderlighet och skulle spela och sjunga för barnen. Hon satte sig vid pianot och exekverade en rad melodramatiska och sorgliga skillingtryck.
Dessa skillingtryck tillhör mina egna dyrbaraste barndomsminnen. Min mamma sjöng. Hon var egentligen den enda i familjen som inte var musikalisk. Men hon sjöng. Gärna, ofta, falskt och hjärtligt. Det var Kors på Idas grav, Elvira Madigan, Hjalmar och Hulda, I en sal på barnsjukhuset, Lilla svarta Sara, Älvsborgsvisan och så var det något om någon som trillade ner från en alptopp. Jag tror att han hette Kuno. "Alpens rosor är ej längre vita. De äro färgade av Kunos blod".
Tänk, vad ett fantasifullt barn kunde göra av allt detta elände! Bilderna blev till filmer i det lilla huvudet. Och texterna sitter som berget.

Annars fanns det inte mycket plats för skratt i Uppväxt. Boken slutar på ett sätt som ställer en fortsättning i utsikt.
Hoppas att det finns en uppmärksam redaktör och dito korrekturläsare då.

Enkla levnadsregler om hösten

bartolomeinatt och barsmässa

Den 24 augusti är det Bartolomeus i almanackan. Namnet finns där till åminnelse av en av Jesu apostlar. Det är mycket ovanligt som namn i dag. Men det lever kvar för att det är en s.k. märkesdag i bondeåret, en dag då man skulle börja eller avsluta något under. Barsmässa angav början på hösten och höstsysslorna. Det sägs f.ö. också att den 24 augusti är rätta dagen att plocka brännvinskryddan malört.

höstdagjämning

Höstdagjämningen brukar infalla den 22 eller 23 september. Det är den dag under hösten då solen under sin årliga rörelse längs ekliptikan passerar himmelsekvatorn från norr mot söder. Det sägs ofta att dag och natt är lika långa denna dag, men gryning och skymning gör att den ljusa delen av dygnet är längre än den mörka. Efter höstdagjämningen blir dagarna allt kortare tills vintersolståndet inträffar 21 december S:t Clemti dag, då allt vänder.

Ovanstående uppgifter är hämtade från Språkrådet (Institutet för språk och folkminnen)

Bondepraktikan säger:

"Den tredje tid är hösten, kall och torr, då växer fuktigheter, som kallas melancholia, i denna tid är gott vin sunt, och het spis, man må väl taga läkedom, och låta åderslå, men sur drick skall du icke dricka. Ho, som vill vara sund, han skall uti hösten icke äta utan en gång om dagen. Denna tid räcker från S:t Bartholomei dag till S:t Clementis dag. Detta allenast om hösten."

Hösten börjar alltså betydligt tidigare än jag förstått och varar mycket längre.

Jordspråk

September

Än såg jag blommor, än var ej all grönska tagen,
än fanns det något över till en höstbukett,
och solen som gör långa skuggor mitt på dagen
i sen september, bredde ut sitt skimmer lätt,
och skuggan ritade på marken av de glesa
kastanjeträdens grenverk som en bild i kol.
Det var som i en gård vars ägare skall resa
från allt han haft omkring sig mot ett ovisst mål.

Hjalmar Gullberg, I en främmande stad

Jordspråk. Nyttig kalender för trädgården. Av Nils Nyberg
Månad för månad lotsas man genom trädgårdsåret; vad man bör göra och när och varför.
För varje dag finns också ett ordspråk eller en diktstrof.
23 september

Det outsagda
kan vara
som en blomma.

Japanskt ordspråk

24 september
Så vackra lönnbladen blir
när de vissnar

Japanskt ordspråk


En imponerade källförteckning och ett jordspråksregister avslutar denna lilla originella bok.
Finns fortfarande att köpa.

Salongsliv

En spännande titel från En bok för alla. Salongsliv. Salonger och salongsvärdinnor.
I urval och med kommentarer av Daniel Hjorth.
Kända personer berättar om sina erfarenheter av olika salongsvärdinnor.
En salong kunde se ut hur som helst. Det enda som var alldeles säkert var att den leddes av en kvinna.
Här möter oss t. ex. Anna Maria Lenngren, Madame de Staël och Madame Recamier
Lady Ottoline Morrell t. h.

Många beundrade Rahel Varnhagen (1771 - 1833), Berlin. Hon beskrivs som en människomagnet med inträngande psykologisk blick. Hon kunde se till så att samtalen inte spårade ur och en av hennes förtrogna var den svenske diplomaten Carl Gustaf Brinkman.
Franz Grillparzer, Österrikes nationaldramatiker, kände all trötthet vika när han hörde Rahel Varhagen tala och han förlorade uppfattningen av tid och rum
Heinrich Heine var en annan av hennes beundrare.

Malla Montgomery Silfverstolpe (1782 - 1861) bildade sin salong av praktiska skäl.
Hon hade blivit änka och ville inte sitta och vänta på vännernas visiter så hon bjöd in.
Det fick bli fredagskvällarna för då hade Geijer tid.
Malla Silfverstolpes salong liknade Rahel Varnhagens i Berlin. De båda damerna hade kontakt och Malla Silfverstolpe besökte den tyska salongen.

En mera anspråkslös salong hade Thekla Knös ( 1815 -1880) och hennes mor. "Det lilla fågelboet" besöktes t. ex. av Geijer, Atterbom och Gunnar Wennerberg.

En av de mest excentriska salongsvärdinnorna någonsin är Lady Ottoline Morrell
(1873 - 1938) i England. Hon var nästan två meter lång och hade mörkrött hår.
Hon var lika okonventionell i sitt sätt att klä sig som i sitt sätt att leva.
Lady Ottoline upphörde aldrig att förvåna sig över att folk stirrade.
I hennes salong kunde man träffa författare som Stephen Spender, Virginia Woolf och Yates.

Det är alltid lika fascinerande att upptäcka vem som umgicks med vem, när och var.

Spieltrieb

Man gör så gott man kan. Juli Zeh, Leklust - eller flickan utan egenskaper
10 kr på loppis. Tänk så mycket pengar jag har sparat genom att inte vara på mässan...

Jag har tidigare läst Fritt fall av Juli Zeh och den var jag mycket förtjust i.
Hon är en ny, ung och spännande tysk författarinna, född i Bonn 1974; jurist med internationell rätt som specialitet.
Juli Zeh liknar inte riktigt någon annan. Leklust är hennes första roman på svenska.

Många strängar på lyran

Lyra t.v. Rommelpott ovan. Detta instrument var vanligt på 14 - 1500-talet.
Det användes också på Bilbos fest i första delen av Sagan om ringen.

Åke Egevad är musikant, instrumentbyggare och musikforskare från Kristianstad; flitigt anlitad för konserter, föredrag och workshops över hela Skandinavien.

Det är alltid lika roligt med människor som kan, vet , har ett engagemang och kan förmedla.

En sådan är Åke Egevad.

Han köper gamla instrument på auktioner och Tradera, reparerar och använder.

Igår hade jag möjlighet att under en och en halv timme få lyssna på Åke Egevad som föreläste, förevisade och spelade på allt från hasselnötter, musselskal, koklövar (klockans föregångare),

skenbensflöjt (fårben), lyra , trummor till magdeburgerspel (Kväsarvalsen) för att nämna några av hans instrument.

Många instrument hade ursprungligen magisk betydelse. En del övergick sedan till att bli leksaker, t. ex. skallran.

Den gamla trumman skulle låta väldigt mycket och var tänkt att skrämma fiender på flykten.

Så var det t. ex. under Gustav II Adolfs krig.

Ett lästips fick vi också: Läs Nicolovius, han är jätterolig!, sa föreläsaren

Nicolovius, pseud för Nils Lovén

Folklivet i Skytts härad i Skåne i början av 1800-talet: barndomsminnen

Hela härligheten avslutades med en egenhändigt komponerad visa om en man som nöjde sig med vad andra inte ville ha. Det är inte jag sa, Åke Egevad. Sång till helt vanlig gitarr

Mer om Åke Egevad HÄR

Pris till gammal favorit

Det är elfte året som The Munster Literature Centre i den irländske novellisten Frank O´Connors hemstad Cork har ordnat en litteraturfestival tillägnad novellen och Frank O´Connor, Frank O'Connor Festival and Prize.
I år tillföll priset Frank O´Connorpriset Edna O´Brien för novellsamlingen
Saints and Sinners.
The Guardian skriver så här.
Edna O´Brien föddes 1930 i en litteraturfientlig familj, utbildade sig till farmaceut, gifte sig och fick två barn. Hennes radikala feminism och kritiken mot det irländska samhället gjorde att hon bannlystes där. Familjen flyttade till England, makarna skildes, men Edna O´Brien bor kvar. 1960 debuterade hon med romanen The Country Girls och det blev starten till en lång författarkarriär och en lång rad priser.
Edna O´Brien tackar för priset och hyllar Munster Literature Centre som fortfar att vårda
"... the dying flower called literature"

Jag läste mycket av Edna O´Brien förr i tiden och utgrävningar i bokhyllan resulterade i inte mindre än sju titlar alltifrån The Country Girls (1960), till Girl with Green Eyes (1962),
Girls in their Married Bliss (1964), Casualties of Peace (1966), The Love Object
(noveller 1968), The Pagan Place (1970), och Night (1972). Alla i Penguinpocket och med olika kroppsdelar av kvinnor på omslaget.
Dags att återuppliva bekantskapen, tror jag.