skip to main |
skip to sidebar
1580 kom Michel de Montaignes stilbildande Essayer ut.
En essay heter Om sysslolöshet.
Montaigne hade dragit sig tillbaka till sitt slott utanför Bordeaux och satt där i sitt bibliotekstorn och tänkte. Han ville försöka utforska sig själv.
Men det blev en sådan förvirrad röra av tankar att han beslöt att skriva ner dem för att begrunda dem närmare.
Synen på overksamhet har växlat rent historiskt. Under någon tid var sysslolösheten en klassmarkör. Många har skrivit om ämnet, till exempel Aristoteles som tycker "att arbetet endast var uthärdligt i den mån det ledde till ett högre tillstånd av ledighet".
Robert Louis Stevenson skrev An Apology for Idlers 1876. För att nämna ett par.
Jenny Diski tar avstamp i Montaignes essay Om sysslolöshet när hon skriver
On Trying to keep still 2006. Jenny Diski har problem med ensamhet och overksamhet.
Hon känner bara tomhet och funderar mera på vad andra tänker än att hon går på djupet med sig själv.
Läs hela artikeln HÄR
Nigel Nicolsons biografi över Virginia Woolf erbjuder en annorlunda infallsvinkel.
Han mötte henne redan när han var sju år 1924 innan hon blivit erkänd författarinna. Han minns att hon i princip var ganska ointresserad av barn, men hon behövde veta lite om dem för skildringen av gossen James i Mot fyren. Dessutom lärde hon Nigel och hans äldre bror Ben hur man iakttar. De gillade hennes besök och minns hur hon stod lutad som ett S mot någon dörrkarm med ett tankfullt finger mot hakan. Nigel Nicolson minns henne också som en innomhusmänniska mer höstlik än somrig. Hon trivdes bäst när hon stod och värmde händerna vid stockvesbrasan och pratade, paratade, paratade.
Nigel Nicolson (1917 - 2004) är en empatisk, roat överseende och milt ironisk biograf. Man läser biografin som man läser skönlitteratur. Han beklagar hennes tragiska slut och menar att hon lidit en kvalfull död. Hennes aska jordfästes i trädgården i Rodmell. På gravstenen står det:
Mot dig ska jag slunga mig,
obesegrad och trotsig, O Död
Det är slutorden i Vågorna
Tågbilden är lånad
Att åka s. k. Snålis är billigt. Visst.
Men det har sina sidor. Det går långsamt, är försenat, för varmt och för trångt.
Stora okänsliga 45:or anfaller på två fronter och trampar på mig och mina obetydliga 38:or.
Jag ger igen med handbagaget. På smalbenen.
Och jag utnyttjar tiden till att utvidga mitt vetande.
Jag läser tre kvarglömda Kalle Ankor från 1993 och lär mig en del användbara onomatopoetiska uttryck på kuppen; schvoosch! urk! ka- brak! ka-zapp, bo-room!
Jag stickar några varv och lyssnar på ett mycket intressant men knastrigt Sommar med Sara Stridsberg.
Och sedan sköljer jag ner hela smeten med Nigel Nicolsons personliga biografi om
Virginia Woolf.
Sedan var vi plötsligt framme ändå.
Axel Englund skriver i en klok, tänkvärd och mycket välformulerad understreckare om Richard Wagners operacykel Niebelungens ring och olika regissörers sätt att välja vad de vill lyfta fram eller inte. Kan man skilja kompositören från sitt verk?
Wagner (1813 - 1883) var uttalat antisemit och Hitler (1889 - 1945) ansåg att Wagner lärt honom allt han behövde veta. Hur förhåller man sig till det problematiska med Wagner?
Axel Englund, fil. dr i litteraturvetenskap, verksam vi Stockholms Universitet har nyligen doktorerat på en avhandling om Paul Celan: Stroke Darkly the Strings. On Paul Celan and Music. Han är också kompositör och har bl. a. skrivit musik till texter av Christine Falkenland
Läs hela understreckaren HÄR
I detta sammanhang associerar jag osökt till Nobelpristagaren (1920) i litteratur Knut Hamsun och hans beundran för Hitler och nazismen.
Det går inte att bortse ifrån att Hamsun är en stor författare.
Hur förhåller man sig till det problematiska med Knut Hamsun?
Portrait of a Marriage är titeln på Nigel Nicolsons bok om sina föräldrars märkliga äktenskap. Modern, författaren Vita Sackville-West var gift med diplomaten, parlamentsledamoten och författaren Harold Nicolson. Framför allt handlar boken om moderns passionerade förhållande med Violet Trefusis. Vänskapen med Virginia Woolf kommer också med på ett hörn i slutet av boken. Nigel Nicolson baserar sin berättelse på moderns efterlämnade papper. Både modern och fadern hade många kärlekshistorier vid sidan av äktenskapet företrädesvis med personer av samma kön. Men de var varandras bästa vänner och de var viktigast i världen för varandra.
Portrait of a Marriage ligger till grund för en TV-serie med samma namn som BBC gjorde 1990. Den finns på DVD och är en alldeles fascinerande film.
Som vanligt är engelsmännen duktiga på att välja rätt skådespelare. I det här fallet är Janet McTeer som Vita Sackville - West och David Haig som Harold Nicolson rent porträttlika.
I filmen figurerar inte Virginia Woolf alls. Nigel Nicholson har däremot ägnat henne en hel biografi.
Under en tid var Ola Hansson och Mathilda Kruse/Stella Kleve goda vänner och åsiktsfränder.
De brevväxlade flitigt och tillhörde båda den lilla kretsen Det unga Skåne som skulle ändra på de litterära traditionerna.
Men brevväxlingen tunnade ut mycket beroende på att Ola Hanssons närmande till Mathilda Kruse avvisades vänligt men bestämt. Ola Hansson var också tämligen arrogant och nonchalant mot alla sina vänner. Han struntade i möten och att besvara brev och inbjudningar.
Ola Hansson tog en gruvlig litterär hämnd i Gallblomma där han beskriver Mathilda Kruse/Stella Kleve som en vacker blomma som inte kan sätta frukt.
Inte konstigt att Mathilda Kruse/Malling inte tålde att höra Ola Hanssons namn.
I Ola Hansson. En studie i åttiotalsromantik av litteraturorprofessorn Ingvar Holm
finns talrika referenser till brevväxlingen.
Tyvärr finns inte Mathilda Kruses brev kvar.
Victoria Benedictsson tillhörde också Det unga Skåne. Det lilla förhoppningsfulla sällskapet träffades första gången i Hörby i Victoria Benedictssons hem. Detta möte beskrivs välvilligt av Mathilda Kruse medan Victoria Benedictsson var avståndstagande. Hon förefaller att - som så många andra - sätta likhetstecken mellan Berta Funcke i romanen med samma namn och dess upphovsman.
Det unga Skåne hade tre möten och sedan imploderade sällskapet. Synd.
1880-talet verkar ha varit en extremt spännande och turbulent tid som man skulle kunna ägna hur mycken tid som helst.
1864 föddes Mathilda Kruse på gården Oskarsfarm utanför Sösdala mellan Hässleholm och Höör. Redan i sjuårsåldern vet hon att hon ska bli författarinna. Som tioåring är hon en flitig dagboksskriverska.
Efter studierna reser hon och kommer i kontakt med den dekadenta franska litteraturen.
I Köpenhamn uppmuntras hon av den ökände författaren Herman Bang. Han ger henne pesudonymen Stella Kleve och uppmuntrar henne att ge ut sin första roman Berta Funcke (1885) och skrev till och med ett förord i den. Vilket inte gjorde saken bättre - tvärtom.
Det blev skandal. En ung, naiv, oerfaren flicka skriver en bok om flickors/kvinnors undertryckta erotiska känslor. Om flirtationer.
Novellen Pyrrhussegrar med samma ämne kom tidskriften Framåt på fall.
Den moraliska upprördheten var oerhörd. Inte ens kvinnosakskvinnorna var nöjda.
Med tiden byter Mathilda Kruse land, civilstånd, efternamn och litterär form.
Hon blir Mathilda Malling, gift med den danske köpmannen Peter Malling, och kommer så småningom att skriva historiska romaner och familjeromaner. Det betyder inte nödvändigtvis att hon uppgivit sina idéer. Men serverar dem på annat sätt, i annan form.
Kvinnors situation är alltid föremål för Mathilda Mallings intresse.
Kanske skulle Mathilda Malling fått lite större utrymme i boken.
Ann Lingebrandts Stella Kleve. Det moderna genombrottets enfant terrible i h:ströms serie Litterära profiler påminner om en författarinna som förtjänar att inte bli bortglömd. 1880- talet är en spännande tid inte minst för kvinnor.
De litterära och personliga motsättningarna i den lilla gruppen Det unga Skåne där Stella Kleve , Victoria Benedictsson, Ola Hansson och Axel Lundegård ingick
är intressanta att läsa om. De finns ju ofta dokumenterade på flera håll.
Stella Kleve är mycket en mycket lättillgänglig första bekantskap och något av en pageturner. Den spritter av liv och spänst. Och den är spännande. Och lite sorglig.
Ann Lingebrandt är engagerad och det smittar alltid av sig.
Vidareläsningslistan är inte mindre spännande.
h:ström text & kultur
2011
Inlägg
