Eva B Magnusson, Rönnbärsvägen. Dikter i urval

54 år gammal debuterade Eva B Magnusson. Men då var hon redan fullfjädrad poet.
Ropet in heter den första diktsamlingen som kom ut 1992.
En dikt ur den:

Innan det hunnit ljusna
skyndar en kvinna till brevlådan
för att hämta tidningen.
Hon vet mycket väl att det finns
fläckar av is i asfalten
men hon går med blicken riktad
rakt upp mot stjärnorna
och hon faller förstås.
I fallet drar hon med sig
hjortar och telefonledningar
och det som återstår av mörkret.
Ingenting av det som står
i tidningen har någon betydelse
längre.
Om hon ångrar något är det
för hjortarnas skull.
Hon stryker dem över manken
och viskar Spring!
Själv ligger hon kvar
och väntar på
vad morgonen mer har att bjuda.


Ett prosastycke ur Särskilt det röda, 1998

höst
Hundägaren trär plastpåsen över handen, den blinde snubblar på sin käpp, de som förstulet omfamnar varandra utanför kennelklubbens lokaler får finna sig i att bli utskällda. Träden rostar, de unga är alltför unga. Käraste, förhärda dig!

Den öländske poeten Lennart Sjögren har skrivit förord till Rönnbärsvägen.
Här finns också med ett antal hittills i bokform opublicerade dikter i den avslutande delen som heter Ellips.
Eva B Magnusson valdes till Årets LÄNSFÖRFATTARE i Örebro län vid Bokmässan i Örebro 2010

Skönlitteratur och statsmannaskap

För den som vill förstå vår värld och/eller på ett framgångsrikt sätt sköta statsangelägenheter är skönlitteraturen oersättlig. Charles Hill har skrivit en bok om detta: Grand strategies. Literature, statecraft and world order. Carl Rudbeck recenserar i en UNDERSTRECKARE.
Somliga författare känns mera självklara än andra, t. ex . Vergilius (Aeneiden)
och Homeros (Ilianden).
Men det är väldigt intressant att läsa om vad romaner av Jonathan Swift (Gulliwer´s resor), Jane Austen (Emma), Charles Dickens (A tale of two cities), George Eliot (Daniel Deronda)
och Muriel Spark (Mandelbaumporten) kan ha att lära ut i sammanhanget.
Säg vad man inte kan ha skönlitteratur till?

Sommarmyt

Therese Eriksson om likheterna mellan Åsa Ericsdotter och Rut Hillarp

bernur om Rut Hillarp som länken mellan Södergran och Pia Tafdrup

Hyresledigt

Evert har troligen flyttat

Höststol i Södermanland

Påträffad under skogspromenad

Den döende detektiven

Äntligen har också jag läst en bok av Leif G(ustav) W(illy) Persson!
Dessutom har jag läst den andra CD-boken i mitt liv på kuppen.
(Den enda CD-bok jag lyssnat på tidigare var Schlink, B, Högläserskan.
Krister Henriksson läste.)
Den döende detektiven är inläst av skådespelaren Peter Andersson. Det gör han fantastiskt bra. Dessutom tycker jag att själva boken är överraskande bra.
Den obändige Lars Martin Johansson förefaller vara författarens alter ego; överviktig, glad för mat och dryck, humoristisk, skärpt, egocentrisk och lätt slagrörd.
Bästa vännen, den vältrimmade alfahannen Bo Jarnebring, och brorsonen Max hjälper Johansson att gå till botten med ett 25 år gammalt, nyligen preskriberat mord på en 9-årig flicka. De "sliter asfalt och lägger örat mot rälsen" och det dröjer inte länge förrän Johansson är gåtans lösning på spåren.
Tidsmarkörerna är många, åsnesparkarna mot Hans Holmér och Ebbe Carlsson förekommer på mer än ett ställe. Och "den fete professorn som pratar skit i Efterlyst" är ju lätt att identifiera.
Dialogen är utmärkt; den inre monologen roande; älgjaktsfantasierna kan röra en sten till tårar och det griniga motståndet mot allt förnuft irriterar inte bara hustrun Pia, ledsagaren Mathilda och medhjälparen Max. "Jag mår prima - som en pärla i guld" är Johanssons lögnaktiga svar på vänligt intresserade frågor. Ibland är f.d. chefen för SÄPO och Rikskrim verkligen som en stor baby. Zigeunerwurst med surkål och fransk senap från världens bästa korvkiosk, Günters på Karlbergsvägen, måste man ha om det så ska kosta en livet!
Lars Martin Johansson är annars en klok och läsande människa. Det sticker han inte under stol med. Domaren och hans bödel av Friedrich Dürrenmatt anser han vara ett rent mästerverk.
Den döende detektiven är välformulerad och skickligt skriven i korta kapitel och med mycken energi och erfarenhet. Den innehåller mycken kunskap om samhällets avigsidor, barns utsatthet i allmänhet och i vissa sammanhang och på vissa platser i synnerhet.
Jag kan definitivt tänka mig att läsa flera böcker av Leif Gustav Willy Persson.

HÄR är adressen till Leif G W Perssons hemsida

Faust på Folkoperan

En lysande föreställning på Folkoperan!
En bearbetning av Goethes Faust; underbar musik av Charles Gounod: översättning och regi av Mira Bartov. Folkoperans orkester, som häckade alldeles under taket, leddes förtjänstfullt av Jonas Dominique. Intelligent scenografi och modern kostym av Monika Frelin.
Marguerite sjöngs/spelades denna kväll av Charlotta Larsson, lirico - spinto-sopran, med en underbart vacker röst och ett dramatiskt utspel. Hon var nog den som fick mest uppmärksamhet av alla de duktiga sångarna. Inte nog med att de kan sjunga - de kan agera också.
Folkoperans Faust dröjer sig kvar hos åskådaren. Länge känns det som.