Den döende detektiven

Äntligen har också jag läst en bok av Leif G(ustav) W(illy) Persson!
Dessutom har jag läst den andra CD-boken i mitt liv på kuppen.
(Den enda CD-bok jag lyssnat på tidigare var Schlink, B, Högläserskan.
Krister Henriksson läste.)
Den döende detektiven är inläst av skådespelaren Peter Andersson. Det gör han fantastiskt bra. Dessutom tycker jag att själva boken är överraskande bra.
Den obändige Lars Martin Johansson förefaller vara författarens alter ego; överviktig, glad för mat och dryck, humoristisk, skärpt, egocentrisk och lätt slagrörd.
Bästa vännen, den vältrimmade alfahannen Bo Jarnebring, och brorsonen Max hjälper Johansson att gå till botten med ett 25 år gammalt, nyligen preskriberat mord på en 9-årig flicka. De "sliter asfalt och lägger örat mot rälsen" och det dröjer inte länge förrän Johansson är gåtans lösning på spåren.
Tidsmarkörerna är många, åsnesparkarna mot Hans Holmér och Ebbe Carlsson förekommer på mer än ett ställe. Och "den fete professorn som pratar skit i Efterlyst" är ju lätt att identifiera.
Dialogen är utmärkt; den inre monologen roande; älgjaktsfantasierna kan röra en sten till tårar och det griniga motståndet mot allt förnuft irriterar inte bara hustrun Pia, ledsagaren Mathilda och medhjälparen Max. "Jag mår prima - som en pärla i guld" är Johanssons lögnaktiga svar på vänligt intresserade frågor. Ibland är f.d. chefen för SÄPO och Rikskrim verkligen som en stor baby. Zigeunerwurst med surkål och fransk senap från världens bästa korvkiosk, Günters på Karlbergsvägen, måste man ha om det så ska kosta en livet!
Lars Martin Johansson är annars en klok och läsande människa. Det sticker han inte under stol med. Domaren och hans bödel av Friedrich Dürrenmatt anser han vara ett rent mästerverk.
Den döende detektiven är välformulerad och skickligt skriven i korta kapitel och med mycken energi och erfarenhet. Den innehåller mycken kunskap om samhällets avigsidor, barns utsatthet i allmänhet och i vissa sammanhang och på vissa platser i synnerhet.
Jag kan definitivt tänka mig att läsa flera böcker av Leif Gustav Willy Persson.

HÄR är adressen till Leif G W Perssons hemsida

Faust på Folkoperan

En lysande föreställning på Folkoperan!
En bearbetning av Goethes Faust; underbar musik av Charles Gounod: översättning och regi av Mira Bartov. Folkoperans orkester, som häckade alldeles under taket, leddes förtjänstfullt av Jonas Dominique. Intelligent scenografi och modern kostym av Monika Frelin.
Marguerite sjöngs/spelades denna kväll av Charlotta Larsson, lirico - spinto-sopran, med en underbart vacker röst och ett dramatiskt utspel. Hon var nog den som fick mest uppmärksamhet av alla de duktiga sångarna. Inte nog med att de kan sjunga - de kan agera också.
Folkoperans Faust dröjer sig kvar hos åskådaren. Länge känns det som.

Hushållsnytt

I Waruhusets stora fönster visas sedan några dagar den senaste dammsugaren, som tycks skola vara något alldeles enastående å området, i det att den icke blott onödiggör alla agenter, då den genom sin sinnrika konstruktion säljer sig själv, utan därtill, såsom hr Vestlund demonstrerar, kan användas till praktiskt talat allting, eller som sifon, insekts- och öronspruta, fläkt och soppkylare, ja t. o. m. massageapparat och högtalare, varjämte den naturligtvis också rengör mattorna; detta sistnämnda å så sätt, att den suger, medan den blåser, medan man springer med den. Sugaren har överallt väckt odelat uppseende, och lära här i samhället hr och fru borgmästarinnan vara livligt spekulativa å en dylik för det Sjökvistska hushållet.

Ur Grönköping i helg och söcken av Nils Hasselskog. 1928

Lömsk farbror x 3

Mitt japanska projekt

På läsbordet just nu (bland allt annat):

Monica Braw, Trollsländans land. Japansk historia
Kaj Falkman, Den japanska hemligheten
Hiroshige

Japan i våra västerländska hjärtan av Monica Braw

Understreckare 2009-11-26

Karl Steinick om Trollsländans land

Understreckare 2010-10-26

Oktober

I TOMRUMMET

Oktobers stora bubbla

av tystnad

ligger över skogarna.

Och inte ens ett fågelrop.

Den som andas långsamt

kan höra existensens dova

orgelpunkt, celloton,

surrande kondensator

i kraftledningsgatan

Ur Om begagnadet av elden av Lars Gustafsson, Atlantis, 2010

Kommentar: Jag trodde att det var transformatorn som surrade i kraftledningsgatan?
Men han har säkert rätt, Lars Gustafsson. Det har han nog alltid.

Lovande läsning - än så länge

Kristina Ohlsson, analytiker på Rikspolisstyrelsen och författare, född 1979, beskriver sig på sin BLOGG så här (bl. a.) i ett eget alfabet:
Danstokig, elitistisk, fantasifull, intelligent, janteanti, kapitalist, otålig, rolig, traditionsknarkare, USA-vänlig, yrkesförvirrad, Åhus, ödmjuk!
Jag har just börjat läsa hennes senaste deckare, Tusenskönor, 2010. Radarparet Fredrika Bergman och Alex Recht förekom tydligen redan i den första deckaren, Askungar, 2009.
I Tusenskönor dukar Kristina Ohlsson upp flera olika fall och läsaren är lika undrande som utredningsgruppen. Det är välskrivet och de olika karaktärerna beskrivs omsorgsfullt som levande människor med yrkesliv och privatliv: sorger och glädjeämnen.
Kristina Ohlsson har redan fått Sydsvenska deckarpriset Stabilo.
Hon är också nominerad till årets bästa svenska kriminalroman av DECKARAKADEMIEN.
Vinnaren utses 20 november på DECKARBIBLIOTEKET i Eskilstuna.

Får se om Tusenskönor överlever slutet!