Höstdagjämningen

Rainer Maria Rilke. Förlåt att jag inte förstod dig. Då
Kanske förstår jag bättre. Nu







Herbsttag
Herr; es ist Zeit. Der Sommer war sehr gross.
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
Und auf die Fluren lass die Winde los.

Befiel den letzten Früchten voll zu sein
Gib ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zur Vollendung hin und jage
die letzte Süsse in den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lese, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben

UTRENSNINGEN som kom av sig.

Tänkte att jag skulle rensa upp lite bland gamla föreläsningsanteckningar. Tänkte jag. Och satte beskäftigt igång. Sedan blev det naturligtvis inte mer. Jag började läsa. Och läsa.
Finns det något jag inte ska rensa ut så är det mina anteckningar från föreläsningar och seminarier i litteraturvetenskap!
Bland annat hittade jag:
Sonetter till Hélène av Pierre Ronsard. I översättning av Emil Zilliacus

En gång när brasan sprakar, kvällen lider,
Ni spinner, nystar, ålderstyngd och grå,
och nynnar mina vers och säger så:
"Ronsard besjöng mig i min skönhets tider".

Och tjänarinnan, som av trötthet dignar
och blundar till med sländan i sin famn,
hon spritter upp vid ljudet av mitt namn
och prisande Er lycka hon välsignar.

Ty jag ska vara död, ett multnat stoft,
en skugga irrande i myrtendoft,
och Ni vid härdens glöd en gammal kvinna,

som tänker trist på svunnen ungdomsvår,
sin stolthet ångrande och tomma år.
Bryt livets rosor i den stund de brinna!

BOURDIEU OCH SKÖNLITTERATUREN

Pierre Bourdieus(1930 - 2002) nya vägar in i litteraturen.
Läs Lena Kårelands intressanta understreckare om sociologen Pierre Bourdieu som tog sig friheten att ha synpunkter på hur man skulle läsa skönlitteratur och vilka som var aktörer på litteraturens fält, nämligen författare, kritiker och förläggare.
Han retade upp många litteraturvetare, men hans teorier är svåra att komma förbi.
Nu har det kommit ut en antologi där 16 författare, sociologer, litteraturvetare och filosofer skriverpersonligt om sina erfarenheter av Pierre Bourdieus idéer, Bourdieu et la littérature.
På svenska finns Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur (2002).

Tusen tack!

Så jätteroligt!

Tack till Den luttrade bibliotekarien!

Sju bloggar jag gärna läser:

Inky Fingers
För alla tankar och tips

La Bibliofille
För egensinnet

Calliope
För variationen

Angos bok- och filmblogg
För energin

The Pomegranate Club
För unikt bildmaterial

Jag är jag
För Lästlistan

Ingrids boktankar
För att Ingrid är Ingrid

Jag läser många andra fina bloggar också, till exempel Hanneles Bibliotek, Tekoppens tankar, Vixxtoria, Snowflakes in rain, Lyrans Noblesser med flera.

Sju intressanta (?) saker om mig själv:

1. Jag gillar att läsa böcker. Lyssnar helst inte.
2. Har arbetat på en konservfabrik på Orust under en sommar. Mycket nyttigt.
3. Hatar hundöron i böcker. Det är så respektlöst. Men man får gärna stryka under och
kommentera
4. Har skippat köpstoppsidén vad det gäller böcker en gång för alla. Varför skulle man inte köpa
böcker? Man lever bara en gång.
5. Gillar kläder och vin.
6. Gillar skog, hav, frisk luft och rent vatten. Ren lyx, alltså.
7. Tränar på gym.

Karla som kan spotta, svära och spela fotboll

KATARINA KIERIs nya roman heter Morbror Knuts sorgsna leende.
Flickan Karla bor med sin ensamstående mor i Staden. Brynolf och Knut, de två morbröderna, bor i Byn 24 mil därifrån. Då och då kommer de på besök i sin Ford Taunus, iförda gabardinbyxor och lågskor och sätter sig med varsin armbåge på bordet och säger just ingenting. De är ett ordkargt släkte. Känslor talar man till exempel aldrig om. "Bry dig inte om", är mammas ständiga uppmaning till dottern. Ord, leenden och smekningar är främmande för henne.
Karlas barndom förflyter ändå ganska lyckligt. Hon är en karsk och iakttagande flicka som helst umgås med vuxna och pojkar. Spotta, svära och spela fotboll lär hon sig snabbt. Och det är värdefullt att kunna.
Men plötsligt blir växandet besvärligt. "Hon kurade och drog upp axlarna, hon pressade armarna mot kroppen i ett försök att hejda och trycka tillbaka. Ensam var hon och inte rätt utrustad. Illa fäktade hon och ingenstans hade hon att fly." Och hon skär sig på vårkvällarnas vassa kanter.
Brynolf och Knut löses så sakteliga upp i konturerna och snart är huset i Byn tömt på morbröder och det blir minnesstund i den nedlagda byskolan.
Katarina Kieri skildrar Karla med varsamhet, ömhet, humor och förståelse. Hennes språk är en njutning att läsa och de aforistiska formuleringarna är många.
Jag tror att också många unga människor skulle ha glädje av Morbror Knuts sorgsna leende

Säsongsöppning

Säsongsöppning med Malmö Symfoniorkester

I torsdags 16/9 var det dags för höstens första konsert i Malmö på Konserthuset.
Luften var lika dålig som vanligt, men det var en fantastisk konsert - välkomponerad (!) och spännande.
Den franske dirigenten, Marc Soustrot, var suverän - en blandning av uppretad Hercules Poirot och Jacques Tati med Ingemar Johanssons fotarbete - jagade MSO till oanade höjder i Richard Strauss´ Ein Heldenleben op 40. Första konsertmästare Marika Fältskog spelade skickligt hustruns roll på sin violin och orkestern representerade själva "Helden", d.v.s. Richard Strauss himself.

Föreställningen inleddes med Uvertyren till Egmont op 84 av Ludwig van Beethoven.
Jag blev omedelbart på gott humör och kände mig genast lite mindre besvärad av den dåliga luften. Det var rock´n´roll, helt enkelt, kraftfullt och fartfyllt.

Brahms dubbelkonsert a-moll op 102 var nästa nummer. Här presenterade sig två unga virtuoser på violin och cello - Alexander Sitkovetsky , född i Moskva 1983, och Andreas Brantelid, cello, endast 23 år gammal. Så unga och så skickliga; så trygga i sig själva och med varandra. Vad ska de göra i resten av sina liv? Publikens förtjusning visste inga gränser.
Alexander Sitkovetsky påminde om en finurlig hobbit medan Andreas Brantelid förde tankarna till en renässansmålning av St. Sebastian.

HELT UTAN SKYDDSNÄT

I Margareta Lindholms nya roman, Skogen, möter oss syskonen Maria och Bror. De är i pensionsåldern (fast de förefaller äldre) och har i likhet med föräldrarna ägnat sina liv åt att sköta gammelskogen åt Ägaren eller Kyrkan. Nu har skogen sålts och den nye ägaren vill ha stugan också. Maria och Bror måste flytta. De har blivit ett fall på den unga guldlockiga socialsekreteraren Fridas bord. Hon är bekymrad.
Maria har svårt att tänka sig att leva utan den älskade skogen som är både levebröd och rekreation.
Maria Lindholms romaner tilldrar sig ofta på landsbygden och handlar om människor som inte riktigt platsar i samhället. Människor som lever annorlunda och har små men avvikande krav på livet. Maria och Bror lever nära och helt i samklang med naturen. De vet exakt när de ska gå till mossen för att få höra spelande orrar.
De vet exakt när det är dag st så och sätta. Innanfönstrena plockas ut och sätts in. De saknar bil och körkort och förflyttar sig med buss, cykel eller moped (fast den är trasig.)
De har tillgång till skog, älv och sjö. Och Bror, som är ganska skör, behöver något att göra. Maria vakar över sin tvillingbror.
Jag läser Marias dagboksanteckningar under ett halvt år sakta och i små stycken. Som man läser lyrik. Margareta Lindholms språk är enkelt och vackert. Dramatiken ligger helt på det inre planet.
Man blir inte glad åt utvecklingen. Skogen ska huggas ner och huset blir fritidsboende.
Skövling i yttre och inre bemärkelse, alltså

Två av Margareta Lindholms tidigare romaner