tisdag 8 juni 2010

Hur kunde Sverige ge Israel en nolla i Melodifestivalen 1978?

Stephan Mendel-Enk har skrivit en charmerande och rörande bok, Tre apor, om en stor judisk familj tillhörande den judiska församlingen i Göteborg. Sekularisering pågår. Det är svårt att rekrytera nytt folk till begravningssällskapet. Och nu har det kommit in en goy i familjen också. Ingemar heter han. Katastrofen vore total om han inför julgran. Han har redan introducerat en ny sorts flingor vid frukostbordet.
Tre generationer skildras. Berättare är den 13-årige Jacob.
Han iakttar och är mycket mera medveten om sakernas tillstånd än någon av de vuxna tror.
Den kärleksfulla berättelsen är rapsodisk, ironisk, humoristisk och lite vemodig. De färgstarka människorna är dramatiska för att inte säga melodramatiska. Inte minst kvinnorna.
Jacob och hans syster Mirra upplever starkt slitningarna med att vara skilsmässobarn. De måste vara solidariska på två håll.
Genom hela romanen förs en fortlöpande kommentar om vad som händer hemma i Israel.
Stepan Mendel-Enk är journalist och kolumnist i Metro och har tidigare skrivit reportageboken Med uppenbar känsla för stil (2004).

måndag 7 juni 2010

Klävitt, klävitt! Hoho, hoho!

Det är ugglor i mossen. Deckare från 1974 av Maria Lang (Dagmar Lange 1914-1991),
Ugglor förekommer normalt inte på mossar, men detta är undantaget som bekräftar regeln.
En död man hittas i Alntorpsmossen utanför Skoga (Nora). Mord? Olyckshändelse? Eller litet av varje? Den ståtlige kriminalkommissarien Christer Wijk grubblar.
Den lömska stämningen kring mossens revlar och slamkanaler tränger igenom allt obekymrat pladder i boken. Och det räddar anrättningen som blir riktigt njutbar.
Pedagogen Dagmar Lange försitter inte ett tillfälle att lära ut lite nyttigheter, som t. ex. skillnaden mellan pors och skvattram. Bondepraktikan och Jeremias i Tröstlösa är två andra ledmotiv i boken. Däremot lyser Pontus Wikner med sin frånvaro. Dagmar Lange disputerade annars med en avhandling om honom 1946.

fredag 4 juni 2010

Hata mamma - bli författare

Ännu en gammal pojke som sörjer sin mamma. Eftersom Roland Barthes älskade sin mor blev han inte författare. Men väl semiotiker, litteraturteoretiker och poststrukturalist. Och det borde räcka en stund.
Dagen efter moderns frånfälle började sonen skriva dagbok om sin sorg. Det fortsatte han med tills han själv dog 1979 efter att ha blivit påkörd av en tvättbil. Nu har Journal de deuil (Dagboken om sorgen) kommit ut i Frankrike. Den förefaller vara fantastisk läsning med många hänvisningar till Marcel Proust, en annan modersbunden son.
Läs vidare här

When in Stockholm...




Annie Leibovitz Vee Speers

Missa inte detta!
Fina, intressanta utställningar på nyöppnade, fräscha Fotografiska muséet.

Läs mer här

måndag 31 maj 2010

Den kärleken

Anne Charlotte Leffler, 1849 - 1892, hade varit värd bättre. Och det kunde lätt varit bättre. Lite sortering, gallring och översyn hade varit på sin plats. Hela romanen Den kärleken - om det nu är en roman - känns som ett utkast. Och alla fetstilsmeningar, parenteser och kursiveringar irriterar. Tove Leffler läste först om sin äldre släkting i en orange bok som stod i föräldrarnas bokhylla. Jag gissar att det var Maj Sylwans doktorsavhandling från 1984 Anne Charlotte Leffler. En kvinna finner sin väg.
Tove Leffler koncentrerar sig på de fyra sista åren i ACL:s liv när hon har flytt från ett långt (vitt) äktenskap med häradshövdingen Gustaf Leffler. Hon förälskar sig i och gifter sig med den elva år yngre italienske matematikern Pasquale del Pezzo. Hans katolska familj ogillar starkt förbindelsen.
Boken - är det en biografi? - har fått sin titel efter en novell av ACL är intressant som en påminnelse om en radikal, intressant, inte särskilt lycklig kvinna från 1880-talets unga Sverige som trotsade familj och tid och fick betala dyrt. Som så många andra föregångskvinnor.

söndag 30 maj 2010

Ode till SJ och Veolia efter genomförd resa

Förvirrad breder banväxlaren
sin sömn över en höst utan snö,
över en tveksam, mjuk vår.
Alla dessa dungrå dagar
blandas mörker eller längtan,
flammar vid den milda vinterns sidospår
sanningens snabbt slocknande ljus.

Bo Carpelan har tänkt sig en yttre och/eller en inre verklighet. Stryk det som ej önskas.
De mänskliga godsfinkorna står på sina stickspår tills Gud, den store banväxlaren, finner för gott att besluta något annat. Allt medan skymningen faller.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

lördag 29 maj 2010

All days are nights: songs for Lulu


Nu har Rufus Wainwright varit i Stockholm. Jag också.
Det blev en helt fantastisk kväll. Första delen av konserten var en sorgemässa. Inga applåder eller fotoblixtar.
Dramatiskt, känslomässigt, vackert. Som opera.
Sorgen över den nyligen avlidna modern, musikern
Kate McGarrigle, har han talat om i många intervjuer. Syster Martha Wainwright, som också betyder mycket för honom och som han brukar uppträda tillsammans med, låg på förlossningsbordet på samma gång som modern dog. Det har varit en dramatisk tid för familjen och det har satt sina spår i Rufus Wainwrights musik.
I konsertens andra del får man både andas, applådera och fotografera. Rufus Wainwright bytte stil och kläder. Kontakten med publiken är kamratligt otvungen. Ljuslågorna fladdrar och stenarna i västen blixtrar. Händerna fladdrar som lärkvingar över klaviaturen och den släpiga rösten låter precis som man vill att den ska låta. Instampad och framvisslad bjuder han på tre extranummer trots att han borde vara fullständigt utmattad.
Vad betyder väl lite nackspärr mot en kväll i Filadelfiakyrkan med den proffsige
Rufus Wainwright?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/sorgen-ledde-till-ett-ensamt-piano_4556367.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/rufus-wainwright-all-days-are-nights-songs-for-lulu-1.1077163

http://www.expressen.se/kultur/1.2003810/rufus-wainwright-filadelfiakyrkan-stockholm