Maria Eleonora, 41, retar gallfeber på Axel Oxenstierna

Varför kan man läsa så mycket om Gustav II Adolf och hans dotter drottning Kristina, men så lite om Maria Eleonora av Brandenburg (1599-1655) hustru och moder?

Hon var visserligen vacker men betecknades som hysterisk och galen. Den bilden befästes under 1800-talet och ingen har hittills brytt sig om att föröka revidera den förrän nu Moa Matthis, feministisk författare och kulturskribent. Maria Eleonora. Drottningen som sa nej heter hennes mycket intressanta och lättillgängliga bok. Den skildrar en kvinna som hade att kämpa mot den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna och hela gubbförmyndarregeringen. Undra se´n på att hon tog till tårarna? Vilka andra vapen hade hon? Äktenskapet med Gustav II Adolf var i och för sig inte olyckligt men han var ju däremot alltför upptagen av krigföring.

Och 1632 blev Maria Eleonora änkedrottning. Hon vantrivdes hela tiden i det kalla Sverige och längtade hem till Tyskland. 1640 genomför hon en välplanerad rymning till det danska Gotland. Senare kallades hon tillbaka av Drottning Kristina, som varit nio år när hon skildes från sin mor på grund av dennas dåliga inflytande på den blivande regenten.

Vidare läsning i ämnet:

Marita Jonsson, Abdikationen (Historisk roman om drottning Kristina)

Kristina, Brev och skrifter

Marie-Louise Rodén, Drottning Christina

Sverker Oredsson, Gustav II Adolf

Vad betyder väl några bibliotekarier mot en tulipanaros på biblioteket?

Ny älgdemonstration
Stockholms aningslösa kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, FP, tycker att biblioteken ska utöka öppettiderna samtidigt som personalstyrkan skärs ner.
3/4 av personalen har skrivit under en begäran om minskade öppettider och ett stopp för ytterligare nedskärningar av personalen.
Två nya tunnelbanebibliotek ska öppnas och biblioteket vid Medborgarplatsen ska byggas om. Hur kan man både utöka och minska på en gång?
Madeleine Sjöstedt säger att man ibland måste satsa på vissa delar av verksamheten och då får personalen stå tillbaka. Biblioteken måste moderniseras. Madeleine Sjöstedt säger att hennes fokus inte ligger på bibliotekarierna utan på medborgarna. Halleluja!
För medborgarnas skull borde Madeleine Sjöstedts fokus ligga på biblioteksverksamheten.
Biblioteksverksamhet är inte detsamma som antal öppettimmar

Fortsättning på förlagsdebatten

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/superforlag-far-konkurrens_4684881.svd

Bra rutet, Per Gedin!

Så här tycker Per Gedin
http://http//www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/en-fartblind-bokbransch_4650965.svd

och så här svarar förläggarna:
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/vi-varnar-bredd-och-kvalitet_4665041.svd

Sista ordet lär inte vara sagt, men det är jättebra att någon sagt det första.

Non serviam

Kjell Espmark, Minnena ljuger

Karin Thunberg intervjuar:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/en-sann-lognare_4609197.svd


Det blir Kjell Espmark som får 2010 års Tranströmerpris. Priset delas ut vartannat år av Västerås stad i poeten Tomas Tranströmers anda.Kjell Espmark är poet, författare och ledamot av Svenska Akademien.Han får priset "för att han i ett orfiskt trots, med en inträngande känslans fantasi sjunger tillbaka de av historien utplånade och de av makten krossade i ett lyriskt verk om kärlekens och dödens återsken hos de levande."

Den sjunde maj får Kjell Espmark motta priset på 100 000 kronor vid en ceremoni i Västerås konserthus.

Mats Gellerfelt recenserar Minnena ljuger:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/arligt-om-lomska-minnen_4654299.svd

Göran Sommardahl i Kulturnytt:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3668414

Själv har jag skam till sägandes aldrig läst något av Kjell Espmark tidigare, men det tänker jag reparera nu. Vissa kristallklara formuleringar och skarpa insikter lockar till fördjupad bekantskap. Poesi eller prosa? Förmodligen både och.

Visst finns det anledning att vara misstänksam mot det man tror sig minnas. Minnen bearbetas och förändras med tid och erfarenhet. Hur? och varför? är det intressanta. Det är ingen medveten förvanskning. Det går av sig självt. Kjell Espmarks barndom var en enda otrygghet. Föräldrarna skildes när han var fyra år. Han blev far åt sin lillebror och de båda pojkarna fick hela tiden lyssna till moderns hot om självmord. Troligen var det ett sätt att lätta på trycket för att inte explodera, men det kunde ju inte de små gossarna veta. Undantaget var när pojkarna var sjuka. Då var mor idel omsorger. Som vuxen kunde Kjell Espmark förstå att modern dragit ett tungt lass. Hon försörjde familjen bl. a. genom att skriva noveller för Hemmets Veckotidning. Dessutom utbildade hon sig till tandläkare.

Kjell Espmark är framför allt tveksam till sina barndomsminnen förefaller det. Vad det gäller yrkeslivet som litteraturvetare och som innehavare av stol nr 16 i Svenska Akademien tycks han vara mera säker på sin sak. Kanske beroende på minnesanteckningar och dagböcker?
Som läsare kan man bli tveksam till att författaren alltid tycker sig ha blivit missförstådd och motarbetad. Ingen har sett honom som den han verkligen är. Men intrigerna i de litterära kretsarna ter sig ovärdiga och man förstår att de infama angreppen måste ha känts mycket sårande.

De rena familjeangelägenheterna är Kjell Espmark sympatiskt nog försiktig med. Den nya lyckan med Monica Lauritzen från SR P1 och den goda kommunikationen med de egna barnen kan man bara gratulera till. Och säkert kommer det flera alster av den vitale professorn i litteraturvetenskap som en gång i tiden bytte juridiken mot litteraturen.

Skönlitteraturen som bekämpningsmedel

Världsbokdagen 2010.
Författarbesök av Inger Alfvén, som talar om sitt författarskap i allmänhet och sin senaste roman, den tjugonde,
När förnuftet sover.
Ja, vad händer då?
Jo, då vaknar monstren, säger Inger Alfvén.
Hon frågar sig (och oss) hur mycket vi vet om varandra? Hur mycket vill vi veta? Hon talar om snabbtankar som hastigt flyger förbi till exempel när vi tittar på TV och bedömer ett utseende, ett sätt att klä sig, ett sätt att vara. Ofta är snabbtankarna inte så snälla. TV driver fram det elaka ögat.
Alla har vi våra hemligheter, ett dolt liv. Det är alldeles tydligt i När förnuftet sover. Ingeborg och Fabian har varit gifta länge. På bröllopsnatten lovade de att de aldrig skulle dölja något för varandra. Men hur mycket sanning tål ett förhållande?
Det finns en arvssynd inom alla familjer, menar Inger Alfvén. Vi för vidare en uppförandekod till barnen och döljer det som inte passar. Människan är sig lik i grunden genom alla tider. "Jag är inte pessimist, säger Inger Alfvén, jag är realist".
Samhället och våra samveten censurerar. Tabun flyttar runt, men försvinner inte. Olika tabun gäller i olika tider. Antalet fördomar är konstant och finns hos oss alla.
Att skriva är ett sätt att leva fastslår Inger Alfvén. Skrivandet ger författaren möjlighet att leva många liv. Att skriva och och att läsa ligger nära varannat, men skrivandet tar längre tid. Skönlitteraturen är unik som inlevelseskapare. Den är en motrörelse och ett bekämpningsmedel mot fördomar och brist på förståelse.
Däremot är Inger Alfvén tveksam till memoarer där mycket gömts och glömts och romanbiografier. De skapar avstånd och gör läsaren till nyckelhålstittare.
Ingeborg och Fabian är i När förnuftet sover inne i en period i sina liv då de söker försona sig med hur livet blev. Inger Alfvén säger sig vara i samma fas. Hon ser till exempel på sina föräldrar med andra ögon. Hon ser allt de gjorde för henne i stället för att som tidigare ha koncentrerat sig på deras tillkortakommanden.
Man ser med olika ögon på sina minnen med tiden.
Ingeborg tänker på sin fattiga mamma som alltid arbetade för att dottern skulle få det bättre än hon och hur Ingeborg sedan svek modern. Ingeborgs såriga förhållandet till den egna dottern är ett problem för Ingeborg. De är så olika. Som läsare är man mycket bekymrad
En författare lever med sin roman hela dygnet enligt Inger Alfvén. Författaren lever två liv. Sällan är det den ursprungliga planen som resulterar i en bok. Andra berättelser tränger sig på. En mängd data skapar så småningom en romanpersonlighet som kanske visar sig inte kunna handla så som det var tänkt från början.
Medan Inger Alfvén höll sitt anförande pågick precessen med nästa roman i hennes huvud.
Kusinbarnet, författaren Lina Wolff från Hörby, som skrivit den rosade novellsamlingen Så många människor dör som du passade också på att träffa sin äldre släkting
Så många kloka tankar så skickligt omsatta i ord lämnade åhörarna i ett tillstånd av reflektion, självrannsakan och beundran. Det förvånar inte att Inger Alfvén har en stor läsekrets och att hon även läses av män.

Main stream eller minimalistiskt

Kritikerna i Danmark delar in litteraturen i "kulört" mainstream litteratur som kommer ut i stora upplagor. är omfångsrik och läses av många och tunna, minimalistiska böcker som inte når ut till så många läsare. Kriminallitteratur ägnar man ingen uppmärksamhet alls och den får ha sin egen skamliga bokmässa i Horsens. Den minimalistiska litteraturen är skriven av författare som gått på Danmarks författarskola som skapades 1987 av Poul Borum. Helle Helle, Peter Adolphsen och Merete Pryds Helle är exempel på minimalistiska, smala författare. Hanne Vibeke Holst, Peter Hoeg och Jens Christian Gröndahl är breda, mycket lästa författare som skriver relativt tjocka böcker med början, mitt, slut och action. De minimalistiska författarna skriver tunna böcker utan motiv, huvudperson eller direkt handling. Berättarstilen är staccato. Det är konst för konstens skull. Carsten Jensen som är mycket läst och omtyckt i Sverige hatas i Danmark. Han är en avfälling för han har gått från att vara smal författare som skrev svåra essäer till att skriva Vi, de drunknade; en tjock episk roman som av många betecknas som en läsupplevelse. Värre än så kan det inte bli!
En annan tendens i Danmark är att författarna från provinsen tar över allt mer. Litteraturen är inte längre koncentrerad till Köpenhamn. Moderniteten (mu-u-udernismen) har nått ut på landsbygden där det finns fler grisar än människor. Allt enligt den danske universitetslektorn Robert Zola Christensen i föreläsningen om Modern dansk litteratur.
En annan tendens som inte ses med blida ögon är att författarna alltmer börja blanda in delar av sig själva i sina böcker (expoego). . En viss rörelse från minimalismen kan skymtas, t. ex. hos Jens Bendstrup i boken Nå gud taler ud.
Aldrig så jeg så dejligt et bjerg heter Robert Zola Christensens egen senaste roman. Han är också medarbetare i Danske digtere i det 20 århundrede.

Inte visste man detta om det litterära klimatet i vårt näraliggande grannland!