Envisheten hos ett träd eller Blind intelligens

I 30 år har president Robert Mugabe regerat i Zimbabwe. Under samma tid har landet förfallit ekonomiskt, moraliskt och politiskt. Galopperande inflation, korruption, mutor, kolera och HIV plågar landets invånare. Hur står folk ut? Många ger sig iväg, (s. k. brain drain). Andra anpassar sig som trädet gör.När ljuset försvinner på ena sidan vänder det sig mot den andra.
Petina Gappah skildrar tillståndet i Zimbabwe i de tretton novellerna som ingår i Sorgesång för Easterly Hon har själv emigrerat till Genève där hon arbetar som advokat för ett internationellt företag och skickar hem pengar till familjens försörjning.
Novellerna berättar med bitande ironi och bister humor om vanliga människors vardag . Klass- och genusskillnader; skillnader i språk och rang mellan stammar. Sanningen får man spara till de enskilda samtalen i kamrarna. Vi möter änkan som begraver mannen hon inte längre älskade och som bedragit henne på olika sätt. Nu står hans söner beredda att ta över hans tillgångar, men det har den bedragna för länge sedan satt P för. Där finns moster Juliana som energiskt försöker lära sig skriva maskin för att bli en perfekt sekreterare trots att hon saknar både papper och färgband. Hembiträdet som berättar rysliga skrönor för barnen i avskräckande syfte för har många systrar i litteraturen. Hennes sorgliga öde är säkert inte unikt det hellere. Titelnovellen om den förvirrade Martha är direkt hjärtslitande. Bättre än några reportage i massmedierna ger dessa noveller oss en uppfattning om hur det är att leva i Zimbabwe idag. Petina Gappahs sinne för detaljer skapar närvarokänsla.
Men varför har Sorgesång för Easterly fått ett så avskräckande omslag? Den hade varit värd bättre. Mycket bättre.

Kerstin Thorvall in memoriam

En utmärkt runa av Lena Kåreland

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/revolten-foljde-kerstin-thorvall-genom-livet_4552679.svd

Ja visst gör det ont...

I Bengt Ohlssons roman, Syster, försvinner Marjories syster Miriam lika plötsligt som spårlöst. Hon var den äldsta, tuffaste och duktigaste av de två. Miriam tog mest plats, krävde mest utrymme och var cool och hemlighetsfull. Familjen bestod av mamma, pappa och de två flickorna. De hölls samman av det nät som pappa vävde omkring dem med sina blickar och de var en ovanligt rolig familj. De var något alldeles speciellt.
Marjories samvete tynger. Hennes första känsla när Miriam försvinner är lättnad - inte sorg. Marjorie har lärt sig att stå i skymundan och anpassa sig. Alltså protesterar hon inte när pappa och mamma bestämt att hon ska tillbringa en tid hos faster Ilse medan de letar efter Miriam. Nu om någonsin hade väl Marjorie behövt sina föräldrar. Nu borde hon få vara med och inte stängas ute. Man vill protestera å Marjories vägnar.
Faster Ilse är vithårig, gråblek och har gul haka. Efter en trevande inledning närmar sig de två varandra. Ilse berättar sannsagor om sitt liv och och släktens. Marjorie lyssnar och reflekterar. Hon söker sin egen identitet och befinner sig i det svåra gränslandet mellan barn och vuxen. I huset i den solvarma skogen, vid havet, med faster Ilse och katten mognar Marjorie till insikt om människans utsatthet i allmänhet och sin egen ensamhet i synnerhet. Med inlevelse fingertoppskänsla och ömsinthet berättar Bengt Ohlsson om Marjorie och Ilse.
Språket är vackert, uttrycksfullt och nyansrikt.

Doktor Nawal el-Saadawis samlade vrede

Nawal el- Saadawi, läkare och författare, arabvärldens mest kända profil inom kampen för kvinnors rättigheter, är vred. Hennes ord bränner som svetslågor i romanen Den stulna romanen när hon berättar om kvinnors utsatta förhållanden. Gifta kvinnor, ogifta kvinnor, gatubarn; rika kvinnor, fattiga kvinnor och barn som delar soptunnornas innehåll med vildkatter och kringströvande hundar. Kvinnorna står i förbund med djävulen och de betyder orenhet. De är farliga och måste hållas på plats. Koranen, Bibeln och Torahn har likartad uppfattning om kvinnor. Förljugenhet, dubbelmoral och korruption är förhärskande i männens värld oavsett klass. Opposition tystas effektivt med fängelse och tortyr. Miljön är Kairo - det rika och det fattiga.
Zina al Zinaat och Magiida är vänner sedan barnsben. Deras förhållanden är helt olika. Zina, vars rätta ursprung är okänt, är vacker, fri , fattig och konstnärligt begåvad. Hon dansar, sjunger och skriver sångtexter i en miljö där dansen är den allra syndigaste konstformen tätt följd av sången. Älskad av folket hatas, fruktas och åtrås hon av de mäktiga.
Väninnan Magiida är välbeställd och har ett bekvämt arbete på en tidskrift. Hon behöver bara infinna sig på sin arbetsplats när hon har lust och det är inte ofta. Hon vet vad hon får och inte får säga och hon håller sig till det. Hon är ful, ofri och olycklig.
Badour, Magiidas mor, har ingått ett resonemangsgifte med Zakariya al-Khartiti, en uppblåst liten elak, parfymerad man som slår både hustru och dotter om han tycker så.
Badour lever sitt eget hemliga liv och som läsare hejar man på i all tysthet. Ett upprorsförsök.
Hon har också ett okänt förflutet. En vacker kärlekshistoria fick en tragisk upplösning. Ett liv tog sin början. Ett annat slutade efter tortyr i fångenskap.
Den stulna romanen är en mörk roman full av förtvivlan, men inte totalt utan hopp.
De hjältemodiga upprorsförsöken är visserligen dömda på förhand, men de förekommer. Och vem vet vad de kan leda till? Vem vet vad de hungriga massorna kan drivas till? Och när?

Älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/kaffe-eller-kafka_4514555.svd

Och som om inte detta redan vore mer än nog:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ga-ner-och-rota-i-magasinen_4517613.svd

Villkorslös kapitulation

Jag hade egentligen inte tänkt läsa den här boken. Åtminstone inte just nu. Maja Lundgren och Sara Stridsberg pockar på. Men så slog jag upp första sidan i Nam Les Båten och läste första meningen och sedan var det klippt. Det gick inte att sluta.
Nam Le var 29 år när boken kom ut 2008 (sv. 2010) och sedan har den gjort sitt segertåg över världen. Sexton länder har köpt rättigheterna vilket är mycket ovanligt när det gäller en novellsamling.
Båten innehåller sju sinsemellan mycket olika noveller från skilda delar av världen. Nam Le kom till Australien som flykting från Vietnam när han var liten. Titelnovellen handlar just om båtflyktingar.
Alla novellerna skildrar kämpande människor. De kämpar för sina liv och rättigheter. Mot feghet och förtryck. Miljöerna är väl skildrade och det förefaller som om författaren är bekant med dem alla. Den lilla kuststaden där de främsta intressena är fiske och fotboll är mycket levande liksom hösten i Central Park. Och för den delen skolan i de japanska bergen under andra världskriget när alla - inklusive barnen - förväntas tjäna kejsaren med villkorslös lojalitet. Försaka allt tills vi har segrat! För en samuraj är det en skam att känna hunger när magen är tom. Mayako, lilla majrovan, och tillika mammas hjärta berättar i novellen Hiroshima.
Den sista novellen, Båten, skildrar tretton dagar i några båtflyktingars liv. Det är en gripande näst intill hjärtslitande skildring av umbäranden, törst, sjukdom, ensamhet och död.
Det är nästan som om författaren drar åt skruven lite från den första novellen till den sista.
Nam Le agnar sina noveller med korta snärtiga förstameningar som man sväljer med hull och hår. ""Hon kommer idag". Vem då? "Håll ryggen rak!" säger fru Sasaki. Till vem? Och varför? "Stormen kom över dem snabbt." Var? Vilka? När då?
Varje berättelse är ett mänskligt ödesdrama. Nam Les språk är njutbart och empatin med karaktärerna är inte att ta fel på.
Nu arbetar Nam Le med en roman som vållar honom mycket huvudbry. Precis som novellerna gjorde innan. Ska han lyckas lika bra med alster nummer två?

Förunderligt och märkligt

Nu är En ängel vid mitt bord av Janet Frame (1924 - 2004) från Nya Zeeland läst och diskuterad i läsecirkeln. Några deltagare hade också sett filmen. Vi var överens om att vi tagit del av ett märkligt och gripande kvinnoöde. Men sedan gick meningarna isär om mycket. Janet Frame fick diagnosen schizofreni på mycket lösa grunder. Ingen läkare tog sig på allvar an hennes fall och under sex års vistelse på mentalsjukhus fick hon tvåhundra elchocker och sånär blivit lobotomerad. Janet Frame var själv övertygad om att hon inte alls var schizofren. Men på samma gång flydde hon in i sjukdomen när verkligheten blev för svår.Hon kände sig alltid ensam och utanför och hade ingen att tala med.Hennes högt uppdrivna känslighet gjorde henne emellertid

till en skarpsynt iakttagare.

Och det är ju en tillgång för en författare.
Alla cirkeldeltagarna hade blivit mycket engagerade i Janet Frames uppväxt och skolgång. Alla drog sig till minnes den egna skoltiden och bitvis var igenkänningsfaktorn hög.
Familjen Paterson Frame flyttade ofta eftersom fadern arbetade vid järnvägen. Modern var den evigt uppoffrande kvinnan, religiös, tillhörande kristadelfianerna och med drömmar om att skriva poesi. Hela familjen läste. När Janet Frame fick lånekort på biblioteket släpade hon hem böcker till var och en i familjen.
Gruppen diskuterade vilken diagnos Janet Frame fått idag. Några tyckte att hon inte skulle ha någon diagnos alls utan att hon endast var väldigt blyg och känslig. Naiv, tyckte någon.
Janet Frames stora röda hår som (enligt henne själv) växte rakt upp orsakade alltid uppmärksamhet.
Hon tillhörde gruppen plugghästar i skolan och hon visste mycket tidigt att hon skulle bli författare och skriva poesi. Vi konstaterade att Janet Frame på botten av tingen alltid var tveklös och målinriktad. Hon drog sig inte för att tala inför publik, men kunde få tunghäfta i intimare sammanhang. Utan att tveka ger hon sig iväg till England och vandrar på bl. a. på Hampstad Heath i John Keats´fotspår.
Vi är flera som tycker att Janet Frame har humor och är ironisk, medan några andra inte inte alls håller med om det.
Om man vill vara riktigt grundlig och läsa alla Janet Frames självbiografiska titlar ska man utöver En ängel vid mitt bord (innehållande Till landet Är; En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden) lägga till Ansikten i vattnet och Mot ännu en sommar
Filmen En ängel vid mitt bord rådde det större enighet om. Alla som sett den (en eller flera gånger) tyckte mycket om den och tyckte att det var mycket skickligt av Jane Campion , regissör och Laura Jones, manusförfattare, att göra film av det utgångsmaterialet. Boken innehåller naturligtvis så mycket mera, men man har valt rätt delar av boken för filmatisering; miljön är rätt; stämningen är rätt och skådespelarna är porträttlika.