En kärlekens matador

När jag var mycket ung läste jag Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Inte en gång utan flera. Rya-Ryas sorgliga öde gick mig hårt till sinnes. Jag förstod nog inte riktigt hur låst hon (och alla andra statarkvinnor) var i sin miljö. Om författaren visste jag inte så mycket mera än att han var arbetarförfattare och att han skrev om statarna och sin egen väg till författandet. Jag hade också läst Måna är död och tyckte att den hade ett besynnerligt slut. Och varför inte stava Mona som Mona skulle stavas?
Föga anade jag då att Ivar Lo-Johansson var en kvinnornas man och vilken betydelse kvinnorna hade haft i hans liv alltifrån den stränga modern Anna Lovisa (som förresten lånat drag till Rya-Rya i Bara en mor) till brevvännen under tjugo år, Gun Vinberg, i slutet av hans liv. Om man nu kan tala om brevvänner när den ena skriver massor av brev och den andre svarar ibland. Kvinnohistorierna avspeglar sig i Lo-Johanssons romaner och omtalas också i de självbiografiska skrifterna.
Ivar Lo-Johansson och kärleken. Kvinnorna i hans liv och verk är titeln på Margareta Wersälls nya bok om den store arbetarförfattaren. Hon disputerade 2006 med en avhandling om Ivar Lo-Johansson.
Ivar Lo-Johansson och kärleken är lika intressant som lättläst bok som låter oss lära känna Ivar Lo på ett helt nytt sätt. Den avlägsne giganten känns plötsligt både närmare och mänskligare.
Den första kvinnan är Maria Nordberg. Hon bodde sommaren 1927 på en fäbod i Jämtland med Ivar Lo. Han skulle skriva och hon skulle pyssla, vara tyst och ge den store mannen utrymme åt författandet. Men Maria blev uttråkad och ville hitta på olika saker. Ivar Lo blev irriterad och störd. Författandet och äran kom först. Måna är död heter romanen som är ett resultat av den sommaren. 1932 kom den ut.
Efter Maria kom den tjusiga Loyse Sjöcrona (vars favoritbok var Nalle Puh!) och sedan friherrinnan Ingrid Stiernblad.
Förhållandet med Ingrid Stiernblad (som Ivar Lo kallar Pingvin) ligger till grund för romanen Lyckan. En roman om kärlek på jorden (1962) Den ansågs spränga sexvallen och väckte stort uppseende trots att den inte kom ut förrän ca tio år efter kärlekshistoriens slut. Ingrid Stiernblad kände sig naturligtvis utlämnad.
Ivar Lo gifte sig aldrig. Vid någon tidpunkt i livet längtade han efter barn.
En tid var han emellertid plastpappa åt Ann Smiths son, Jerker. Det var så nära familjeliv han någonsin kom. Ann Smith satte färg på Ivar Los tillvaro med sina gröna tånaglar och matchande ögonskugga. Hon var en sprudlande källa till liv och han saknade henne mycket när förhållandet tog slut. Innan dess hann hon debutera och bli en betydande författarinna.
Sara Lidman var redan en erkänd författare när hon träffade Ivar Lo-Johansson 1955. Hon var lika angelägen om sin frihet och sitt egna utrymme som han, men det var ändå hon som älskade mest. Alltså var hon i underläge. Han kände sig trängd och provocerad av hennes intensitet. Sommaren 1957 tillbringar de på Öland för att arbeta. Deras förhållande avspeglas i romanen Blå Jungfrun. En roman om diktens födelse som kom ut postumt 1992 . Ivar Lo-Johansson dog i cancer 1990.
Margareta Wersälls bok bygger på forskning, brev och intervjuer och naturligtvis romanerna och Ivar Lo-Johanssons självbiografiska titlar. Hon skrivit en bok som inspirerar till läsning och omläsning av Ivar Lo-Johansson verk. Han framstår i en ny dager. Och visst skulle man vilja se om filmen Bara en mor med den fantastiska Eva Dahlbeck i rollen som Rya-Rya!
Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson var uppenbarligen en kräsen man. Men man kan inte ungå att fundera lite över alla kvinnorna...

Skakande!

Den blå dagboken är titeln på en nyutkommen roman av James A Levine, professor i medicin vid Mayokliniken i Minnesota. Utöver sitt yrke har han engagerat sig för utsatta kvinnor och barn i fattiga länder. Batuk, som är huvudperson i romanen, har en verklig förebild.

Det tog en låg stund innan jag verkligen tog in vad jag läste.

Det var alltför gräsligt.

Flickan Batuk såldes som nioåring av sina fattiga föräldrar till en bordell i Mumbai. Hon satt i en bur vid "burarnas gata", väl synlig och till salu för hugade spekulanter. På båda sidor om henne satt andra flickor - och pojkar. Som ett mänskligt smörgåsbord.

Batuk benämner verksamheten att baka kaka.

Inte sällan försvinner dessa barn helt och hållet. De har inga namn. De är bara föremål. Vem ger namn åt en sopborste?

Men Batuk är smart och slug och har en otrolig livsvilja. Hon vet när hon måste spela med i spelet och hon inser snart att en mans favoritämne är han själv. Ingen man ger avkall på sin makt för rättvisans skulle. När du tvekar, ljug! Hon utvecklar också en förmåga att skärma av när verkligheten blir outhärdlig. Under en sjukhusvistelse lär hon sig läsa och skriva. Det blir förmodligen hennes räddning. Hon skriver om sina tankar och om allt vad hon upplever.

Berättelsen är osentimental och dramatisk och ibland - otroligt nog -humoristisk.

Batuk avancerar från buren till Royal Imperial Hotel. Bjärt röd chiffong blir hennes arbetsdräkt och hon kan skriva på hotellets dyra, fina papper.

Efter en våldsam tilldragelse hamnar hon på sjukhus igen och allt som återstår är smärtstillande och bläck. Och sjukhusets vanliga enkla pappersark.

En lika skakande som gripande läsupplevelse. Man blir alldeles tagen av den lilla tappra flickan Batuk. Och hon dröjer sig kvar. Medvetandet om henne och andra barn i liknande situationer är en gång för alla aktiverat.

Läs vidare vidare om James Levine , Den blå dagboken, Batuk Foundation och ICMEC

(International Centre for missing & exploited Children)

http://www.batukfoundation.org/

http://www.icmec.org/

James A. Levines amerikanska royalties går oavkortat till arbetet för utsatta kvinnor och barn i tredje världen.

Mor, lilla mor

Pia Ingström är litteraturredaktör på Hufudstadsbladet. Inte utan min mamma är titeln på hennes essäistiska, självbiografiska bok som just kommit ut. Undertiteln är: Böcker Beckis Istanbul och Karelen. "Jag själv" kallar hon första avdelningen. "Min mamma" är rubriken på det andra och kortare avsnittet. Allt bygger på två dagböcker av mor och dotter och intervjuer med morbröder och mammas bästa väninna.
Pia Ingström berättar distanserat - och roligt! - om sin uppväxt och ungdom med två somrar av utvecklande och omtyckt sommarjobb på Beckomberga, språkstudier i Istanbul, läsning av terapeutisk litteratur som Glaskupan av Sylvia Plath, Mary Barnes av Mary Barnes och Joseph Berke, Sybil av Flora Rheta Schreiber, Dibs söker sig själv av Virginia Axline och Ingen Dans på rosor av Hannah Green - titlar som många läste på det psykologiseranade 70-talet.
Pia Ingströms föräldrar, Voukko och Göran, gick många terapikurser bl. a. för faderns alkoholproblem. De skildes när Pia var tonåring och mamma fick försörja barnen som s. k. manschettproletär i arbeten som butikskassörska och kontorist.
Modern tog i giftet ett kliv uppåt på samhällsstegen. De finska klassresorna blev inte så dramatiska eftersom medelklass och överklass är tunnare samhällsskikt i Finland än i Sverige. Klasskillnaderna mellan mor- och farföräldrarna blir tydliga vid middagsbordet.
Hos farföräldrarna äter man i det kombinerade mat- och sovrummet och farmor är både värdinna och köksa. Mormor sitter vid spisen och äter på uddaporslin medan gästerna sitter vid köksbordet när man äter hos mormor och morfar.
Det karelska arvet väger tungt. Pia Ingström citerar en annan karelska, nämligen Eeva Kilpi.
Voukko Ingström läste Gränslöshetens tid och kände igen sig i barndomsskildringen.
Karelarna är kända för sin självkänsla och gästfrihet. En av morbröderna lovar sig själv att han ska skaffa ett eget hem där ingen kommer oinbjuden över tröskeln. Detta efter att han fått flytta sitt "sovrum" in i en garderob när moster och kusinen flyttade in.
Men "Upp med humöret fast hjärtat ruttnar", säger karelarna.
Voukko Ingström blev en fantastisk mormor till sina bastublanka pojkbarnbarn. Hon var en mönsterpensionär som skötte sina friskvårdsförpliktelser och gick på konstkurs.
Ett uppfriskande anarkistiskt drag har gått i arv från mor till dotter.
Omslagsbilden av den 21-åriga Voukko är tagen av Göran Ingström.

Internationella Kvinnodagen 100 år 8/3 2010

Har det hänt något, egentligen?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/100-ar-av-jamstalldhetskamp_4389443.svd

Omnia mirari etiam tritissima. Att förundras över allt, också det mest obetydliga

Den 1 november 2008 var det dagen P för Merete Mazzarella. Då pensionerades hon ifrån sitt arbete som professor i nordisk litteratur vid universitetet i Helsingfors.
Resa med rabatt. Konsten att vara pensionär är titeln på boken som just har kommit ut - ett år efter pensioneringen. (Reducerad biljett, heter det i Stockholm)
Det börjar innan det börjar för det börjar med nedräkningen (inte uträkningen). Den pågick i ett helt år och hon rustade sig efter bästa förmåga. Hon intervjuade bekanta som redan var pensionerade, hon reflekterade över detta med roll och identitet. Att vara pensionär får inte bli en identitet. Att vara en läsande och skrivande människa är däremot en identitet. Skammens rodnad färgar hennes kinder när hon tänker på den bok om åldrande som hon skrev redan i 55-årsåldern, Då svänger sig sommaren kring sin axel. Vad visste jag då? säger hon generat om den beskäftiga moralism som hon tycker kännetecknar även andra något yngre som tar sig tolkningsföreträdet vad det gäller pensionering och åldrande.
Merete Mazzarella är gift med en 18 år äldre man som är proffs på att vara pensionär. Hon berättar roat om hur han när han pensionerats flyttade till en lägenhet i Uppsala. Dottern utropar: "Jaha! Detta blir väl ditt sista boende!" Några år senare har han gift om sig och flyttat två gånger. Ett mycket talande exempel!
Merete Mazzarella och Lars Gustafsson (Obs! Inte författaren Lars G) är noga med sina rutiner. Till exempel är den gemensamma frukosten väldigt viktig. När MM försöker föreställa sig hur det är att vara död så är det just detta att inte få äta frukost som förefaller mest sakneligt.
Hon reflekterar över föräldrarnas och äldre släktingars liv och död liksom över sonen och yngre människors familjebildning. När sonen gifter (om) sig i USA säger ett av de tillhörande barnen: "Tänk, att ha fyra av sina fem föräldrar här på en gång!"
I Resa med rabatt finns en historik över hur man sett på åldrande genom tiderna. Merete Mazzarella tycker att det är konstigt att man inte talar mera om detta med pensionering eftersom det för många innebär en plågsam förändring och ger upphov till problem av olika slag. "Kvällen börjar efter frukost", konstaterade författaren Kingsley Amis. T. ex.
Detta är en kris som det inte tycks finns någon som helst beredskap för i samhället. Och allra minst på arbetsplatserna. Det är något man inte vill låtsas om. Det gäller ju någon annan. Inte mig.
Merete Mazzarella reflekterar över tillvaron och meningen med hela livet och ser avvecklingen som en lika naturlig del av livet som utvecklingen. Men man måste ha rätten att kämpa emot!
Pensionärer betraktas ofta som en homogen grupp, vilket är alldeles felaktigt, tycker hon. Om någon grupp kan betraktas som heterogen så är det de äldre. De har ofta haft mycket olika förutsättningar redan från början i livet. Lägg därtill livserfarenheterna.
Som vanligt är Merete Mazzarella klar, skarp och rolig och tryfferar sin text med talrika citat från andra författare. Hon har tänkt sig att hon ska bli saktmodig, det vill säga att hon ska ha modet att göra saker och ting sakta. Hon ska till exempel läsa lyrik. Det kräver tid. Och hon ska också ge sig tid att förundras. Också över det lilla i tillvaron. Som Linné.
Merete Mazzarelle lever mitt i sitt liv och har fortfarande en framtid. Hon tänkte sig att som någon sorts övergångsrit göra sig av med ett av sina tre boenden - man behöver inte ha torra ostkanter i kylskåpet på tre ställen, säger hon. Det är föräldrarnas lägenhet i Ekenäs hon lämnar till mäklaren. Hon städar (men stylar inte som i Sverige) och blir riktigt förtjust i lägenheten när hon ser hur den egentligen ser ut. Men eftersom det är finanskris så har ingen råd att köpa och så blev det med det.
MM berättar roat om sina absurda mellanhavanden med Skattemyndigheten som menar att man bara kan vara skriven på ett ställe och det ska vara där man sover de flesta nätterna.
Konstigt att man kan få dela upp sin aska och "bo" på flera ställen när man är död, tycker hon. Ett enda litet år har gått sedan Merete Mazzarella började lyfta pension. Vissa saker har nog kommit på plats, men jag tror att det dröjer länge innan hon pensionerar sig på allvar.
Jag tycker till exempel att Resa med rabatt kräver en fortsättning...

En inspirationsbok om Erik Axel Karlfeldt

Karlfeldtsamfundet (under ordförandeskap av Claes Bertil Ytterberg) gav 2009 ut en läcker bok som heter
Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset.
Det är verkligen en aptitretare med alla vackra bilder som illustrerar dikter av EAK och foton som visar de miljöer där skalden och hans familj bodde och människorna runt dem. Det berättas om äktenskapet med tjänsteflickan Gerda, som egentligen inte var riktigt ståndsmässig. Men hon var mor till hans barn och när Karlfeldt övervägt de praktiska fördelarna sade han ja. Och det visade sig vara ett lyckosamt beslut. Det glada livet med "kompanerna" Albert Engström och Anders Zorn får sin beskrivning. Albert Engström stod för övrigt modell för Svarte Rudolf och det var han som utformade Karlfeldts gravsten.
Redan 1919 var Karlfeldt föreslagen att få Nobelpriset, men han avböjde eftersom han inte tyckte att det passade sig att ständige sekreteraren fick priset. Men 1931, några månader efter skaldens död, fick han Nobelpriset postumt.
Gerda Karlfeldt överlevde maken i 50 år.
Livet, kärleken, naturen, döden och människan var de stora motiven i Karlfeldts dikting. Han var en stor ordkonstnär och dikterna är också mycket melodiska i sig och lämpar sig väl för såväl högläsning som tonsättning.
Erik Axel Karlfeldt citeras ofta utan att man för den skull tänker på upphovsmannen.
"Intet är som väntans tider...", "... den vår de svaga kalla höst", "... talar med bönderna på bönders sätt men med lärde män på latin", "Dina ögon äro eldar...", "Jag dansade en sommar, det var min enda sommar...", "Snabbt jagar stormen våra år..."
Men ståtligast av alla dikter är väl ändå Vinterorgel: Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag...?

O, forna tiders kvinnor!

Germaine de Staël von Holstein lät gärna avbilda sig i turban. Detta förmodligen till minnet av en lek hon och hennes älskade far brukade leka när hon var liten. 1766 fick paret Jaques och Suzanne Necker sitt enda barn, en dotter som fick namnet Germaine. Hon blev verkligen "pappas flicka". Utöver den stora förmögenheten ärvde hon också hans intresse för politik och litteratur.
I hennes salonger i Paris och föräldrahemmet Coppet diskuterades litteratur och politik. Hennes konversationsförmåga och talangfulla hantering av ord gjorde henne känd i vida kretsar. Hon blev också omtalad för sina amorösa äventyr. Hon var gift med den svenska ambassadören i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein och han stod som far till flera av hennes barn även om han inte var det. Det var ett resonemangsäktenskap (där bl. a. Gustav III var en av förhandlarna!) och blev inte särskilt lyckligt. Madame de Staël var protestant så det var inget som hindrade att de gick skilda vägar.
Vid 45 års ålder gifter hon sig med Jean Rocca, 23, för att legitimera den son de fått några år tidigare och som utackorderats till en prästfamilj. Året efter får hon ett slaganfall och dör.
Tio år av landsflykt skrevs under en vistelse i Sverige 1812 - 1813. Den redigerades sedan och gavs ut av sonen, Auguste de Staël. Nu har den kommit ut i nyöversättning och med efterord av Anna Cabak Rédei. I boken möter oss en kvinna ständigt på resande fot - skarp och nyfiken.
Hon iakttar sin omvärld och kommenterar den. Hennes litterära bildning är påfallande, hennes namnkunniga beundrare många och hennes hat till Napoleon är outsinligt. Oviljan är ömsesidig. Napoleon landsförvisar och förföljer henne. Madame de Staël fronderar med Napoleons fiender och hon tvivlar inte ett ögonblick på sin makt att göra skillnad och förändra.
I Sverige träffar Mme de Staël bl. a. Martina von Schwerin (1789 - 1875) och skalden Atterbom. Martina von Schwerin hade läst och gråtit över Mme de Staëls roman Corinne flera gånger och beundrade henne mycket. Nu var hon överlycklig för att hon fick träffa sin idol och dessutom låna henne sitt fortepiano. Martina von Schwerin hade själv en litterär salong och bland hennes brevvänner ingick Tegnér (som naturligtvis inte underlät att göra den vackra Martina sin kur heller), Geijer, Atterbom, Leopold och Brinckman. Martina bodde en tid på slottet Skarhult utanför Eslöv. Slottsbiblioteket finns beskrivet i Resa i tysta rum av Per Wästberg, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld.
Ingrid Elam skriver om Martina von Schwerin i Min obetydliga beundran. Undertitel:
Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse.

I romanen Delphine (1802) ifrågasätter Mme de Staël det oupplösliga äktenskapet. Hon har sin vackra franska väninna Jacquette Récamiers livshistoria som bakgrund och väver också in delar av sig själv i huvudpersonen.
1807 kom romanen Corinne, den första kvinnliga konstnärsromanen, och den sätter djupa spår hos 1800-talet läsande och skrivande kvinnor. Och i Danmark prisas den av ingen mindre än Georg Brandes! Här kommer något han saknat i samtidsromanerna.
I Gösta Berlings saga låter Selma Lagerlöf Gösta Berling kasta Corinne i gapet på de förföljande vargarna en romantisk natt när han är ute och åker släde med Anna Stjärnhök. Detta som en symbol för det omöjliga i att vara kvinna och konstnär. Något måste offras.
Nej, Germaine de Staël von Holstein överensstämde inte alls med Napoleons Bonapartes konservativa kvinnoideal. (Men det tog hon säkert som en komplimang.)
Mycket har det skrivits om Mme de Staël genom åren och hennes öde upphör inte att fascinera.
Och nog vore det dags för en nyutgivning av Delphine och Corinne?
Man kan inte ens låna dem på ett folkbibliotek.
Men på vissa bibliotek kan man i alla fall (ännu så länge) låna Kära Madame de Staël (1999) av Evert Lundström. Undertitel: Litet romanporträtt av den famösa författarinnan.