The Laguna revisited

1986 visades The singing detective för första gången i TV. Det var en fantastisk historia och jag tyckte att jag aldrig sett något liknande förut. Den visades i sex olika avsnitt med en veckas mellanrum. Nu kan man se hela serien i ett svep på DVD. Om man orkar. Det rör sig om ca 7 timmar. Dennis Potter (1935 - 1994) skildrar en man, Philip Marlow, som ligger i en sjuksäng svårt plågad av psoriasis, ledvärk, feber och psykiska låsningar. Han rasar mot hela världen i välformulerade sarkasmer, spydigheter och ironier. Det är inte utan att man tänker på Oscar Wildes speciella ordkonst då och då. Förresten kan man tänka på Alice i Underlandet, Matrix och Monty Python också. Bl. a. "Who killed Roger Ackroyd" undrar Philip Marlow (inte att förväxla med Raymond Chandlers Philip Marlowe, with an -e) med en blinkning till kollegan Agatha Christie.
Philip Marlow har också skrivit en deckare med titeln Den sjungande detektiven.
Marlows unge salskamrat, Reginald, läser fascinerat och med barnsliga läpprörelser (kommenterade av den sällskapssjuke Mr Hill)Den sjungande detektiven utan att ana att författaren finns inom räckhåll. Philip Marlow har skapat sig själv så att säga...
Philip drömmer, hallucinerar och minns sin barndom på 40-talet med olyckliga mamman Betty, fadern som var gruvarbetare och skogen med de älskade träden.Barndomen satte djupa spår och lämnade ärr som aldrig bleknade. Senare i livet blev Philip sångare, typ crooner ,på en dansrestaurang, The Laguna, samtidigt som han extraknäckte som privatdetektiv av det mindre nogräknade slaget. "Never trust your client" är en av hans få regler.
Flickorna på och omkring The Laguna är alla vackra, har illröda naglar och ondulerat hår under de svajiga hattarna. Männen har trenchcoat, hatt, små otäcka tangorabatter och röker oavbrutet . Alla är väldigt coola och gåtfulla. Det var klokast att aldrig lita på någon och blotta sig. Skumraskaffärerna är många och då och då fiskas det upp kroppar ur floden med vatten som tjära. Det mesta försiggår i regn och mörker. Kriget ligger som en svart molnbank vid horisonten.
Philip drömmer, hallucinerar och minns. Tidsplanen är minst tre. Parodiskt uppsluppna scener kontrasterar mot det allvarstyngda, t. ex. en sjukhusrond eller de båda skjutjärnen som trots sin grymhet mest av allt liknar Bill och Bull eller när den energiske prästen och alla hans sångfåglar försöker hålla andakt med de motvilliga patienterna anförda av Marlow som inte sparar på sarkasmerna. Musikalinslag och danser; flashbacks från barndomen vävs in liksom mängder av 40-talsdängor. "The songs, the songs! The bloody,bloody songs", för att tala med Philip.
Philip Marlow spelas av Michael Gambon med enastående inlevelse och intelligens.
Serien är regisserad av Jon Amiel.
Den sjungande detektiven har lånat en del av sin upphovsman. Och många är de som lånat av tekniken i Den sjungande detektiven, som fortfarande är lika outstanding.
Dennis Potters officiella hemsida: http://www.yorksj.ac.uk/potter/
Det går inte att göra rättvisa åt filmen som är alltför mångfacetterad för att låta sig fångas in i några futtiga meningar och lite axplock. Den måste ses.

Värst av allt är kärleken

Född: En dotter, Angela Rafaela Lo Mård.

Föräldrar: Katarina och David. (Råkade det bli.)

Året är 1969 (samma år som författaren är född) och platsen är en sydskånsk by. (Författaren bor i Simrishamn.) Det har varit en het sommar. Lo får en lycklig barndom beskyddad av 26 vuxna ögon. Överbeskyddad är kanske rätt ord.

Hennes vedhuggande mamma varnar henne för precis allting; högspänningsledningar, ormar, motorvägen, sjön, elden, hundar, o.s.v. Och mest av allt för - kärleken.

Till sista andetaget, Anne Swärds tredje roman handlar om Lo, hennes stora familj och den enstörige, dyslektiske Lukas som endast har sin dystre, ordkarge far som gärna tar till nävarna och slår i stället för att kommunicera. Mellan Lukas och Gabriel är det tyst och stumt. Men Lo och Lukas finner varandra trots alla olikheter. Hon är sju år och han tretton. Mamma varnar. I all synnerhet som Lo börjar skolka redan i första klass.

De båda barnen möter varandra första gången under en brand. Eld är ett tema i boken liksom is. Los familj har flyttat från Norrland till Skåne vilket också återkommer. Den franska 60-talsfilmen Till sista andetaget med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo lånar mer än sin titel till romanen. Lo växer upp och scenen mörknar. Det börjar med att pappa flyttar. Mor- och farföräldrarna drabbas av sjukdom och död; morfars lungor brinner upp; mormor bäddar in nerverna i sorgefett och farmor äts inifrån. Det blir komplicerat med Lukas sedan den vackre, charmige Yoel dyker upp. Med honom är allt så lätt. Han tar ingenting på allvar. Bara yta - ingen kärna. Med Lukas finns det bara kärna utan skyddande hölje över.

Lo far iväg till Stockholm med Yoel (i Lukas bil) och det är bara början på en odyssé mellan kortvariga förhållanden med män på olika platser i världen. Hon träffar sofistikerade lodisar, förrädiska högriskprojekt och attraktiva psykopater. Lo är mycket oförsiktig och lever farligt. Den ytliga, sinnliga kärleken är så mycket sorglösare och lättare än den verkligt djupa kärleken. Lo har inte svårt att lämna eller bli lämnad. Mamma slutar på ett tidigt stadium att försöka lokalisera sin dotter. "Ge henne tid", säger hon till Lukas. På några år trycker Lo i sig fler erfarenheter än många hinner/orkar med på en hel livstid.

Anne Swärd har en mycket personlig berättarstil, en skicklig språkhantering och en skarp psykologisk blick. De aforistiska formuleringarna och träffande iakttagelserna är många: Vad har ålder med ålder att göra?; Ensamheten är bara en sällskapslöshet man måste vänja sig vid tills den i sig blir ett sällskap. Om farfar Björn och hans exotiska träd sägs det att det egentligen inte är träden som betyder något för honom utan mellanrummet mellan dem.

Humor saknas inte heller. "Känner du till William Faulkner?, försöker LO med en av sina bekantskaper. "Nej, vem är det? Har du legat med honom?"

Världens minsta filmfestival begås av den blinda modern med de gula glasögonen, hennes ledarhund och Lo.

Författarinnan rör sig ledigt i tid och rum, men det bereder inte läsaren några svårigheter att följa med. Många är de ledtrådar som planteras ut och kanske blir det lite bråttom med uppsamlingen på slutet?

Anne Swärd har utbildat sig på Biskops-Arnö och Konstfack. Hon är mycket sträng mot sig själv när hon skriver: "En roman är inte bättre än sin sämsta mening".

Romanerna föds ur verkliga bilder. Anne Swärd promenerar mycket. Det försätter henne i ett meditativt tillstånd, säger hon. Debuten skedde 2003 med den mycket uppmärksammade romanen Polarsommar som också blev Augustnominerad. Tre år senare kom Kvicksand.
Man blir inte förvånad när Anne Swärd avslöjar att Herta Müller är en av hennes förebilder.
Det är högt betyg

Intressant ny bekantskap

Bradford (broad ford = vadställe) i West Yorkshire i England är känt för sin etniska mångfald. Lesley Horton har arbetat som speciallärare i klasser där majoriteten av eleverna hade muslimskt ursprung och hon började tidigt intressera sig för integrationsfrågor. Detta avspeglas i hennes fyra kriminalromaner med den sympatiske kriminalkommissarien John Handford och hans lika trevlige yngre kollega, kriminalinspektör Khalid Ali som utredare.
Det onda hjärtat kom ut på svenska 2009 och den är en s.k. procedurdeckare som följer den vanlige polisens arbete.
I Det onda hjärtat blir en kvinna skjuten i ett parkeringshus. Utredningen blir en komplicerad och växande historia som berör många inblandade. Den mördade kvinnan, Dianne Ingleby, som arbetade med Brottofferjouren, efterlämnade en dagbok om en misshandlad kvinna - helt emot alla regler om sekretess. Den blev till stor hjälp i polisens arbete. Hennes chef vägrar däremot helt samarbete med polisen med hänvisning till tystnadsplikten.
Khalid Ali har privata problem och en annan man inom kåren slits mellan plikten som polis och solidariteten med familjen från Afghanistan och den dominerande fadern.
Hierarkien inom poliskåren, karriärmöjligheterna, pensionsförhållanden finns med som naturliga ingredienser i det vardagliga arbetet liksom det eviga förhandlandet med pressen.
Flera döda, ja, men inget frossande i våld. Den elake, hårdhjärtade Ray Braddock som alla vill se som skyldig (läsaren också!) kommer helt i skymundan för den verklige förövaren som visar sig vara en ulv i fårakläder.
En spännande, engagerande kriminalroman som tar upp problem med vad tystnadsplikten kan betyda av fara för människor och försenade utredningar. Till exempel.
Det onda hjärtat skildrar också ett hårt samhälle präglat av motsättningar, rasoroligheter och kulturkrockar. Men det finns också människor med varma, goda hjärtan. Lesley Horton har sinne för alla sorter. En härva av skuld, 2004; Förbjuden mark 2005 och Djävulen i spegeln 2008 är de tre övriga titlarna på svenska.
Noteras kan att bokförlaget Minotaurs utgivning genomgående håller hög klass.

Heja skönlitteraturen och litteraturförmedlaren!

http://www.svd.se/opinion/kolumnister/anninarabe/introduktorer-ar-livsavgorande_4175825.svd

En man steg av tåget

En snygg, trevlig och djupt sympatisk man steg av tåget och presenterade sig som Steve Sem- Sandberg. Ljud- och ljusprovning och snart var det dags för Augustpristagarens föredrag om vinnarboken i skönlitterära klassen 2009,
De fattiga i Łódź. Författarens dator visade sig innehålla unikt bildmaterial som nu visades för första gången någonsin inför en fulltalig publik som snabbt absorberades helt av den engagerade föredragningen. Gettohistoria som den aldrig berättats tidigare, bilder att försjunka i, insikter att ta till sig och frågor att ställa sig.
Det blev många resor till Łódź under de 5½ år det tog att skriva boken. Ibland ställde sig Steve Sem-Sandberg frågan om arbetet över huvud taget var meningsfullt. Det förflutna är inte särskilt långt borta, säger Steve Sem - Sandberg. Många har fortfarande på något sätt någon anknytning till andra världskriget.
Gettot i Łódź finns fortfarande kvar och man kan fortfarande känna av den kusliga instängdheten och föreställa sig taggtråden och vakttornen. Det har Steve Sem-Sandberg upplevt. och det gjorde ett starkt intryck på honom.
Judeäldsten Chaim Mordechai Rumkowski, av tyskarna utvald till föreståndare för gettot, är en central gestalt i romanen. Mördare eller frälsare? Det beror på vem som får frågan. Någon av de sjuhundra överlevande (av ca 250 000) skulle säker svara att han räddade mitt liv.
Rumkowski lyckades organisera hela gettot, bygga ett antal barnhem och 120 fabriker. Gettot i Łódź blev en lönsam affär för tyskarna och utrymdes därför inte förrän ryska armén befann sig alldeles inpå knutarna. Rumkowskis självhävdelsebegär visste inga gränser. Han lät framställa frimärken för gettots postgång med sin egen bild och ofta med ett kugghjul, symbolen för arbete. Den 3 500 sidor långa gettokrönikan påbörjades på Rumkowskis initiativ i januari 1941 och var tänkt att dokumentera hans arbete och tal till folket. Den slutar i juli 1944. När gettot röjdes upp för att utplåna alla spår tog sig en postanställd för att gömma krönikan i en brunn och på så sätt blev den bevarad åt eftervärlden. Steve Sem - Sandberg har läst krönikan, han har sökt i arkiv och till och med talat med några överlevande. De fattiga i Łódź är en storslagen roman och ett omsorgsfullt utfört arbete. Miljön till trots finns det hopp, framtidstro och inte minst kärlek och solidaritet i boken. En läsare påpekade att det finns ovanligt många beskrivningar av himlar i boken vilket inte Steve Sem- Sandberg själv var medveten om.
Så blev högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 2010 - tack vare Steve Sem-Sandberg - till en magisk kväll som sent ska glömmas. Och det var ju precis det som var meningen.

Julia Franck, Hjärtats blinda fläckar

Tysk 1900-talshistoria från första världskriget till andra världskrigets slut som tiden upplevdes av de olika personerna i en familj - från den hemvändande soldaten/fadern som mist ett öga och ett ben under kriget till yngsta dottern, Helene, som arbetade natt och dag som sjuksköterska. Hon är också den egentliga huvudperson i romanen Hjärtats blinda fläckar. Modern, Selma, hade inget till övers för sin yngsta. Selma var judinna och illa sedd i byn där hon kallades främlingen. Hon var mycket excentrisk och stängde slutligen in sig i sitt rum med en massa skräp omkring sig. Inget fick kastas. Så småningom kommer Helene och hennes äldre syster till Berlin och där lever de ett utsvävande liv tillsammans med sina vänner. Särskilt Marthe som är nio år äldre än lillasyster. Tiden är 20-30 tal. Ekonomin är på väg utför. Nazistpartiet är på framväxt. Den ljushårige, blåögde Wilhelm som enträget uppvaktar Helene skaffar henne så småningom en ny identitet och ett nytt släktpass där det inte framgår att hon är halvjudinna. Och så gifter de sig men lever inte lyckligt i många dagar. Sonen Peter föds emellertid och Helene måste skaffa sig ett arbete. Hon är sjuksköterska och medan hon arbetar som en slav för de sjuka får hon allt mindre tid och ork över för sin son. Hon gröps ur psykiskt och blir känslomässigt stum. Ibland kommer man att tänka på mamma Selma. Hon sviker också sitt barn. Hur kom de båda kvinnorna dit?
Marthe har försvunnit vid horisonten och allt längre in i morfindimmorna. Vid hennes sida står troget den androgyna Leontine. Romanen börjar med en prolog som förefaller gåtfull ända tills slutet av berättelsen. Den läsare som gillar romaner med lyckligt slut göre sig inte besvär. Men Hjärtats blinda fläckar är en riktig bladvändare, berättad med ovanlig frenesi.
Det är smärtsamt att läsa om allt som drabbar Helene och man beundrar hennes sega vilja att överleva - långt sedan hon tycker att livet egentligen mist sin mening och även om man inte alltid förstår hennes handlingar och val. Kanske handlar det om skuld och ansvar? Hur mycket kan en människa tåla? Fysiskt? Psykiskt? Når man en gräns efter vilken man handlar i desperation - som kanske kan förväxlas med känslokyla? Hur hade man själv handlat?
Bakom allt som händer ligger krigen som en mörk fond mot vilken de olika karaktärenas liv avspeglar sig.
Författarinnan Julia Franck, född 1970, har använt sin egen fars historia och farmors svek mot honom som utgångspunkt för berättelsen. Julia och hennes tvillingsyster sökte länge efter sin okända farmor (= romanens Helene) men fann henne för sent. Både farmodern och hennes äldre syster hade arbetat som sjuksköterskor liksom Helene och Marthe i romanen. Julia Franck fyllde ut hennes kända historia och utgick ifrån att ingen föds kall.
Hjärtats blinda fläckar fick Julias egen mamma att försona sig med sin svärmor. I efterskott, visserligen, men ändå. Fadern dog tidigt. Julia Franck säger att hon troligtvis inte kunde ha skrivit boken om han funnits i livet

Herta Müller, Hjärtdjur

Tankar från en läsecirkel

Vi börjar med att fastställa tid och rum; Rumänien på 70-80-talen under diktatorn Nicolae Andruta Ceausescu. Stämningen i landet är grå och dyster. Alla är misstänksamma och osäkra och frågar sig vem man kan lita på. Och det visar sig att svaret i stort sett är: Ingen. Denna stämning förmedlas väl till oss läsare som inte har svårt att leva oss in i huvudpersonernas dagliga kamp för tillvaron. En av cirkeldeltagarna delade med sig av personliga erfarenheter från Rumänien under den här tiden. Hon kände precis igen stämningen. En annan tyckte att allt var lika absurt som i en roman av Kafka.

Huvudperson är den namnlösa berättaren samt tre unga män, Edgar, George och Kurt. De skriver brev till varandra och utvecklar ett kodat språk, är noga med dateringen och lägger in hårstrån i breven för att de ska veta om brevet öppnats. De kallas till förhör av den obehaglige Pjele och hans lika obehagliga lilla hund som också heter Pjele; de förföljs och övervakas. Det visar sig att berätterskans bästa väninna, Tereza, är värvad av säkerhetspolisen och det blir naturligtvis en traumatisk upplevelse som är mycket svår att hantera. Den absoluta tilltron vänds i sorg. Det kan alla lätt föreställa sig hur det kändes. Dessutom är det någon som funderar över Kurts egentliga identitet och liv.

Och när man läst de sista sidorna i boken känner man att man verkligen behöver gå tillbaka och nagelfara Kurts göranden och låtanden och vad han eventuellt inte råkat ut för men som drabbat de andra. Och varför?

Hur mycket civilkurage hade man själv varit mäktig? Och hur länge? Ingen vet hur man reagerar under extrem press.

Alla har fascinerats av Herta Müllers språk och sätt att bruka metaforer. Var och en hade sina favoritställen och vi läste högt en stund. Vi var överens om att den här boken måste få ta tid och att den bör läsas om. Hjärtdjur kan verka bedrägligt lättläst vid ett första påseende, men så enkelt är det inte. Men givande! Vissa nyckelord upprepas. Näsdukar har t. ex. en speciell betydelse (vilket ju också framgick av nobelföreläsningen), liksom frisörer, saxar, röda läppar, skärp, knappar, plåtfår, trämeloner och plommonätare. Alla har fastnat för sina nyckelord. Det förkommer många fåglar och växter i boken dessutom.

Humorn är en viktig ingrediens. Man kan faktiskt skratta när man läser Hjärtdjur, trots att den handlar om en så hemsk tid. Var och en har exempel på avsnitt som roat. Den sjungande mormodern är allas favorit. Hon blir alltmer förvirrad och absurd för varje dag som går och känner inte igen någon i familjen längre. Men hon är älsklig på ett sätt som verkligen ingen annan i boken är.

Ju mer man ägnar sig åt Hjärtdjur desto mera ger den. Man känner att man både behöver och vill fördjupa bekantskapen. Språket och humorn är det som får Herta Müller att överleva.

Det gäller läsaren också. Vi tycker att motiveringen till Nobelpriset är bra "... med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hon hemlöshetens landskap".

För andra gången har cirkeldeltagarna varit lite överens. Första gången var när vi lät oss förföras av Hariku Murakami, Kafka på stranden.

Men oftast är det bråk! Och det är kul.

,