Metod vid textsamtal

Malena Forsare, kulturjournalist och lärare på kursen Skrivande som metod och gestaltning på Malmö Högskola, K3, ledde torsdagen den 3 december ett seminarium om metodik vid textsamtal på Stadsbiblioteket i Lund.
Skrivande och läsande hör intimt samman och lusten att skriva är något grundläggande. Vi vill lämna spår efter oss och berätta om hur vi sett på vår värld. Malena refererar bl. a. till boken Lusten att skriva av Julia Cameron; Skriva för att lära av Olga Dysthe och Skriv - en bok om att skriva av Bente Clod. Författarskolan av Göran Hägg nämndes också.
Vad det gäller textsamtal hänvisar hon till den dialektiske franske litteraturkritikern Paul Ricoeur som talar om "respons" i stället för "kritik". Man ska ha en positiv inställning när man närmar sig något som någon annan delat med sig av i en text.
När man ska diskutera en text börjar man med att någon refererar innehållet - utan att avge några värdeomdömen. Skribenten sitter tyst för att inte hamna i försvarsställning.
Man tar upp speciella delar av texten som gjort intryck på ett eller annat sätt. Hur påverkar texten läsaren? Vilka känslor väcks? Eller inte?
Ricoeur talar om konstruktivt "lyssnande" och en kritisk "misstanke". I varje text finns en given mening och en dold och man når den dolda genom den givna. Den som tolkar närmar sig den dolda meningen genom en gissing som prövas. Tolkningen är enligt Ricoeur en nyskapande akt.Det som tolkas är inte det som finns "under" texten utan "framför" den, d.v.s. den värld som texten öppnar för sin läsare. Metoden med respons som grund för textsamtal presenterade Paul Ricoeur 1965 i en essä, "Om tolkningen".
En utmärkt introduktion till Paul Ricoeur finns i Res Publica 1987:9.
Därefter gick vi igenom några dikter ur den finlandssvenska poeten Tua Forsströms diktsamling Snöleopard (2003) rad för rad; mening för mening; strof för strof. Malena menar att ett bra sätt att närma sig en dikt är att isolera och läsa en rad i taget och täcka över de andra.Genom koncentrerad läsning - och omläsning - öppnar sig dikterna. När poesin skrivs är också den språkliga uppmärksamheten skärpt.
Mycket utav denna metod vid textsamtals kan användas i läsecirklar.
Eftermiddagen ägnades åt lästips och diskussion om verksamheten kring skönlitteratur vid de skånska biblioteken.
Seminariedeltagarna var rörande överens om att vi behöver dagar som denna både som stimulans och kompetensutveckling. Vi behöver teoretisk input. Oftare. Den teoretiska överbyggnaden är otroligt viktig i det dagliga arbetet.

Sånt man bara säger

Helena von Zweigbergks senaste bok har titeln Sånt man bara säger. Det är den 15-årige desillusionerade Jonas som ofta använder det uttrycket i samtal med moster Sussie. Hon är den som berättar, men jag tycker att Jonas är den egentlige huvudpersonen i romanen. Jonas´mamma, Louise, har råkat i trångmål och som den naturligaste sak i världen lämpar hon över sonen på sin fem år äldre storasyster. Jonas speglar de båda systrarna och deras handlande och tvingar dem att konfrontera både honom, sig själva och varandra. Morföräldrarna finns också. Morfar är djupt bekymrad över barn, barnbarn och en hustru som är på väg in i senilitet. Alla vacklar under sina individuella bördor. Sussi, 53, har egentligen lämnat världen och flytt ut till en liten ödsligt belägen stuga på landet för att få vara ifred och hämta sig efter en brusten relation och en anställning som slutat i utköp. Men verkligheten tränger sig på och hon är inte för inte ansvarstagande storasyster. Motvilligt tar hon itu. Syskonrelationen skildras med psykologisk trovärdighet liksom tonåringens vilsna förhållande till den skrämmande vuxenvärlden; mamma, moster, morföräldrarna, skolan och socialarbetarna.
Det handlar om vanliga människors vardag. Lussan är en ganska förströdd och egoistisk mamma på sätt och vis och hon litar lite väl mycket på att Sussie agerar fallskärm. Men båda har Jonas´bästa för ögonen när det verkligen gäller. Familjen är familjen, men man kan ju tycka mer eller mindre om varandra. Realistiskt och föga glamoröst och det är väl det som gör att det känns äkta.

Nutidsromantik

Ehrenberg, Maria, Nutidsromntik. Från Maeve Binchy till Marcia Willett.Ny, omarbetad och utökad upplaga av Romantik för ”vuxna flickor” från 1999.

Den nya upplagan har fått ett nytt förord och under rubriken Genreavgränsningar finns ett nytt avsnitt om Chic lit. Ett helt nytt, intressant och roligt kapitel heter Herrgårdar och stadsvåningar. I det kan man bl. a. läsa om Mathilda Malling, född Kruse, från Sösdala, Fanny Alving och Annie Åkerhielm. De är i gott (och fint!) sällskap med Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Victoria Benedictsson

Slutet av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet tycks ha varit en händelserik tid vad det gäller kvinnor och litteratur och det är verkligen på tiden att dessa författare lyfts fram i ljuset igen. Maria Ehrenberg gratulerar de bibliotek som inte har gallrat dessa författare som är väl värda att läsa.

I Nutidsromantik har några författare strukits (dock utan att för den skull ha förlorat sitt läsvärde) och andra har tillkommit. Anita Brookner och Angela Huth har till exempel utgått medan Erica James, Robin Pilcher , Meg Cabot och Adriana Trigiani med flera har tillkommit. Katie Fforde finns med i båda romantikböckerna, men har - konstigt nog - ännu inte översatts till svenska.

Och – tack och lov! - Aga-spisen finns kvar! Denna gamla fantastiska spis som eldades med koks och hade stora, välvda ”lock” ovanpå. Om det bra inte stormade så att lågan slocknade spred spisen en ljuvlig värme under mörka vintermorgnar. Uttrycket Agasagor får sin förklaring.
Nytt i Nutidsromantik är också hänvisningarna till filmatiseringar, TV-inspelningar, DVD-inspelningar och hemsidor. Maria Ehrenberg har stenkoll på film av alla slag. Och med tanke på den snabba utvecklingen borde det kanske inte gå tio år innan nästa utgåva kommer?

Man ska inte heller kasta Romantik för ”vuxna flickor” för här finns alltså uppgifter som inte är med i den nya upplagan. Dessutom är det ju i sig ett tidsdokument. Nutidsromantik är en associationsrik idékälla och en uppslagsbok. Man får begreppen utredda och sorterade: man får historik och tips på vidareläsning. Boken lämpar sig för såväl bibliotekarier som vilken annan läsande människa som helst.

Jul med Ernst

Kirchsteiger, Ernst, Jul med Ernst
Mat, blommor & fix

Själva Ernst börjar redan på omslaget. ( Försättsbladet hade varit ett bättre omslag.) Matdelen är bra. Enkla recept med inte så många eller konstiga ingredienser.
Men i blomdelen blir det värre. Att lägga amaryllisen på ett fat eller sätta julrosen i en hink känns inte som någon innovation, precis. Och vem har övervintrad mangold?
Fix-delen är inte heller någon höjdare. Ta till exempel den improviserade gran som görs av björkvidjor som sätts i en ring i en utekruka och snörps till i toppen och kläs med grankvistar som sticks i underifrån. I toppen sätter man ett äpple. Om man gör två sådana granar kan man ha en på ömse sidor om trappan. Jättefint!
Men det magra lingonhjärtat tycker jag om! Man böjer till ett hjärta av ståltråd och klär det snålt med lingonris. Det känns som en befriande motvikt till allt onödigt överflöd i signad juletid.
Förlåt, Ernst.

Sticka i romantisk lantstil

Pantzar, Inga Wallöe, Sticka i romantisk lantstil
Är man född på landet blir man lätt misstänksam av en sådan här titel.
Romantisk, OK, eller lantstil, kanske det. Men romantisk och lantstil blir väl ändå too much? Svar: Ja, helt klart. Visserligen har inspirationen kommit från engelsk landsbygd och allt ser ut som Foyle´s War och 40-tal (ja, utom hundtröjan Ludvig, vill säga) och det förklarar ju en del.
Man kan sticka den plisserade kjolen Signe; man kan virka guldmössan Ingrid i Madeira Lamé och blomsterscarfen Lisen stickas av allt överblivet garn. Till hästen stickar och tovar man ett täcke och till festen gallervirkar man ett halsband.
För att inte tala om alla dessa blommor – spiralblommor, rosettblommor, platta blommor, fylliga blommor, enkla blommor, miniblommor. Den snygga, charmigt fräkniga modellen, typ Fergie, lutar sig mot faluröda ladugårdsväggar, stubbar och skrovliga trädstammar och ser allmänt dekorativ ut. Pärmens insidor pryds av mulliga rosor som mest påminner om pioner.
Det bästa i den här boken är recepten på den engelska fruktkaka, som det är alldeles rätt tid att lag till nu för att den ska hinna mogna till jul och på de 15 sconsen med grädde och socker i som man ska äta med clotted cream och jordgubbsmarmelad på.
Men visst är det roligt att bläddra i den lilla läckra boken och glädja sig åt allt man inte behöver sticka. Eller virka.

Augustpriset

Hurra! Han fick det, Steve Sem-Sandberg!

Och inte nog med det! Han kommer till Kulturhuset i Hässleholm tisdagen den 26 januari kl 19 och berättar om De fattiga i Lodz.

Broarna i Madison County

Omsedd - åtminstone till vissa delar - film: Broarna i Madison County från 1995 efter romanen med samma namn av Robert James Waller. Jag minns att jag då tyckte att filmen var ganska tråkig och boken är jag inte säker på att jag någonsin läst. Nu tyckte jag att problematiken var lite intressant och att det var riktigt roligt att se barnens sippa reaktioner på moderns kärlekshistoria.
Föräldrar förväntas per definition inte vara behäftade med något kärleksliv.
Men Clintan, Clintan. Med ungefär lika mycket sex appeal som en hyvlad tretumsplanka. Precis som 1995. Meryl Streep ficka ta hand om hela ruljansen. Precis som 1995. Och visst hade Rosemont Bridge varit mycket vackrare utan cykelstället?
Det blir till att läsa boken, tror jag. Och tänka bort Clintan.