Läs eller lyssna till Per Svenssons inlägg i biblioteksdebatten Obs i P1 fredagen den 2 oktober kl. 13.45!
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=503

Litteraturhistorikern Britt Dahlström
gör en historisk tillbakablick och drar slutsatsen att man inte ska ge sig på bibliotekets hjärta: boksamlingarna!
Läs eller lyssna:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=3140441

Intressant med debatt om biblioteken. Synd att allmänheten tiger still.

Vilhelm Ekelund 1880 - 1949

Den 3 september var det 60 år sedan den skånske diktaren Vilhelm Ekelund dog. Alla har väl läst om de trötta kastanjeträden och de simmande vita ranunklerna, men vem visste att författaren egentligen heller ville kalla sig aforistiker än diktare? Och varför det? När man skriver så underbara dikter? Plötsligt slår det mig också att det är lite av samma stämning i Kväll i inlandet (Tyst gåtan speglas) av Harry Martinson och dessa två dikter av Vilhelm Ekelund. Fast att de är så olika på andra sätt.
I en intressant understreckare i SvD berättas om den motvilligt moderne lyrikern VE som längtade tillbaka till en svunnen idyll och som drevs till skapande av en känsla av brist, längtan och ångest. Tågresan, som betyder uppbrott, är ett ofta återkommande motiv hos VE liksom hemlösheten. Läs vidare:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3458381.svd

Vilhelm Ekelund hade helt säkert krävt att få delta i den Kattfestival som går av stapeln på Markan i Hässleholm fredagen och lördagen den 7 och 8 november. Jenny Wesséus håller i tåtarna. Som vanligt. Men först frågar hon sina katter och Ninja.

Litteraturteori. Två nya böcker

Litteraturen i mediesamhället heter en nyutgiven bok av Ann Steiner.

Den ger en samlad bild av den samtida bokmarknaden (som hela tiden förändras) och sätter in den i ett historiskt perspektiv. Man läser om författarens villkor – inte minst de ekonomiska, förlag, bokhandel, nätbokhandel och bibliotek. Ett intressant kapitel ägnas åt läsaren.
Här hänvisas bl. a. till ett avsnitt i Vidden av en fot av Aris Fioretos (nu aktuell med en ny roman Den siste greken). Kapitelrubrik: Litteraturens biologi. Karin Littau anser i Theories of reading. Books, bodies and bibliomania att läsning är ett möte mellan två kroppar, en av trycksvärta och papper och en av kött och blod. Helt nya aspekter på läsning, alltså.
Över huvud taget så får referenslistan i den här boken snålvattnet att rinnapå varje läs- och litteraturteoriintresserad människa.

Litteratur som livskunskap - tvärvetenskapliga perspektiv på personlighetsutvecklande läsning heter den andra boken. Den tillkom efter ett symposium i Borås i september 2008. Bland medarbetarna märks Johan Cullberg, Owe Wikström, Georg Klein och Merete Mazzarelle. Många av artikelförfattarna föreslår nya forskningsuppgifter och ett återkommande önskemål är att få till stånd en växelverkan mellan textorienterade vetenskaper och de vetenskaper som koncentrerar sig på människans psyke. Förhållandet mellan läsaren och det lästa helt enkelt.
Ur litteraturlistan: Martha Nussbaum, Love´s knowledge: essays on philosophy and literature

I septembernumret av Femina finns en läsvärd artikel om en läsecirkel samt lite råd och anvisningar om hur man kan göra när man startar en läsecirkel.
Helt klart är det så att svenska folket läser mer och mer och att man också vill diskutera det man läst. En väldigt trevlig och givande trend.
När man ändå är igång kan man lika gärna läsa intervjun med Inger Alfvén också.
Hennes nya bok När förnuftet sover kommer ut under september. Det är tre år sedan senaste vuxenboken, Mandelkärnan.

Ständigt denna Ellen Key

Ellen Key (1849- 1926) - Hanna Paj, som han sade, August - hade ett otroligt nätverk. Helt utan Facebook, sms, mejl eller mobiltelefon. Överallt stöter man på hennes namn och hon hade stort inflytande på sin samtid. Och hon var känd långt utanför landets gränser. T. ex. var hon god vän med arkitekten Frank Lloyd Wrights andra hustru - som inte var hustru egentligen utan sambo. Åtminstone var de vänner tills Ellen Key förebrådde henne att hon lämnat hem och barn för FLW:s skull. Så gjorde man bara inte. Ellen Key är modern i sitt tänkande, men vad det gäller mödrars förhållande till sina barn är hon mycket konservativ. Mor är hemma med barnen. Minst tio år. Basta! Det kommer igen i Anneli Jordahls nyutkomna bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). En fin bok som till vissa delar bygger på Ellen Keys brevväxling med löjtnanten och godsägaren Urban von Feilitzen. Resten har AJ hittat på själv. Titeln är ett citat ur ett av Ellen Keys brev. von Feilitzen hade hustru och fyra barn. Hustrun ägnade sig åt pianospel och försummade barnen som var Feilitzens jordiska mirakel. Han å sin sida försummade Ellen Key. Hon väntade och väntade. På ingenting.

Anneli Jordal har beskrivit Ellen Keys liv och längtan på ett empatiskt och rörande sätt. Den raspiga Ellen Key framstår som en sårbar och egentligen mycket ensam kvinna. Hon hade gott om vänner, bekanta och lärjungar och levde ett intressant liv med föreläsarväskan i ständig beredskap. Och den trogna och beundrande Malin Blomsterberg fanns vid hennes sida så länge hon orkade. Ellen Key var ingen grannlåtskvinna, men det kunde hända att hon festade till det med en fläta. Och mer än en gång oroade hon sig över sin stora näsa och hur hon tedde sig i mannens ögon. Så mänsklig mitt i all sin myndighet.

På muséet i Ystad pågår en mycket fin utställning med Tora Vega Holmströms målningar.

Hon var god vän med den österrikiske poeten Rainer Maria Rilke och brevväxlade länge med honom. Rilke hade introducerats i Sverige av Ellen Key. Och han hade recenserat Barnets århundrade (1900) i tyska tidningar. Ellen Keys namn dyker som sagt upp överallt och i olika sammanhang under en tid som förefaller ha varit mycket spännande, nämligen 1880-talet och några årtionden framöver.

Margareta Lindholm från Bullaren

Margareta Lindholm - en ny läsbekantskap.
Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.
(Kanske hade jag inte heller reflekterat över att det finns fjäll så nära.)
Jag går över det frusna gräset är titeln på den bok som kommit ut för några veckor sedan och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan.
Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar i källaren hos en prästfamilj där hon ganska snart blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man också varför. Och man förstår också att prästfrun är i behov av någon att tala med. Saga är en ensam och utsatt kvinna som hör och förstår och tar saken i egna händer.
Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord.Vi är bara besökare här heter förra boken. Den kom ut 2006.
Julia har varit hemlig agent under sitt yrkesverksamma liv och har fort-farande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Och tala om ”wonderful frienship!” Men blir så glad. Och inte bara för Julias skull. Miranda behöver också någon som har tid med henne
Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Liksom författarinnan själv som för övrigt är född 1961 och forskar i genusvetenskap i Göteborg.

Bevingad poet med fötterna på jorden

Tänker man på Victor Hugo när man läser den rubriken?
Jag gjorde det inte. Men jag läste med stort intresse understreckaren i Svenska Dagbladet den 29/7. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3273153.svd
Min suddiga bild av Victor Hugo blev lite klarare och definitivt annorlunda.