Veckans topplista v. 12: Svenska klassiker

Johannas deckarhörna: Veckans topplista v. 12: Svenska klassiker

Kerstin Ekman
Katrineholmssviten: Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus. Vid nypubliceringen  fick romanerna samlingstiteln "Kvinnorna och staden". 
I maj kommer Gubbas hage. Den handlar om författarens upplevelser i skog och mark. Kerstin Ekman är också en fantastisk naturskildrare.

Harry Martinson, Samlade dikter

Elin Wägner, Åsa - Hanna

Verner von Heidenstam, Dikter samt romanerna Folke Filbyter och Bjälboarvet som tillsammans kallas Folkungaträdet. Jag läste dem som väldigt ung och minns att jag var väldigt fascinerad. Heidenstam har varit ganska misskänd i Sverige men nu har han fått en viss upprättelse. Professor Martin Kylhammar kommer ut med en ny bok om honom i höst. Den bygger på hittills opublicerat material såsom brevväxling mellan Heidenstam och Kate Bang och Kate Bangs dagböcker.

Fredrika Bremer, För hela hennes liv och gärning. En kan inte annat än beundra dessa föregångskvinnor som var så modiga och nyfikna. Carina Burman har skrivit en fantastisk biografi över Fredrika Bremer.

Minnet av vatten

När Emmi Itärantas dystopiska roman, Minnet av vatten, kom ut blev den omedelbart succé. Den översattes raskt till mer än 20 språk och filmrättigheterna såldes. Författaren bor i England och skriver sina böcker först på finska, sedan på engelska på samma gång som hon redigerar och sedan på finska igen. Romanens huvudperson är temästarens dotter Noria som går i lära hos sin far och också invigs som temästare en tid innan fadern dör. Det har varit oljekrig och och den globala uppvärmningen har förändrat världen dramatiskt. Kina har tagit makten över Europa, så även över Skandinaviska unionen. Vatten är en bristvara. Gott te tillagas med fördel av riktigt vatten och inte av avsaltat havsvatten. Temästarens dotter har kunskap om en dold källa i fjällen där det finns riktigt vatten. Vattnet bevakas annars av militären. De som syndar mot vattenlagarna får en blå cirkel målad på sina hus och bestraffas på olika sätt. Noiras bästa väninna, Sanja, har sin familj att ta sörja för och de har det betydligt sämre ställt än Noiras. Sanja är tekniskt begåvad och kan bygga ihop saker av fynd som flickorna gör när de gräver i den väldiga plastgraven. Några CD - skivor som de lyckas få liv i innehåller värdefulla upplysningar. Noira är övertygad om att det finns riktigt vatten i De förlorade områdena och att det är vatten som militären behåller för sig själv. Samhället är sådant att ingen vet säkert vem som går att lita på. Jag blev på ett tidigt stadium lite misstänksam mot Sanja. Noira representerar kontinuitet och kultur; något bestående av äldre datum. Sanja med sina tekniska kunskaper pekar framåt. Itärantas språk är väldigt poestiskt, nästan lite drömskt. Jag har en känsla av saga och legend; något tidlöst och - trots geografiska angivlelser - utanför något rum. Under läsningen tänkte jag att stämningen i romanen påminde mig om något jag nyligen läst, nämligen Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Minnet av vatten är en mycket läsvärd roman som ger upphov till många tankar och en hel mängd kalla kårar.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser Enda regeln: Inga spoilers!

Nilssin förlag

"På eftermiddagen en helg i mars reste sig Dewi Ayu ur graven efter att ha varit död i tjugoett år. En pojke som vallade får blev väckt från sin middagssömn under ett pagodträd, kissade i sina kortbyxor, och hans fyra får for iväg mellan gravstenarna som om en leopard släppts lös bland dem. Alltihop började med ett oväsen vid en gammal grav med en namnlös gravsten och knähögt gräs, som alla kände till som Dewi Ayus grav. Hon hade dött vid femtiotvå års ålder men levde nu igen efter att ha varit död i tjugoett år. Hädanefter visste ingen hur man skulle beräkna hennes ålder." från sid 13 i Skönhet är ett sår av den indonesiska författaren Eka Kurniawan. Fler smakebitar HÄR

Låt den fjärde gå fri

Majken E Johansson, född 1921, var kanslist innan hon slutade sitt arbete för att skriva romanen om Kaja, Låt den fjärde gå fri, 1988. Kaja sitter på ålderdomshemmet och minns och berättar för sin senila väninna Dora som svarar bort - i - tok, men är vänlig och följsam. Kaja hade det inte lätt som barn. Hennes mor, "stackars Anna" var lätt efterbliven och fick Kaja alldeles för ung. Moster Elin fick ta hand om Kaja. När det blev kärvt i hushållet lämnades Kaja över till det barnlösa paret Olivia och Bernt. Kaja avskydde lukten i deras hus och längtade oavbrutet "hem". Kaja träffar Erik som ser bra ut och är ett gott gifte. När hon blir gravid är hon inte orolig. Det är ju hon och Erik. Så blir det inte. Det blir Kaja och den glade spelevinken John, som inte har ett öre på fickan. Kajas dotter Erika har lämnats till moster Elin. Kaja har svårt att fördra sin dotter och saknar henne inte. John har svårt att få arbete och ibland har Kaja inte mat för dagen till sina barn utan måste gå på tiggarstråt. De numera vuxna barnens minnen blandas med Kajas. Äldsta dottern Harriet hackar hela tiden i moderns lever. Hon minns bara oförrätter och brist på kärlek och ställer modern till svars. Johns familj och förhållandet till dem berättas det också om. Om Kaja har svårt att älska någon så är hon också en människa som det är svårt att älska. Hon är bittert besviken på livet och vad det inte gav henne. Hon är skoningslös mot sig själv men också mot andra. Det oäkta barnet, Erika, håller sig undan men skickar bilder på sig själv som sexton år och på sin dotter och dotterdotter. Kaja funderar mycket på den ordlösa hälsningen. Jag funderar mycket på titeln. Kan det vara en önskan om att den fjärde generationen  inte ska föda oäkta barn i unga år? Hur som helst blev jag gripen av romanen. Den känns äkta; Kajas verklighet sådan den framstod i Kajas upplevelse; en partsinlaga.

Helgfrågan v. 11

Vad ogillar du i böcker? undrar Mia i sin helgfråga. Bonusfrågan: Förvandlas du någon gång till Mr Hyde?
Jag ogillar när varje kapitel i en bok inleds med en jättelång kapitelrubrik som är en resumé av det som kommer att hända i själva kapitlet. Och så hundöron och särskrivning, förstås
Människor som ställer sig på mina tår när jag står på perrongen med resväskor, rygggsäck och annat pick och pack och väntar på det försenade tåget får mig att omvandlas till en furie. Jag varken finns eller syns!  De känner inte ens av mina skor och mina tår för de har så jättestora, hårda skor. Grrrrrrr!

Olikhetsutmaningen: kropp och själ

enligt O har magsjuka och önskar sig inget hellre än en sund själ i en sund kropp. Därför blir veckans utmaning kropp och själ i kulturen.
Det jag först kommer att tänka på är Själarnas ö av Johanna Holmström. Den har jag nyligen läst och tyckte mycket om. Själarnas ö har verklighetsbakgrund. 
Själamakerskan av  Michela Murgia tilldrar sig på Sardinien där dödshjälp var tillåtet fram till 1960. Det berättas också om s. k. själabarn. 

sekwa

Dagbok om min kropp av Daniel Pennac. Redan som 13 - åring började författaren föra dagbok om sin kropp och alla dess förändringar. Det höll han på med fram till sin död vid 86 års ålder.   

Norstedts

Kroppens sällsamma liv efter döden. Likets kulturhistoria av Mary Roach. Hur vet man att man är död? och Ur askan i komposten är ett par av kapitelrubrikerna. Författaren skriver så här i förordet: "Som jag ser det är det inte alltför stor skillnad mellan att vara död och att befinna sig ombord på ett kryssningsfartyg. Det mesta av tiden går åt till att ligga på rygg. Hjärnan är avknäppt. Man börjar bli lös i hullet. Det händer inte särskilt mycket nytt och inget förväntas av en."

Kulturkollos veckoutmaning

Våren och Paris står i centrum för Kulturkollos veckoutmaning v. 12. 
Vilken kultur förknippar du med Paris?
Bilden ovan föreställer en utställningskatalog från en succéartad utställning på Liljevalchs konsthall 1988, De drogo till Paris.
29 nordiska kvinnor bröt på 1880 - talet med konventionerna och for till Paris för att utmana sina manliga konstnärskolleger och utveckla sitt eget konstnärskap. En del gick det bra för medan andra fick sätta sitt konstnärskap på sparlåga av olika anledningar. Till exempel äktenskap. 
Katalogen kom att fungera som ett standardverk över de nordiska kvinnorna i sekelskiftets Paris, där i bland Karin Bergöö-Larsson, Anna Ancher, Helene Schjerfbeck och Hanna Pauli. 

Tematrio - Valfritt landskap

Lyran: Berätta om tre författare eller böcker från ett valfritt landskap!

Jag väljer tre författare ifrån Skåne

1. Victoria Benedictsson. Fru Marianne skrevs av Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson skrevs 1887. Victoria Benedictsson (1850 - 1888) var gift med apotekaren i Hörby och styvmor åt alla hans barn. Fru Marianne tilldrar sig på skånska landsbygden och handlar om den bortskämda stadsjäntan Marianne som gifter sig med bonden Börje. Carin Mannheimer gjorde TV -serie utav romanen. Marianne spelades av Cecilia Frode och Börje av Per Morberg. 

2. Lina Wolff. De polyglotta älskarna
Ett svar på mannens blick på kvinnan, säger författaren själv om sin bok som hon bl. a. fick Augustpriset för. Lina Wolff har Houellbecq i tankarna när hon skriver den här boken som jag var mycket förtjust i.

3. Anne Swärd. Huvudperson i romanen Vera är krigsflyktingen Sandrine som gifter in sig i en rik och ansedd familj och får dottern Vera. Sandrines stora kärlek är den judiske Levi. Hon vet inte vart kriget fört honom och ger sig iväg för att söka efter honom. Skandal att inte Anne Swärd fanns med bland de nominerade till Augustpriset!

Veckans topplista v. 11 - Böcker jag ser fram emot i vår

Johannas deckarhörna: Vecka 11 - Böcker jag ser fram emot i vår

Brombergs förlag

Masha Gessen, Ester och Ruzia: vänskap genom Hitlers krig och Stalins fred
Masha Gessen verkar för homoxexuellas rättigheter i USA och Ryssland. 
Kommer ut i april.

Atlantis

Claudine Monteil, Systrarna Beauvoir: syskonkärlek och rivalitet.
Hélène och Simone Beauvoir var väldigt olika, men båda var frontfigurer inom feminismen. Författaren var personlig vän med dem båda. Utkommer i april

Norstedts

Agnes Lidbeck: Förlåten.
Systrarna Ellen och Maria reder ut sin fars dödsbo och naturligtvis kommer det förflutna upp till diskussion. Utkommen

Tranan

Yoko Tawada, En isbjörns memoarer. Författaren bor i Tyskland och skriver både på tyska och japanska. En isbjörns memoarer kommer ut i april

Rachel Cusk, Konturer 
Konturer är en roman om berättelserna som styr våra liv. Det är första delen av en trilogi där delarna två och tre har titlarna Transit och Kudos. Kommer ut i mars.

Kvinnorna på stranden

Tove Alsterdals debutroman, Kvinnorna på stranden, är en kuslig, svart thriller som rör sig i en verklighet som döljer sig bakom/under den yttre verkligheten som är det vi ser. Eller tycker oss se. Det handlar om människohandel och slaveri. Och det är naturligtvis stora pengar i omlopp. Patrick Cornwell, frilansande journalist från New York, börjar lika energiskt som oförsiktigt rota i skumraskaffärerna. Detta för honom till Paris och Portugal. Ally, hustrun, börjar undra vad som hänt när livstecknen upphör att komma. Och hon ger sig på resa i hans spår. Ally tycks inte veta vad rädsla är. Hon skyr ingenting i jakten på den älskade. Hon gräver ännu djupare än någonsin Patrick och det får oerhörda konsekvenser för henne. Ally utser sig till redskap för rättvisan och som läsare förstår man henne.
Kvinnorna på stranden är oavlåtligt spännande. Den är originell och har ett oförutsett slut. Den handlar om människovärde och rotlöshet. Det riktigt kusliga är att detta mycket väl skulle kunna vara verklighet. Och Tove Alsterdal, journalist och dramatiker, född 1960, är mycket duktig på pregnanta detaljer. Om jag ska invända mot något är det karaktärsskildringen av Ally Cromwell. Hon är lite väl tuff för att vara mänsklig. Modesty Blaise och Margaret Thatcher i en person. Ally är tvärsäker, snabbtänkt, orädd och stryktålig. Och det är väl tur för henne, men det kan fjärma henne från en mera veklig läsare...
Förlag: Lind&Co
Läs mer på Tove Alsterdals HEMSIDA

En smakebit på søndag,

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit av det vi just läser. Utan spoilers förstås!

"Vid matdags om kvällarna var det alltid fullt på Shiseido i Ginza både däruppe och därnere. Ginko och Kinpei satt en stund i en hörnsoffa en trappa upp och väntade på att det skulle bli ledigt och när de efter ett tag lyckats få ett fönsterbord in till höger beställde de en av restaurangens lite finare standardrätter för det ville Ginko. Det var när han träffade Ginko som Kinpei vant sig vid att gå på folkliga restauranger i Asakusa - redan längesedan nu - men på dagdrivartiden hade det också hänt att dansvännerna dragit med honom på smågatskyffen nere på stan där de drack och åt varmt småplock ur gryta, friterat fläsk och annat smått och gott till fram på småtimmarna och därför var han numera inte direkt emot att låta sig övertalas av Ginko efter bion att gå på en sådan restaurang som hade varuprover i entrén. Tvärt om hade han börjat finna nöje i att bekanta sig med den folkliga smaken."  Från sidan 11 i Mikrokosmos av Tokuda Shusei. (Ginko är förortsgeisha och Kinpei författare.) Fler smakebitar HÄR

En ny tid

Historiska media

Lilly Høy kommer till den lilla jylländska byn Thyregod som ung friskolelärare i början av 1900 - talet. Hon påbörjar en dagbok som sedan gör ett  uppehåll på ett par årtionden för att återkomma när hennes man, distriktsläkaren Vigand Bagge, ligger för döden. Hon sitter vid hans sjuksäng och ser att "kännetecknen drar sig tillbaka". Vigand är tjugo år äldre än Lilly och har gift sig med henne som en sorts räddningsaktion. Lilly beundrar och högaktar sin man, men så mycken kärlek eller kommunikation verkar det inte ha funnits dem emellan; "mellan oss har språket alltid varit smått". Vigand Bagge hade höga ideal och ställde stora krav på sig. Hans distrikt är omänskligt stort;  fjorton fattiga socknar, så det är långt ifrån alltid doktorn får betalt. När maken dör får Lilly ta itu med städning och flytt. Lilly har kanske stått i skuggan av sin man, men det betyder inte att hon inte kan agera på egen hand. Vigand Bagge har dessutom tänkt i förväg åt henne. Han har skrivit till prästen, begravningsentreprenören och banken och lämnat direktiv och han anvisar till och med  ett nytt boende. Lilly köper tillbaka den bil som mannen sålt (utan hennes vetskap) och köper sig ett körkort. Cykel har hon redan.  När Lilly städar hon hittar gamla skolfotografier och minns studietiden och förälskelsen i kurskamraten Ervin med vilken hon åkte skridskor en månskensnatt på sjungande is. Lilly har också haft en mycket kort relation med en man som inte var till äktenskap ledig. Då. Minnena varvas med flytt - och städbestyren. En ny tid är en utsökt roman som bör avnjutas långsamt. Eller varför inte ett par gånger på direkten? Språket är poetiskt och vackert. Ljus och dagrar växlar ständigt. Lilly, som ursprungligen kommer ifrån Fyn, har fäst sig vid det jylländska landskapet, den lilla staden Thyregod, som för inte längesedan varit hed, och de särpräglade människorna som befolkar samhället. Ida Jessen skildrar ofta relationerna mellan människor i små samhällen. Lilly framställs inkännande och ömsint. Hon växer och förändras genom romanen och en känner sig bekant med henne medan Vigand är och förblir en stor gåta. Han offrar sitt liv för patienterna men är på samma gång en hård och ogenomtränglig människa. Hade en velat möta en sådan läkare?  Lyckligtvis kommer det hösten 2018  en uppföljare till En ny tid på svenska. Doktor Bagges anagram heter den och här får vi möta Vigand Bagge själv.
Författaren, Ida Jessen,  är en av Danmarks finaste författare och medlem av Det danske akademi. Hon har skrivit både romaner, noveller och barnböcker och är också översättare. Ida Jessen har fått många litterära priser. För En ny tid har hon fått både Blixenpriset och DR:s romanpris.
Översättare: Ninni Holmqvist. Historiska media 2018.
Den vackra kongeniala illustrationen på omslaget kommer från tapeten Chrysanthemum av William Morris.

Däruppe är det tyst

Gerbrand Bakker är en fantastisk holländsk författare och trädgårdsmästare, född 1962. Två av hans romaner har kommit ut på svenska på Nilsson förlag och i översättning av Per Holmer. Omvägen har jag redan läst och var mycket förtjust. Nu har jag läst debutboken Däruppe är det tyst också. Gerbrand Bakker säger sig ha lärt sig att stryka ner genom att skriva texter till TV - serier. Och det finns inga onödiga ord i hans berättelser. Hans karaktärer är inga pratmakare utan snarare tystlåtna enstöringar. Helmer van Wonderen lär en känna genom det han gör. Helmer var bara 18 när hans tvillingbror Henk omkom i en bilolycka. Bilen framfördes av Henks flickvän Riet. Helmer känner sig decimerad utan brodern. Henk var sin fars son och förväntades ta över jordbruket. Helmer läser nederländsk språk - och litteraturvetenskap i Amsterdam, men beordras nu hem av fadern, som aldrig förstått sig på sonens studier. Helmer protesterar inte, men har definitivt ett horn i sidan till fadern, som nu är gammal och sängliggande och måste ha hjälp med allt. Helmer har burit upp fadern på ovanvåningen. Han möblerar om och målar om på bottenvåningen och blir som 57 - åring äntligen lite självständig. Riet tar plötsligt kontakt igen. Helmer har alltid undrat om det var honom eller Henk hon egentligen var intresserad av. Bakker beskriver landskapet och gården väldigt tydligt. Läsaren är där. Blåkråkan i trädet utanför faderns hus siar om död; de båda åsnorna ses ständigt vid varandras sida, hönsen, korna och de tjugo fåren kräver sin skötsel. Helmer ser till allt och alla. Men - hur blir det i fortsättningen? Ja, det kan en fundera över medan en otåligt väntar på nästa bok av Gerbrand Bakker.

Olikhetsutmaningen: frihet och förtryck

enligt O: "Idag är det Internationella kvinnodagen och veckans ordpar har inspirerats av det. Därmed inte sagt att dagens exempel ska handla om kvinnor. Orden frihet och förtryck är definitivt inga ord som bara kan kopplas till ett kön."

En ny serie, Vintage minis: Great minds, big ideas, little Books. Jag har Liberty av Virginia Woolf. Den innehåller utdrag ur Virginia Woolfs texter som har det gemensamt att de behandlar frihet. Det första jag slår upp är: "There is no gate, no lock, no bolt that you can set upon the freedeom of my mind."
Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye handlar om både frihet och förtryck: Tre starka kvinnoöden; från Afrika till Europa och tillbaks igen. En av dem har flytt från sin maktfullkomliga far och blivit jurist i Frankrike. När hon nu återvänder till Senegal möter hon en bruten man.

Vända hem av Yaa Gyasi. Två halvsystrar, Effia och Esi, som inte vet om varandras existens, får representera Guldkusten i Afrika respektive slaveriets amerikanska Södern. Effia stannar kvar och Esi säljs som slav och skeppas över Atlanten tillsammans med mängder andra människor under vidriga förhållanden.

Frihet är det ädlaste ting
Som sökas må all verlden kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig sjelfvan vara huld,
Du älske frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.
Ur Biskop Thomas frihetsvisa eller Engelbrektssången  

Osynlighetsmanteln

Ge Fei (pseud. för Liu Yong) är en av Kinas mest berömda författare. Han är mestadels känd för sina noveller, men nu har romanen Osynlighetsmanteln kommit ut på svenska på Chin Lit förlag i översättning av Roger Heshan Eriksson. Cui är en liten alldaglig man som hankar sig fram i tillvaron. Hans stora kärlek som, trots moderns varningar blev hans fru, har lämnat honom för en annan. Cui bor i en eländig lägenhet i utkanten av Beijing där vinden sveper tvärs igenom rummen mellan väggens plankor. Det är Cuis systers lägenhet. Nu vill hon ha den tillbaka för hon ska hyra ut den. Själv har hon bosatt sig i moderns hus och Cui kommer aldrig på att hälften egentligen är hans. Systerns man är en skurk i likhet med de flesta andra i Osynlighetsmanteln. Cui förefaller mycket troskyldig jämfört med sin omgivning. Han reflekterar över hur tiderna förändrats när han ser sin barndoms gränd som varit en stillsam lekplats för barnen men som nu blivit en skränig och livligt trafikerad gata. Han minns barndomsvännen som han en gång räddade skinnet på och fick löfte om en motprestation när så behövdes. Cui ber om hjälp med ett tillfälligt boende, men den forne vännen hör inte på det örat. Cui har en kunskap som inte är allom given. Han kan bygga ihop avancerade musikanläggningar av de allra finaste delar som han samlar ihop från hela världen. De som arbetar inom den här branschen är väldigt få; de känner varandra och även om de inte direkt hjälper varandra så lurar de inte varandra heller. Cui får en beställning av en otroligt rik och mycket farlig man. Han vill ha världens finaste musikanläggning. Cui undrar varför, eftersom den rike mannen inte har en hum om musik. Kan det vara en gåva till hustrun som döljer sitt vanställda ansikte bakom en huvudduk? Allt är mycket mystiskt. Och faktiskt spännande. Språket i Osynlighetsmanteln är väl avpassat för innehållet. Miljön är ruff och det är människorna också. Inte lätt att vara människa i ett sådant samhälle. Alla är sig själv närmast; skurkarna styr och akademikerna pratar strunt utan att omsätta några av sina teorier i praktiken. Jag inväntar med spänning nästa översättning av Ge Fei.

Veckans topplista v. 10 - Vinterns bästa

Johannas deckarhörna:
"Inget slut på vintern i sikte utomhus, men kalendern säger ändå att mars är en vårmånad. Så låt oss summera vintern. Vilka är de fem bästa böckerna du har läst under december-februari?"
1. Älskarinnorna av Elfriede Jellinek
Jelinek skildrar ironiskt och bitskt ett patriarkat där inte ens männen är särskilt lyckliga.
2. Själarnas ö av Johanna Holmström
Om därhuset på Själö dit svårplacerade kvinnor förvisades
3. Rekviem av Antonio Tabucchi
I väntan på den store poeten i Lissabon 

4. Häxyngel av Margaret Atwood
En intelligent och rolig omarbetninga av Shakespeare´s Stormen
5. Separationen av Katie Kitamura
Hur långt har den ena människan ansvar för den andra? Hur väl känner vi våra allra närmaste egentligen?

Tematrio - Sorg

Lyran: "Idag är det två år sedan min mamma dog och trots att jag verkligen försökt kan jag inte komma på något annat tema än sorg.  Sorgen förändras, tack och lov, över tid, men den finns ändå alltid där. Berätta om tre texter som gestaltar sorg!"
1. H som i hök av Helen MacDonald. Här skildrar författaren sorgen efter den högt älskade fadern och hur hon tog sig ur den.
2. Jord och aska av Ratiq Rahimi. Farfar Dastaguir och sonsonen Yassin arbetar i gruvan; trötta, dammiga, hungriga och törstiga. Farfar är utom sig av sorg och önskar att han vore död. Sovjetunionen har invaderat Afghanistan och Dastaguir har fått se hela sin familj utlånas under en bombraid.
3. Att rosta bröd av Roger Rosenblatt skildrar sorgen efter 38 - åriga Amy som segnade ner på löpbandet och efterlämnade make, tre barn och föräldrar. Sorgeåret har ingen ände, men sorgen ändrar sig.

Ny radioföljetong

Ordfront förlag

På torsdag 8/3 börjar Pia Johansson läsa Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors som radioföljetong. Dorthe Nors kom för ett par år sedan ut med den uppmärksammade novellsamlingen Kantslag.

En smakebit på søndag

"Det var tur att Cixi la vantarna på pengarna som flottan skulle ha haft till att bygga stridsfartyg för och istället byggde upp det vackra sommarpalatset vid bergen väster om staden. Annars hade den där flottan lik förbannat bara gått

upp i rök under kriget mot japanerna på 1890 - talet. Det visar att korruption inte nödvändigtvis är av ondo och man kan inte annat än beundra den gamla damen Cixis framsynthet. Utan sina ränksmiderier hade hon inte kunnat lämna ett världsarv åt eftervärlden. Hur mycket drar inte Sommarpalatset in bara i biljettintäkter på ett år? Jag bor alldeles utanför den västra porten och så länge det inte regnar cyklar jag genom parken varje eftermiddag. Jag tar mig in genom Ruyi - porten i söder och cyklar ut genom Beigong - porten i norr. Under tjugo års tid har jag gjort det och alla årstider är lika vackra. "
Från sidan 11 i Osynlighetsmanteln av Ge Fei.
Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger hanterar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi - utan spoilers! - delar med oss av det vi just läser. Fler smakebitar HÄR

Fågeln som skriker om natten

Berättarjaget en följer i den här novellen, Fågeln som skriker om natten,  arbetar på ett äldreboende och är 26 år. Ibland funderar han på att göra något annat, men bara korta stunder i taget. Troligtvis brås han på sin blyge, föga handlingskraftige far, som har gräsänder och gäss på tavlorna i vardagsrummet. Föräldrarna är skilda. Modern har färgat håret och börjat på en kurs i brasiliansk tango. Hon går på bio och caféer med sina väninnor. Och så har hon en ny pojkvän, men det varar inte länge. Hon serverar kaffe i finrummet, har trasmattor på golvet, bokhylla utan böcker och vitrinskåp. Sonens namn avslöjas aldrig - ett kymriskt skuggnamn, tycker han. Kan det vara Dylan - men fadern heter Aron. Sonen bekymrar sig ofta för honom och åker och hälsar på. Fadern är bara sextiotvå år, men sonen tycker att han verkar ha gett upp. Troligtvis har han haft psykiska problem. Troligtvis har det gått i arv till sonen. Fadern har sömnsvårigheter. En skrikande fågel väcker honom varje natt och sedan kan han inte somna om. Sonen minns glimtar ur en solig och lycklig barndom. Ofta rodde den lilla familjen ut med ekan och hade picknick på en ö i älven. En gång glömde fadern bort årorna när han försvunnit långt borta i sina tankar. Sjöräddningen fick rycka in. När de väl blev räddade blev fadern förd till sjukhus. Precis som hans far före honom. Jag tycker mycket om Andrea Lundgrens sätt att berätta om sina små människor; empatiskt och med sinne för detaljer. Sonens omsorger om föräldrarna är rörande liksom hans tankar på en eventuell framtid med Eva som han just träffat. Eva är ett så ljust och vackert namn. Och det är inte svårt att tänka sig ett barn i hennes famn. 
Den här novellen passar in på nr 39 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell III: Läs en novell där någon dricker kaffe eller té.

Omvägen

Nilsson förlag

Det var gåsen på omslaget som fick mig att ta tag i Omvägen av Gerbrand Bakker. När jag sedan förstod att det rörde sig om en holländsk författare och Nilssons förlag och att Per Holmer översatt blev det ännu bättre. Omvägen handlar om en medelålders akademiker som brådstörtat och i hemlighet flyttar hemifrån Amsterdam och hyr ett gammalt hus i en avlägsen dal i Wales. En förstår att hon arbetar med en avhandling om Emily Dickinson. Ibland när hon blir tvungen att uppge ett namn kallar hon sig Emilie. Läsaren fastnar direkt i kvinnans iordningställande av gården och då i synnerhet i trädgårdsarbetet. Hon har tagit en liten släpkärra med sig och den får hon mycken användning för. Det hela är väldigt rart och trevligt, men det infinner sig tidigt stråk av svärta. Liksom i förbigående får en små pusselbitar till hennes förflutna och utan att en riktigt vet hur det gick till har en gjort sig en bild av Emilie i Amsterdam. Nu uppenbarar sig den lätt vindögde ynglingen Bradwen, som är förunderligt hemtam i huset. Han utför en del praktiskt arbete åt Emilie som trots att hon fått veta att hon inte kan bo kvar ändå fortsätter med sitt trädgårdsarbete. En avlägsen släkting till änkan Evans som ägde huset har dykt upp. Emilie är egendomligt oberörd av beskedet. Emilie tycker att det står en odör av kärring i huset. Ynglingen förstår inte vad hon menar. Jag tror att det är något helt annat hon fått vittring på. Omvägen är en spännande roman fram till sista sidan. Språket är väldigt fint. Beskrivningen av landskapet med dess djur, berg och dalar tilltalar mig. Språket passar väl ihop med det vemodiga innehållet; men humor saknas inte. Slutet överraskar.
Gerbrand Bakker har skrivit två romaner tidigare, men det tycks endast vara Däruppe är det tyst som också är översatt till svenska.

Olikhetsutmaningen: kyla och värme

enligt O: "Det är kallt som bara den i hela Sverige och större delarna av Europa just nu och allt jag drömmer om är riktig värme. Veckans ordpar är kyla och värme, vilket kan handla om bokstavliga temperaturskillnader, men också om den kyla och värme som kan finnas i ett samhälle eller i en relation."

Pierre Szalowskis debutroman från 2007 
fiskar ändrar riktning i kallt vatten läser man med ett leende på läpparna. Berättare är en 11 - årig pojke vars namn man aldrig får veta. Föräldrarna meddelar plötsligt att de tänker separera. I samma veva bryter det ut en isstorm som lamslår hela Quebec. Människor som vanligtvis inte låtsas om varandra, till exempel grannarna till pojkens familj, tvingas söka hjälp av varandra och det är egendomligt vad strömlöshet och kyla kan åstadkomma med människor.

När Kim Thúy var tio år tvingades familjen att fly ifrån Sydvietnam över ett flyktingläger i Malaysia  till en liten stad vid namn Granby i Kanada. Där blev de mottagna med medmänsklig värme något som Kim Thúy aldrig glömmer och som hon skildrar i den självbiografiska romanen Ru. Kim Thúy bor nu i Montreal i Kanada med man och två barn. För henne har det där med hemma mest varit doften av det amerikanska sköljmedlet  Bounce än någon speciell plats.

Danserskan på Izu

Danserskan på Izu är en skir och vacker historia om en liten danserska i ett ambulerande teatersällskap som möter en ung student  på ett värdshus i de japanska bergen i en badby. Den unge studenten, som har en vacker blå kimono, följer med sällskapet en kort tid genom ett vackert landskap men återvänder sedan till sina studier. Han (och läsaren) hinner lära sig en hel del om det japanska samhällets struktur under färden. Om novellen Danserskan på Izu är finstämd så är novellen Varmbadhusen desto köttigare och oblygare. Yasunari Kawabata  har lärt sig mera om livet och människorna bakom kulisserna i badbyarna dit de rika stadsborna åker på rekreation. Tjänsteflickorna och de mer eller mindre prostituerade frispråkiga, grovkorniga kvinnorna är någon sorts säsongsarbetare som arbetar hårt, skämtar och retas med varandra, drömmer om en man eller en utbildning. Några har arbetat i Tokyo i geishahus. Kanske var det här hårda livet inte riktigt vad de hade tänkt sig. Men nöden har ingen lag. De båda novellerna är sambundna i en volym utgiven på Vestigo AB förlag. 
Ett sista - minuten - bidrag till Månadens språk, som är japanska. 

Veckans topplista v. 9 - Bokrea

Johannas deckarhörna: "Idag går startskottet för årets stora bokrea. Det är också temat för veckans topplista. Böcker ni har tänkt köpa på årets rea, som redan är förhandsbeställda eller era bästa tips på böcker att fynda på rean – det finns många varianter på temat." 
Jag väljer sådant som jag skulle kunna tänka mig att köpa.

1. Gotiska berättelser av Karen Blixen. Karen Blixen är en fantastisk berättare och det här ser ut att vara en vacker utgåva

2. Smileys 60 - tal och Smileys 70 - tal av John le Carré.
Jag när en stilla förhoppning att någon gång förså hur Smiley fungerar 

3. Två systrar av Åsne Seierstad. Har länge stått på läslistan 

4. Food Pharmacy - kokboken. Antiinflammatorisk receptsamling av 
Lina Nertby Aurell och Mia Clase

5. Allvarligt talat av Lena Andersson
Lena Andersson är ren övernaturligt klok. Och som hon kan formulera sig. 
Boken har dessutom ett vackert omslag.

Tematrio - Udda karaktärer

Lyrans tematrio handlar om Udda karaktärer: "Inspirerad av en underbar bok jag läser just nu blir veckans tema udda karaktärer. Berätta om tre bra romaner som kretsar runt en eller flera lite ovanliga, udda personer!"
1. En litterär favorit är Ignatius J. Reilly i Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole. Udda karaktär är bara förnamnet. Ignatius J. Reilly . Han är intelligent men lat; är arbetslös och bor fortfarande hos sin mor. Den begåvades med Pulitzerpriset 1981
2. Currie Shipley, en kvinna i 90 - årsåldern, har blivit satt på hemmet av sina barn. Där sitter hon och reflekterar över sitt liv, sitt miserabla äktenskap och sin olidliga svärdotter. Hon har också en del vassa kommentarer om övriga boendepå hemmet. Marmorängeln är skriven av kanadensiska Margaret Laurence.
3. Vildmarksguiden och jägaren Edie Kiglatuk i kanadensiska Arktis möter vi i Där ingen har gått av Melanie McGrath. Edie är till hälften inuit, mycket kunnig vad det gäller snö, is, isbjörnar, hundar och allt annat som är bra att behärska i den här miljön.

En smakebit på søndag

"Vid lunchtid inhandlade hon inte bara en skottkärra, rep och träskor. Hon lastade även en rulle hönsnät, hammare och spik på flaket. På Dickinson´s Garden Centre fanns inga studenter. Där vandrade äldre kvinnor och pensionerade män omkring med pigga barnbarn och höll fullklottrade lappar i näven, man lämnade inget åt slumpen. Dämpad klassisk musik lotsade kunderna genom gångarna, fontäner och vattenkulor porlade lika rogivande. Hon stannade längre än hon behövde, drack en kopp kaffe i kaffehörnan, tog en ny sväng förbi rosorna och köpte tre blommande plantor att ha inne, av samma sort som för trettio år sedan hade stått på fönsterbänken hemma hos farföräldrarna." Vi befinner oss i en avlägsen dal i Wales. Emelie heter kvinnan.

Från Sidan 40 i Gerbrand Bakkers roman Omvägen. Översatt ifrån nederländskan av Per Holmer.
Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger handhar läsutmaningen En smakebit på söndag. Vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

Besegrad men inte slagen

Bokförlaget Pontes

Fernando Pessoa (född i Lissabon1888; död i samma stad 1935) använde sig av s. k. heteronymer för sin splittrade personlighet. Det fanns också ortonymen Pessoa, d.v.s. Pessoa själv; och halvheteronymer som Bernardo Reis och baron de Teive. Det är den senare som för ordet i novellen En stoikers fostran. I den lilla volymen ingår också novellen Djävulens timma från början av baronens liv. Jag har läst En stoikers fostran. En möter en människa som nått vägs ände. Livet har ingenting mer att erbjuda honom. Somliga respekterar honom, men ingen älskar eller ens tycker om honom. Han har alltid accepterat de sociala konventionerna. När han möter en flicka som han tycker om och hon visar sig vara av enkelt ursprung undrar han olustigt hur hon ska kunna möta hans familj och fina umgänge. Alltså får det vara.  Det finns en smärta i livet som inte går att eliminera. Den ryms i tomheten i hjärtat. I likhet med många andra har han sökt en tro, men förnuftet gör det hela omöjligt. Nu ska baron Teive ta livet av sig. Han bränner alla sina manuskript och lämnar endast ett brev efter sig. Svärdet är förberett. Baron de Teive föraktar smärta så det lär inte bli några problem. (Alfredo Pessoa ville inte ha någon mer smärtlindring än lokalbedövning när hans ben skall amputeras.)Jag är mycket förtjust i Pessoas sparsmakade språk. Inte ett ord i onödan. En förstår och beklagar baron de Teive. Den här novellen vore intressant att diskutera i en cirkel. Det finns en del för och emot. Hur vågar baron de Teive vara så säker på att livet inte skulle ha något mer att erbjuda? Är han inte det dugg nyfiken? Nej, det är han nog inte. 
Översättningen är gjord av Lars Axelsson och Margareta Marin

Nr 9. Läs en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte besökt. I Ugglan och Bokens läsutmaning Läs en novell III