Upphittat: RUNA

Runa.
Minnesblad från Nordiska Muséet. 1888.
Utgifvet af Artur Hazelius.

Motto: Vi äro ett litet folk, men vi böra tänka stort

Innehåll: Dikter, vackra bilder, silhuetter, målningar, sånger med noter, lekar, presentation av delar av muséets samlingar.
Väldigt roligt att bläddra i.
Ibland något häpnadsväckande.

Fyrtiotalist, modernist, feminist

Rut Hillarp (1914 - 2003) född i en mycket religiös familj - modern var evangelist och fadern var verksam inom Missionsförsamlingen - gifte sig med en gymnasielärare och flyttade till Stockholm vid 18 års ålder. Det varade inte länge.
Hon åkte till Paris och umgicks med författare, musiker och konstnärer.
1946 - samma år som fyrtiotalsmodernismen i Sverige fick sitt stora genombrott - debuterade Rut Hillarp med diktsamlingen Solens brunn. Mottagandet var inte lysande.
1954 kommer hennes andra roman Sindhia som däremot blev framgångsrik. Sindhia utforskar både Paris och kärleken. Det är en lyrisk och skarpsinnig undersökning av hur män och kvinnor interagerar i ett förhållande; vem som har makten, vem som älskar mest, vem som är trogen, o.s.v. Rut Hillarp experimenterade också med smalfilm under 50-talet.
Tre diktsamlingar, Spegling under jorden, Penelopes väv, Strand för Isolde (1982 - 1991)har undertiteln: dikter och fotografiska bilder. Rut Hillarp har illustrerat med sina egna bilder. Hon använder sig mycket av dubbelexponering i såväl bild som text.
Antikens myter och medeltida sagor, träd, hav, natt är ofta använda motiv. Rut Hillarp har kallats den kvinnliga erotikens besjungare. Allt handlar om kärlek. Men det är ingen enkel eller självklar kärlek hon beskriver. Rut Hillarp går på djupet, problematiserar.
Texterna kräver en viss motprestation av läsaren, men det ger rik utdelning. Rut Hillarp är en mycket intressant författare som får stort utrymme i Nordisk kvinnolitteraturhistoria.
Men i Den svenska litteraturen (utg. av Lars Lönnroth och Sverker Göransson) får hon inte ens plats bland fyrtiotalisterna utan placeras under den diffusa titeln Kvinnokamp och kvinnolitteratur med bilden (från Arberarrörelsens arkiv) som syns överst och med en bildtext. Det är allt.
Den understa bilden är tagen under tiden i Paris av Mihail Levada.

LÄStidningen i RiR-TV

Tänk när det kom en LÄStidning med programtidningen för radio och TV, Röster i Radio - TV!
Numret med Niklas Rådström på omslaget kom ut i juli 1982.
Förutom en lång intervju med Niklas Rådström och en novell av honom innehåller detta nummer korta Lästips, en presentation av Garcia Márquez, en intervju med Marie Cardinal, läsardikter, m. m. Bokhösten presenteras i urval. Hösten 1982 kom Sofias bok av Märta Tikkanen, Samuels döttrar av Sven Delblanc, Och en dag varar längre än ett sekel av Tjingis Ajtmatov, Kärlekens löjen av Milan Kundera, Tystnader av Tillie Olsen och många, många flera.
Naturligtvis finns det också en frågelek - Sommar i litteraturen - där man ska para ihop ett sommarcitat med rätt författare. Svaren fick man på sidan 30.
Av Röster i Radio - TV blev det sedan Hänt i veckan och senare Se och hör.
Utan LÄS-tidningen, förstås

Äntligen!

Äntligen har jag sett Den skyddande himlen av Bernardo Bertolucci efter Paul Bowles´ roman med samma namn. Den var precis lika bra som jag trodde att den skulle kunna vara och följde romanen väl. Debra Winger spelade Kit alldeles lysande. John Malkovich som Porter var mindre diabolisk och ljusare än han (John Malkovich) brukar vara. Utom den gången han log. Då blev han rent kuslig...
De olika exotiska miljöerna sjuder av liv, färger och ljud. Vackrast av allt är ökenscenerna.
Tack du goda vän som 1/ hade förstånd att spela in filmen för många år sedan och 2/ varit klok nog att spara dina VHS och 3/ lånade ut filmen till mig.
Den skyddande himlen går annars inte att varken hyra eller köpa.
Möjligen har något bibliotek den för utlån.

Alldeles oförtjänt bortglömd

Jane Sydney Auer Bowles föddes i en judisk familj 1917 i New York. På grund av en ridolycka där hon skadade ett knä blev hon så småningom lam i benet. Hon gick i skola i Schweiz och när hon kom tillbaka till New York gifte hon sig 1938 med kompositören Paul Bowles.
Jane Bowles hade börjat skriva men det gick långsamt. Hon gav ut en roman, Two serious ladies 1943 och en pjäs, In the Summer House
som också spelades på Broadway 1953.
Utöver det skrev hon noveller.
That´s it.
Uppmuntrad av hennes framgångar började Paul Bowles också skriva. Och han var snabbare vilket stressade hustrun ytterligare.
1948 bodde de båda i Tanger i Marocko och umgicks i avant-gardistiska kretsar. Jane Bowles hade problem med humörsvängningar och sprit. När hon var 40 fick hon en stroke. Det hela slutade tragiskt på ett sjukhem i Malaga 1973.
Två allvarligt sinnade damer kom ut på svenska 1967 i översättning av Eva Thomson - Roos.
Den liknar ingenting annat och låter sig svårligen beskrivas. Den måste läsas.
De två allvarligt sinnade damerna är Christina Goering, välbeställd men egendomlig ungmö och mrs Copperfield, prydlig hustru som visar sig ha oanade talanger för äventyr. Christina Goering har bestämt sig för att göra en omvälvande förändring i sitt liv och därefter bejaka allt som händer. Frieda Copperfield har nog inte tänkt så mycket på saken. Det bara blir så.
De båda damerna liksom byter plats med sig själva på något sätt. Ibland vill man bara ropa Nej! Nej! Nej! Men de skulle inte ha lyssnat i alla fall.
Jane Bowles skriver intelligent och konstnärligt; med ironi och dyster humor.
Jag förstår att Truman Capote och Tennessee Williams och flera andra stora författare i tiden beundrade Janer Bowles.

Nu hoppas jag bara att jag får se Jane Bowles´enda pjäs In the Summer House som har premiär på Dramaten den 25 /2! Läs mer HÄR

Ensam är stark

Mara Lees alldeles nyutkomna roman, Salome, handlar om
14-åriga Elsa, hennes familj, plötsligt påkomna fosterbror Johannes, skolan, närmaste umgänge och stenhårda baletträning.
Tonårsvärlden är skoningslös, mamma är cementgrå - en blandning av gråsten och pragmatism - och hon luktar is.
Veronica - väninnan som kom efter tiden med pastellfärger och hästsvansar - är dödssjuk. Miriam som konkurrerar om rollen som Salome i baletten är ömsom för ömsom emot. Om man ska tro pojkvännerna så är Elsa söt men mager.

Johannes, den opriviligierade fosterbrodern, är föremål för Elsas speciella hat. (Eller är det kanske något helt annat än hat?) Och hon gör honom illa. Mycket illa. Men varför säger Johannes ingenting? Det gjorde ju han i Bibeln.
Mara Lee f. 1973 har skrivit en alldeles utmärkt roman - in- och medkännande och med en fantastisk förmåga att skildra vad som rör sig i tonårshuvuden. Och hon tycks veta mycket om balett och hur man tänjer på kroppens gränser. Dans är ingen verklighetsflykt.
Tiden är 80-tal och miljön är ett samhälle någonstans i närheten av Hässleholm och Kristianstad med en otroligt kvalicificerad balettskola. Husorganet är Norra Skåne!
Mara Lee har själv vuxit upp i norra Skåne.
"... hela min kropp ligger utspridd på den stjärnbelysta gatan..." tänker Elsa när hon vandrar hemåt i natten
"...Minnen är per definition sorgsna även de ljusa..." är en annan reflektion.
Mara Lees språk är en ren njutning. Man kan ana att hon skrivit poesi tidigare.
Salome griper tag från första stund. Och man är inte klar med den för att man läst sista sidan.
Läs en intervju med Mara Lee HÄR
Recension i Expressen av AMANDA SVENSSON
ANN LINGEBRANDT om Salome i HD
Bilden till höger är John and Salome av Aubrey Beardsley. Från The Victorian Web

Hear, hear

ANNINA RABE
tycker att det är dags att återupprätta litteraturens självförtroende.


INGRID
håller med

INKY FINGERS
tycker att man ska låna böcker på biblioteken


bilden lånad av unt

Bortgift i Kurdistan

Official website Arkan Asaad

Stjärnlösa nätter. Självbiografisk roman av Arkan Asaad.
Rena mardrömmen! Inte blir det bättre av att det till dels är självförvållat. 19-årige Amàr trasslar in sig i en härva av lögner under flera år sedan han mot sin vilja blivit bortgift med sin kusin under ett besök i Kurdistan.
I Sverige har han levt ett jämförelsevis bekymmerslöst liv med sina vänner och det vill han gärna fortsätta med. Visserligen har hemförhållandena inte varit så bra med en despotisk far som är alkoholiserad och misshandlar sin hustru. Men när hon begär skilsmässa stannar alla barnen hos sin far och tar avstånd från modern.
Kulturer, traditioner och generationer bryts mot varandra. Stackars unge Amàr har mycket att kämpa mot. Och han får betala. Dyrt.
Stjärnlösa nätter är en tankeväckande bladvändare som lever helt på sin berättelse.

Minimalistiskt

2005 fick Helle Helle de danska litteraturkritikernas pris för årets bästa roman, Rødby - Puttgarden. 2009 fick hon Per - Olof Enquists pris för samma roman. Den handlar om två systrar, Tine och Jane, som bor i Rødby och säljer parfym på färjorna mellan Rødby och Puttgarden.
Det handlar om vardagens små händelser, omtanken om varandra och grannarna, små glädjeämnen, minnen av "vores mor" och uppväxten.
Männen i systrarnas liv är av mer tillfällig natur och mindre betydelse. Det är tradition i familjen.
Ordknappt och avskalat enligt Hemingways isbergsteknik. Det mesta finns mellan raderna och lämnas åt läsaren att uppdaga.
Det är så skickligt!
Helle Helle skriver om det hon är välbekant med. Hon tycker att det är svårt att skriva, men när det fungerar bra upphävs tid och rum för skapandet av annan tid och annat rum. Helle Helle har gått den berömda författarskolan i Köpenhamn som skapades av Poul Borum.
Läs mer:
Mainstream eller minimalistiskt

Murakami x 3

Inte nog med att Norwegian Wood förhandsvisas på Cinemateket under februari och mars.

Radions bokcirkel låter Babben Larsson, Johanna Tydell och Lars Gustafsson diskutera med Radions Marie Lundström
Fågeln som vrider upp världen
med början 21 mars.

Läs mer HÄR

Under mars kommer också 1Q84 del 1 och 2 på svenska.

Tuff brud i lyxförpackning

Kul med klassiker i pocket. Prinsessan de Clèves av Madame de Lafayette (1634 - 1693) är utgiven av Albert Bonnier Förlag. Klassiker.
Översättning och kommentar av Eva Alexandersson. I Birgit Munkhammars förord kan man bl. a. läsa att det egentligen var Nicolas Sarkozy som fick fart på fransmännens läsning av Prinsessan de Clèves. Han hade flera gånger uttalat sig nedsättande om den och då ryckte fransmännen ut till försvar. Det gjordes en knapp med texten Jag läser prinsessan de Clèves och det blev ett motto för klassikerläsning.
Lotta Kühlhorn har gjort omslaget. I bästa Djävulen bär Prada-stil

En dåraktig ungmö

Jenny Diski, engelsk författarinna mest känd för sina reseberättelser, har skrivit en roman,
Till den skrivande kvinnans försvar, om Marie de Gournay (1565 - 1645), filosof, feminist och skriftställare, och hennes liv. Marie vetgirig och läsande som flicka men slutade sitt liv som ett nationellt skämt dagen innan hon fyllde åttio. Vid 22 års ålder kom hon i kontakt med Michel de Montaignes essayer; föll vanmäktig till golvet och svimmade. Hon tyckte att hon äntligen mött någon som förstod henne och som hon förstod. När de träffades i verkliga livet blev det en ömsesidig besvikelse. Montaigne hade tänkt sig en vacker, beundrande ung kvinna och hon hade inte föreställt sig en liten gubbe med kalt huvud och stor näsa. Marie är envis och allmänt besvärlig. Hon saknar kvinnliga dygder och vill inte gifta sig. Även en kvinna bör kunna leva sitt liv läsande och skrivande, tycker Marie. Det hela är en tragisk historia. Men Jenny Diski redogör mer än gestaltar. Hon raljerar och förlöjligar. Det hade inte behövts.
Marie de Gournay ägnar sitt liv åt Michel de Montaigne (1533 - 1592) och hans essayer och finns omnämnd i en essay, men inte på det sätt hon önskat sig.
I Kvinnliga filosofer från medeltid till upplysning finns Marie de Gournays essay Mäns och kvinnors jämlikhet, hennes mest berömda
Titeln på romanen har Jenny Diski lånat från en annan av Maries essayer.

Nattfåken i Crithin Gifford

The Woman in Black, SUSAN HILLs
första spökhistoria Vintage Books 1998.
"Heartstoppingly chilling" säger Daily Express. Och visst, i ett par passager var det gastkramande, helt enkelt. Susan Hill är de kusliga stämningarnas mästare.
Med hjälp av landskapet, väder och vind, ljus och skuggor och inte minst ljud får hon håret att resa sig på såväl sina karaktärer som läsare.
Den unge - mer än lovligt naive - Artur Kripps får uppdraget att åka till Eel Marsh House i Crithin Gifford i norra England för att ordna den juridiska kvarlåtenskapen efter den nyligen avlidna enstöringen Mrs Drublow. Hennes hus kan endast nås de tider på dygnet då det är ebb.
Artur vet inte att om London har sin peasoup - dimma så har Crithin Gifford sin mjölkiga havsdimma -fåk - som rullar fram snabbt och utan föregående varning och förtar all sikt och förvränger ljud. Tänk, att som Artur stå i mörka natten mitt på Nine Lives Causeway - mellan fastlandet och ön - och överraskas av dimman och dessutom höra floden klucka och sorla och totalt ha tappat orienteringen! Usch! Och att höra knirkandet av en kärra (Körkarlen) och ett barns skräckslagna gråt och inte kunna lokalisera vare sig kärra, häst eller barn!
Och att få nattsömnen störd av regelbundna dunsar i ett låst rum. Och att se den lilla trofasta hunden Spider ömsom morra långt nerifrån magen ömsom bli stel av skräck - man vet inte vilket som är värst. Och den svarta damen själv visar sig allra först vid Mrs Drublows grav, men hon återkommer sedan. Hennes uppsåt kanske inte är alldeles gott...
Ändå kan jag tycka att THE SMALL HAND var snäppet bättre, mera komplicerad och arbetad.
Men givetvis ska man läsa båda.
Jag fortsätter oförtrutet med The Mist in the Mirror.

Dansen genom skuggornas rike

Kristofer Uppdal, 1878-1961, norsk arbetarförfattare skrev romaner och lyrik.
Han föddes i Nord - Tröndelag och skrev på landsmål.
Dansen genom skuggornas rike är en serie om tio romaner. Titelromanen är översatt av Stig och Majt Sjödin. Den handlar om rallarlivet och arbetarrörelsens framväxt.
Kristofer Uppdal hade egna erfarenheter av rallarlivet, gruvarbete och som
fackföreningsman

Det vackra omslaget - är det ett fiskskelett, en husaruniform, en tunnelbanekarta eller ett träd? -
är gjort av Erik Palmquist.
Dansen genom skuggornas rike ingår i serien Folket i Bilds världsbibliotek

Det började i Tyringe

Författarna Artur Lundkvist (född 1906 i Oderljunga; död i Solna 1991) och
Gay Glans (1951) tog båda avstamp i Tyringe för ett språng ut i världen. Och av samma skäl. För trångt. För inskränkt.
Artur Lundkvists skriver om detta bl. a. i Självporträtt av en drömmare med öppna ögon (1966).
Gay Glans´självbiografiska böcker heter Nils Holgersson landade aldrig på Finjasjön (Öraholma förlag 2005) och Så satan heller:
i skuggan av en blivande världsstjärna (Öraholma 2010).
Gay Glans är lillebror till den berömde hinderlöparen Dan Glans, som var faderns favorit. Fadern var kommunist och vegetarian och varken rökte eller drack. Ingen av föräldrarna ägnade sig speciellt mycket åt barnen eller svarade på deras frågor. Gay Glans skriver välformulerat och med välgörande distans om sin uppväxt i Tyringe.
I hans bok kan man också läsa om Artur Lundkvists syster Hildegard. Gay minns att hon genom uppoffrande arbete räddade sin dotters familj, medan brodern, Artur Lundkvist, endast hade nedsättande ord att säga om henne. Inte heller kom han till hennes begravning. Tala om att stå i skuggan av någon med världsrykte!
Artur Lundkvist kom så småningom in i Svenska Akademien trots att han saknade akademisk utbildning. Med hjälp av ordböcker lärde han sig engelska, franska och spanska.Artur Lundkvists förmåga att identifiera och introducera litterära begåvningar från olika delar av världen saknar motstycke. Flera av hans "fynd" fick senare Nobelpriset i litteratur.
Välkommen till HAGSTAD Artur Lundkvists födelsehem i Oderljunga

Madama Butterfly

Madame Butterfly av Giacomo Puccini på Malmö opera.
Föreställningen lutar sig tungt mot Madama Butterfly själv, Cio-Cio-San, som sjungs av Kyunghae Kang och hennes kammar- jungfru Suzuki, Malmöoperans egen Emma Lyrén.
De effektfulla svarta figuranterna (medlemmar ur Malmöflickorna) som glider över scenen fyller flera funktioner. Scenografin är sparsmakad och elegant. Det man saknar i programmet är en förklaring till de textremsor med japanska tecken som då och då glider fram. I dagens tidning reds det hela ut med hjälp av Catarina Ek på Malmö opera. Det rör sig om fyra haikudikter.
I engelsk översättning som följer:

Spring has departed;
Where has it gone,
The moored boat?

The bright autumn moon;
From the dark places,
The voice of insects

The falling blossom
Appears to rejoin the branch,
Oh! A butterfly

The temple,
That lets me take a short-cut through,
A spring butterfly

Den vackra affischen är gjord av Pia Lindgren och Anne Namba.

Jane Auer Bowles

Från början var det Jane Bowles (1917 - 1973) som var författaren i familjen.
Paul Bowles var egentligen kompositör. Han hade studerat för Aaron Copland och skrev bl. annat filmmusik.
Men han blev intresserad av hustruns arbete och blev så småningom den mest kände av de två. Synd om Jane, egentligen.
På biblioteket har jag beställt Två allvarligt sinnade damer. Det är Jane Bowles´enda roman
Utöver det har hon skrivit skådespel och noveller som finns i olika utgåvor av hennes samlade verk.

Te i Sahara

I
Den skyddande himlen av Paul Bowles (1910 - 1999) följer vi tre rast- och rotlösa människor på resande fot i Marocko på 1940-talet. Port den äldste är mest tongivande. Kit, hans neurotiska hustru, litar i trängda lägen endast på Port. Men annars kan hon tänka sig ett litet mellanspel med den unge, leende Tanner, som är helt impulsstyrd och ganska enerverande. Det är oklart varför Port erbjudit honom att resa med dem. Kanske behöver paret en katalysator i sin vacklande relation.
Ständigt och jämt sammanträffar de tre resenärerna med det osedvanligt osympatiska och fördomsfulla engelska paret Lyle, mor och son.
Port och Kit kommer annars väl överens med fransmän och araber.
Miljöbeskrivningen är övertygande och bär det självupplevdas prägel;
den vitglödgade hettan på dagarna, kvällarnas svalka, flugorna, vägglössen, smutsen, sjukdomarna, de små vanvårdade barnen, öknen, de oändliga tåg- och bussresorna, myndighetskrångel, "de skimrande färger som spelade på himlen bakom jordklotet innan solen gick upp", o.s.v.
Port har sitt eget introverta sätt att bemästra sina inre demoner. "Själen är den tröttaste delen av kroppen", reflekterar han. Kits humörsvängningar är tydliga för alla.
Personerna i Den skyddande himlen karaktäriseras främst av sina yttranden.
Man får inte veta om de sysslar/sysslat med något och i så fall vad. Port halar upp den ena tusenfrancsedeln efter den andra ur fickan, men var kommer de ifrån?
Det är som om Kit och Port saknar ett förflutet. Och framtiden har de inga tankar om. Jo, Port tänker aldrig bli bofast.
Den skyddande himlen mörknar efterhand och Kit och Portgår bittra öden till mötes.
Jag tyckte redan på ett tidigt stadium att boken verkade lovande. Det goda intrycket stod sig hela vägen. Känslan av närvaro var stark genom hela boken. Kanske gör det sitt till att Port och Kit har så mycket gemensamt med författarparet Paul och Jane Bowles.

Nu vidtar den vilda jakten på filmen.

The Authorized Paul Bowles Web Site

Läsdagboken har också läst Den skyddande himlen. Läs HÄR

Sanningen om KB

ADAM SVANELL
om Kungliga Biblioteket på riktigt. Vilket ju kan vara på sin plats eftersom den bild TV-serien Bibliotekstjuven ger av KB, bibliotekarier och biblioteksverksamhet inte har mycket med verkligheten att göra.
Ett avsnitt kvar. Återstår att se vad som kunnat göras av upplösningen.

After work

Onsdagen den 19 januari kl 18.
After work-konsert på Malmö Konserthus. På programmet: Dmitrij Sjostakovitj 1906 - 1975),
Symfoni nr 10 e-moll, op 93. Den skrevs strax efter Stalins död 1953.
Dirigent: Vassily Sinaisky, en karismatisk, skicklig och mycket rutinerad orkesterledare som eldade Malmösymfonikerna till oanade prestationer.
Poeten Niklas Törnlund var programvärd och presenterade symfonin och angav riktningen för de fyra olika satserna och läste en egen nyskriven dikt tillägnad Sjostakovitjs musa och elev, den azerbajanska tonsättaren
Elmira Nazirova, med titeln "Musan - hennes hår en svart kastby"
Symfonins första sats är den tyngsta och längsta och berättar om Stalins skräckvälde. Den börjar i grubblande svårmod som övergår i våldsam sorg.
Andra satsen är ett porträtt av Stalin själv - en kraftfull styrkedemonstration ägnad att sprida skräck och fruktan.
I tredje satsen leker tonsättaren med chiffer innehållande hans egna och Elmira Nazirovas initialer. Elmira Nazirova är född 1928 och kan mycket väl fortfarande vara i livet.
I fjärde och sista satsen upprepas namnchiffret och tonen är ljusare och gladare; kanske rent av lite festlig.
För mig var det alldeles tillräckligt med en symfoni av den här kalibern som enda programpunkt.
Det var en stark upplevelse att bära med sig och lyssna vidare på.
En bra idé det här med After work-konserter. För den som är hungrig after work serveras mat.
En annan god idé.

Vindsröjning

Veckotidningen Såningsmannen grundades 1905 av Johan Lindström Saxon. 1987 slogs den samman med Hemmets Journal.
Titeln är enligt grundaren tagen från en norsk dikt. Såningsmannen var samhällsorienterad och ville höja bildningsgraden hos människor och öka den politiska medvetenheten.
Den tog avstånd från fascism, tobak, alkohol och vaccinationer!



Den svenska veckotidningen Hemmets Journal började komma ut 1921. Förebild var den danska veckotidningen Hjemmet som grundades 1904.





1921 - Att gå med bara ben är galenskap!

Moderedaktören ondgör sig över ”de strumplösa damerna”. Att gå med bara ben och endast skor på fötterna är inget mindre än galenskap. ”Med generösa pälsverk på överkroppen påminner de inte så lite om våra första förfäder som klädde sig i hudar av vilddjur.” Serie: Knoll och Tott

Lovar gott!

Jag har bara läst några kapitel av
Den skyddande himlen av Paul Bowles, men jag blev förtjust med en gång.
Tidsskildringen, atmosfären, nerven, alla egendomliga människor av olika nationaliteter
Port vaknar långsamt och bit för bit; Kit rusar ur sina svettiga lakan och är tvärvaken.
Den ene tycker att livet saknar egentlig mening och den andra att ingenting har någon betydelse. Tunner med smilgroparna är allmänt aningslös och leende.
De har ställt sin rastlösa kosa till norra Afrika för att slippa att se
spår av kriget, vilket visade sig vara en missbedömning.
Men jag läser vidare och återkommer.

Inte kul!

I regel blir det nog inte så bra när författare tar sig för att skriva fortsättning på andra författares romaner. Som till exempel när Susan Hill skriver fortsättningen på Dame Daphne du Mauriers succéroman Rebecca. Mrs de Winter är originalets titel. Skuggan av Rebecca på svenska.
Usch, jag ångrar att jag läste den. Jag är så betagen i Susan Hill och hennes spökhistorier för övrigt. Undrar varför hon gav sig på Rebecca?
Den andra Mrs de Winter saknar fortfarande förnamn, är fortfarande en gråsparv renons på temperament. Maximilian de Winter är fortfarande diabolisk men saknar totalt liv och charm.
Han har kontoret på fickan under deras mångåriga, sysslolösa, trista exil och affärerna - vilka de nu är - tycks i alla fall gå bra. Den första förälskelsen är naturligtvis över och paret börjar bli lite främmande för varandra. Mrs de Winter har många funderingar på hur Rebecca bragtes om livet och vem som satte fyr på Manderley. Är maken att lita på? Och så vill hon hem till gården. Inte Manderley, förstås, men något liknande.
1940 filmadeAlfred Hitchcock Rebecca med Sir Laurence Olivier som Mr de Winter och Joan Fontaine som Mrs de Winter. Filmen fick en Oscar.

Andra författare som inspirerats av Rebecca är Maureen Freely, som skrev The Other Rebecca 1966 och Sally Beauman som skrev Rebecca´s Tale 2001 om fyra personer vars liv påverkades av Rebecca. Kanske borde jag... Bara för att gå till botten med det hela liksom.

Läs om Daphne du Maurier HÄR , Dame Commander of the Order of the British Empire (DBE).
Visst är hon vacker på bilden?

Leningrad - Moskva - Peredelkino

Ja, så här ser den ut.
Maria Zennströms debutroman från 1991,
Katarinas sovjetiska upplevelser.
Den fick hon Borås Tidnings debutantpris för.
Katarina vistas i Ryssland 1983 - 1991. Hon går bl. a. på
Allsovjetiska statliga institutet för filmkonst, hon sover en natt här och en natt där; hon äter hos den som har mat och hon träffar många udda existenser. Katarina är en god iakttagare både vad det gäller människor och miljöer.
Maria Zennström berättar rapsodiskt och som i små teaterstycken - eller varför inte filmsnuttar - med scenangivelser och personförteckningar.
Det är som att bläddra i ett fotoalbum.
Nu läste jag Maria Zennströms andra bok - Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek - först, men just därför blev jag nyfiken på den första.
Man känner igen författaren i den skarpsynta iakttagelsen och det rapsodiska berättandet men för övrigt tycker jag att det tillkommit en fördjupning vad gäller skildringen av känslor och relationer. Men det har ju också gått tio år.

Och visst var det till Peredelkino som Omar Sharif och Julie Christie åkte i släde och månen sken och vargarna ylade i Doktor Zjivago?

Maria läser

"Vi färdas i kärlekens märkliga farkost".
Maria i Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström läser Mare Kandres Bebådelsen och fastnar för denna mening.

Maria läser Jean Genet:
"Jag har i årtionden vetat att Genet har något med mig att göra, känt utstrålningen av hans verk och liv, berörts av hans motivkrets: upphöjandet av det låga, skammen, odlandet av outsiderpositionen, känslan av exil i hemlandet, eller att inte ha något hemland. Och skönhetsdyrkan. "

Läser Sigitas Parulskis. "Jag har förlorat det han har: Lusten att berätta, självsäkerheten. Jag trevar."

Maria om Rilke, Malte Laurids Brigge.
"Rilke är mycket upptagen av döden och av minnen... En död som man växer in i, i vilken man till sist får användning för all härsklystnad och stolthet man burit i livet."

...men icke hade kärlek

Jag kommer osökt att tänka på Paulus´ första brev till korintierna kap 13 där det står så här: "Om jag talade människors och änglars tungomål men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal" när jag läser
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström.
Titeln tål att tänka på. Handlar det om att få eller ge? Maria i dagboksromanen reflekterar över kärlekens väsen. Hon har insupit rädsla för närhet med modersmjölken. När någon kommer för nära bränns det och hon drar sig undan. Maria har liksom författarinnan en svensk och en rysk förälder. Hon är också utbildad filmregissör och det är väl det som gör att hon alltid beskriver människors utseenden och kroppar
- särskilt mäns - men också den åldrande moderns.
Modern har hon ett komplicerat förhållande till alltsedan barndomen. Men det varierar.
Maria är en väl bibehållen 44-åring när hon kommer på att hon vill ha ett barn. Den man hon hoppas ska bli far drar sig undan. Maria söker spermadonatorer och när desperationen tilltar anlitar hon också insemineringskliniker (hur hon nu finansierar det).
Maria förefaller vara mer uppfylld av tanken på att föda ett barn än att egentligen ha detta barn.
På ett avväpnande uppriktigt sätt redovisar Maria sina tankar, sin ensamhet, sina kärleksförhållanden, barndomsminnen, saknaden efter den döde fadern, moderns bortvändhet, alla sina kärlekar och längtan efter barn. Maria väjer inte för det som är mindre smickrande för henne själv. Jag håller henne räkning för den dagliga kampen med livet. Hon går till en terapeut, hon får akupunktur, hon deltar i samtalsterapi, kort sagt gör hon vad hon kan och lite till. Det händer inte mycket utåt sett. Dramatiken utspelar sig på ett inre plan.
Det kunde blivit outhärdligt självcentrerat, men det känns inte så. De impressionistiska bilderna av Stockholm, Petersburg och naturen är svalkande andrum.
Författarinnans tillit till läsaren är total.
Eller? Blir jag lika manipulerad som terapeuten?

Maria Zennström har just fått Aftonbladets litteraturpris för sitt modiga författarskap.

Tragik på Kungliga Biblioteket

Per Svensson om serien i tre delar BIBLIOTEKSTJUVEN i SVT 1 klockan 20.00 onsdag 12/1.
Repris 13/1 och 16/1
I rollerna bl. a. Gunilla Röör, Lil Terselius, Maria Kulle och Gustaf Skarsgård.

Martin Aagård i Aftonbladet tycker att KB-mannen John Manneus är en
MADAME BOVARY I KULTURKOFTA
och att det finns flera skurkaktiga bibliotekarier...
(det är ju inte konstigt. Så dåliga löner som bibliotekarier har)