Murakami x 3

Inte nog med att Norwegian Wood förhandsvisas på Cinemateket under februari och mars.

Radions bokcirkel låter Babben Larsson, Johanna Tydell och Lars Gustafsson diskutera med Radions Marie Lundström
Fågeln som vrider upp världen
med början 21 mars.

Läs mer HÄR

Under mars kommer också 1Q84 del 1 och 2 på svenska.

Tuff brud i lyxförpackning

Kul med klassiker i pocket. Prinsessan de Clèves av Madame de Lafayette (1634 - 1693) är utgiven av Albert Bonnier Förlag. Klassiker.
Översättning och kommentar av Eva Alexandersson. I Birgit Munkhammars förord kan man bl. a. läsa att det egentligen var Nicolas Sarkozy som fick fart på fransmännens läsning av Prinsessan de Clèves. Han hade flera gånger uttalat sig nedsättande om den och då ryckte fransmännen ut till försvar. Det gjordes en knapp med texten Jag läser prinsessan de Clèves och det blev ett motto för klassikerläsning.
Lotta Kühlhorn har gjort omslaget. I bästa Djävulen bär Prada-stil

En dåraktig ungmö

Jenny Diski, engelsk författarinna mest känd för sina reseberättelser, har skrivit en roman,
Till den skrivande kvinnans försvar, om Marie de Gournay (1565 - 1645), filosof, feminist och skriftställare, och hennes liv. Marie vetgirig och läsande som flicka men slutade sitt liv som ett nationellt skämt dagen innan hon fyllde åttio. Vid 22 års ålder kom hon i kontakt med Michel de Montaignes essayer; föll vanmäktig till golvet och svimmade. Hon tyckte att hon äntligen mött någon som förstod henne och som hon förstod. När de träffades i verkliga livet blev det en ömsesidig besvikelse. Montaigne hade tänkt sig en vacker, beundrande ung kvinna och hon hade inte föreställt sig en liten gubbe med kalt huvud och stor näsa. Marie är envis och allmänt besvärlig. Hon saknar kvinnliga dygder och vill inte gifta sig. Även en kvinna bör kunna leva sitt liv läsande och skrivande, tycker Marie. Det hela är en tragisk historia. Men Jenny Diski redogör mer än gestaltar. Hon raljerar och förlöjligar. Det hade inte behövts.
Marie de Gournay ägnar sitt liv åt Michel de Montaigne (1533 - 1592) och hans essayer och finns omnämnd i en essay, men inte på det sätt hon önskat sig.
I Kvinnliga filosofer från medeltid till upplysning finns Marie de Gournays essay Mäns och kvinnors jämlikhet, hennes mest berömda
Titeln på romanen har Jenny Diski lånat från en annan av Maries essayer.

Nattfåken i Crithin Gifford

The Woman in Black, SUSAN HILLs
första spökhistoria Vintage Books 1998.
"Heartstoppingly chilling" säger Daily Express. Och visst, i ett par passager var det gastkramande, helt enkelt. Susan Hill är de kusliga stämningarnas mästare.
Med hjälp av landskapet, väder och vind, ljus och skuggor och inte minst ljud får hon håret att resa sig på såväl sina karaktärer som läsare.
Den unge - mer än lovligt naive - Artur Kripps får uppdraget att åka till Eel Marsh House i Crithin Gifford i norra England för att ordna den juridiska kvarlåtenskapen efter den nyligen avlidna enstöringen Mrs Drublow. Hennes hus kan endast nås de tider på dygnet då det är ebb.
Artur vet inte att om London har sin peasoup - dimma så har Crithin Gifford sin mjölkiga havsdimma -fåk - som rullar fram snabbt och utan föregående varning och förtar all sikt och förvränger ljud. Tänk, att som Artur stå i mörka natten mitt på Nine Lives Causeway - mellan fastlandet och ön - och överraskas av dimman och dessutom höra floden klucka och sorla och totalt ha tappat orienteringen! Usch! Och att höra knirkandet av en kärra (Körkarlen) och ett barns skräckslagna gråt och inte kunna lokalisera vare sig kärra, häst eller barn!
Och att få nattsömnen störd av regelbundna dunsar i ett låst rum. Och att se den lilla trofasta hunden Spider ömsom morra långt nerifrån magen ömsom bli stel av skräck - man vet inte vilket som är värst. Och den svarta damen själv visar sig allra först vid Mrs Drublows grav, men hon återkommer sedan. Hennes uppsåt kanske inte är alldeles gott...
Ändå kan jag tycka att THE SMALL HAND var snäppet bättre, mera komplicerad och arbetad.
Men givetvis ska man läsa båda.
Jag fortsätter oförtrutet med The Mist in the Mirror.

Dansen genom skuggornas rike

Kristofer Uppdal, 1878-1961, norsk arbetarförfattare skrev romaner och lyrik.
Han föddes i Nord - Tröndelag och skrev på landsmål.
Dansen genom skuggornas rike är en serie om tio romaner. Titelromanen är översatt av Stig och Majt Sjödin. Den handlar om rallarlivet och arbetarrörelsens framväxt.
Kristofer Uppdal hade egna erfarenheter av rallarlivet, gruvarbete och som
fackföreningsman

Det vackra omslaget - är det ett fiskskelett, en husaruniform, en tunnelbanekarta eller ett träd? -
är gjort av Erik Palmquist.
Dansen genom skuggornas rike ingår i serien Folket i Bilds världsbibliotek

Det började i Tyringe

Författarna Artur Lundkvist (född 1906 i Oderljunga; död i Solna 1991) och
Gay Glans (1951) tog båda avstamp i Tyringe för ett språng ut i världen. Och av samma skäl. För trångt. För inskränkt.
Artur Lundkvists skriver om detta bl. a. i Självporträtt av en drömmare med öppna ögon (1966).
Gay Glans´självbiografiska böcker heter Nils Holgersson landade aldrig på Finjasjön (Öraholma förlag 2005) och Så satan heller:
i skuggan av en blivande världsstjärna (Öraholma 2010).
Gay Glans är lillebror till den berömde hinderlöparen Dan Glans, som var faderns favorit. Fadern var kommunist och vegetarian och varken rökte eller drack. Ingen av föräldrarna ägnade sig speciellt mycket åt barnen eller svarade på deras frågor. Gay Glans skriver välformulerat och med välgörande distans om sin uppväxt i Tyringe.
I hans bok kan man också läsa om Artur Lundkvists syster Hildegard. Gay minns att hon genom uppoffrande arbete räddade sin dotters familj, medan brodern, Artur Lundkvist, endast hade nedsättande ord att säga om henne. Inte heller kom han till hennes begravning. Tala om att stå i skuggan av någon med världsrykte!
Artur Lundkvist kom så småningom in i Svenska Akademien trots att han saknade akademisk utbildning. Med hjälp av ordböcker lärde han sig engelska, franska och spanska.Artur Lundkvists förmåga att identifiera och introducera litterära begåvningar från olika delar av världen saknar motstycke. Flera av hans "fynd" fick senare Nobelpriset i litteratur.
Välkommen till HAGSTAD Artur Lundkvists födelsehem i Oderljunga

Madama Butterfly

Madame Butterfly av Giacomo Puccini på Malmö opera.
Föreställningen lutar sig tungt mot Madama Butterfly själv, Cio-Cio-San, som sjungs av Kyunghae Kang och hennes kammar- jungfru Suzuki, Malmöoperans egen Emma Lyrén.
De effektfulla svarta figuranterna (medlemmar ur Malmöflickorna) som glider över scenen fyller flera funktioner. Scenografin är sparsmakad och elegant. Det man saknar i programmet är en förklaring till de textremsor med japanska tecken som då och då glider fram. I dagens tidning reds det hela ut med hjälp av Catarina Ek på Malmö opera. Det rör sig om fyra haikudikter.
I engelsk översättning som följer:

Spring has departed;
Where has it gone,
The moored boat?

The bright autumn moon;
From the dark places,
The voice of insects

The falling blossom
Appears to rejoin the branch,
Oh! A butterfly

The temple,
That lets me take a short-cut through,
A spring butterfly

Den vackra affischen är gjord av Pia Lindgren och Anne Namba.

Jane Auer Bowles

Från början var det Jane Bowles (1917 - 1973) som var författaren i familjen.
Paul Bowles var egentligen kompositör. Han hade studerat för Aaron Copland och skrev bl. annat filmmusik.
Men han blev intresserad av hustruns arbete och blev så småningom den mest kände av de två. Synd om Jane, egentligen.
På biblioteket har jag beställt Två allvarligt sinnade damer. Det är Jane Bowles´enda roman
Utöver det har hon skrivit skådespel och noveller som finns i olika utgåvor av hennes samlade verk.

Te i Sahara

I
Den skyddande himlen av Paul Bowles (1910 - 1999) följer vi tre rast- och rotlösa människor på resande fot i Marocko på 1940-talet. Port den äldste är mest tongivande. Kit, hans neurotiska hustru, litar i trängda lägen endast på Port. Men annars kan hon tänka sig ett litet mellanspel med den unge, leende Tanner, som är helt impulsstyrd och ganska enerverande. Det är oklart varför Port erbjudit honom att resa med dem. Kanske behöver paret en katalysator i sin vacklande relation.
Ständigt och jämt sammanträffar de tre resenärerna med det osedvanligt osympatiska och fördomsfulla engelska paret Lyle, mor och son.
Port och Kit kommer annars väl överens med fransmän och araber.
Miljöbeskrivningen är övertygande och bär det självupplevdas prägel;
den vitglödgade hettan på dagarna, kvällarnas svalka, flugorna, vägglössen, smutsen, sjukdomarna, de små vanvårdade barnen, öknen, de oändliga tåg- och bussresorna, myndighetskrångel, "de skimrande färger som spelade på himlen bakom jordklotet innan solen gick upp", o.s.v.
Port har sitt eget introverta sätt att bemästra sina inre demoner. "Själen är den tröttaste delen av kroppen", reflekterar han. Kits humörsvängningar är tydliga för alla.
Personerna i Den skyddande himlen karaktäriseras främst av sina yttranden.
Man får inte veta om de sysslar/sysslat med något och i så fall vad. Port halar upp den ena tusenfrancsedeln efter den andra ur fickan, men var kommer de ifrån?
Det är som om Kit och Port saknar ett förflutet. Och framtiden har de inga tankar om. Jo, Port tänker aldrig bli bofast.
Den skyddande himlen mörknar efterhand och Kit och Portgår bittra öden till mötes.
Jag tyckte redan på ett tidigt stadium att boken verkade lovande. Det goda intrycket stod sig hela vägen. Känslan av närvaro var stark genom hela boken. Kanske gör det sitt till att Port och Kit har så mycket gemensamt med författarparet Paul och Jane Bowles.

Nu vidtar den vilda jakten på filmen.

The Authorized Paul Bowles Web Site

Läsdagboken har också läst Den skyddande himlen. Läs HÄR

Sanningen om KB

ADAM SVANELL
om Kungliga Biblioteket på riktigt. Vilket ju kan vara på sin plats eftersom den bild TV-serien Bibliotekstjuven ger av KB, bibliotekarier och biblioteksverksamhet inte har mycket med verkligheten att göra.
Ett avsnitt kvar. Återstår att se vad som kunnat göras av upplösningen.

After work

Onsdagen den 19 januari kl 18.
After work-konsert på Malmö Konserthus. På programmet: Dmitrij Sjostakovitj 1906 - 1975),
Symfoni nr 10 e-moll, op 93. Den skrevs strax efter Stalins död 1953.
Dirigent: Vassily Sinaisky, en karismatisk, skicklig och mycket rutinerad orkesterledare som eldade Malmösymfonikerna till oanade prestationer.
Poeten Niklas Törnlund var programvärd och presenterade symfonin och angav riktningen för de fyra olika satserna och läste en egen nyskriven dikt tillägnad Sjostakovitjs musa och elev, den azerbajanska tonsättaren
Elmira Nazirova, med titeln "Musan - hennes hår en svart kastby"
Symfonins första sats är den tyngsta och längsta och berättar om Stalins skräckvälde. Den börjar i grubblande svårmod som övergår i våldsam sorg.
Andra satsen är ett porträtt av Stalin själv - en kraftfull styrkedemonstration ägnad att sprida skräck och fruktan.
I tredje satsen leker tonsättaren med chiffer innehållande hans egna och Elmira Nazirovas initialer. Elmira Nazirova är född 1928 och kan mycket väl fortfarande vara i livet.
I fjärde och sista satsen upprepas namnchiffret och tonen är ljusare och gladare; kanske rent av lite festlig.
För mig var det alldeles tillräckligt med en symfoni av den här kalibern som enda programpunkt.
Det var en stark upplevelse att bära med sig och lyssna vidare på.
En bra idé det här med After work-konserter. För den som är hungrig after work serveras mat.
En annan god idé.

Vindsröjning

Veckotidningen Såningsmannen grundades 1905 av Johan Lindström Saxon. 1987 slogs den samman med Hemmets Journal.
Titeln är enligt grundaren tagen från en norsk dikt. Såningsmannen var samhällsorienterad och ville höja bildningsgraden hos människor och öka den politiska medvetenheten.
Den tog avstånd från fascism, tobak, alkohol och vaccinationer!



Den svenska veckotidningen Hemmets Journal började komma ut 1921. Förebild var den danska veckotidningen Hjemmet som grundades 1904.





1921 - Att gå med bara ben är galenskap!

Moderedaktören ondgör sig över ”de strumplösa damerna”. Att gå med bara ben och endast skor på fötterna är inget mindre än galenskap. ”Med generösa pälsverk på överkroppen påminner de inte så lite om våra första förfäder som klädde sig i hudar av vilddjur.” Serie: Knoll och Tott

Lovar gott!

Jag har bara läst några kapitel av
Den skyddande himlen av Paul Bowles, men jag blev förtjust med en gång.
Tidsskildringen, atmosfären, nerven, alla egendomliga människor av olika nationaliteter
Port vaknar långsamt och bit för bit; Kit rusar ur sina svettiga lakan och är tvärvaken.
Den ene tycker att livet saknar egentlig mening och den andra att ingenting har någon betydelse. Tunner med smilgroparna är allmänt aningslös och leende.
De har ställt sin rastlösa kosa till norra Afrika för att slippa att se
spår av kriget, vilket visade sig vara en missbedömning.
Men jag läser vidare och återkommer.

Inte kul!

I regel blir det nog inte så bra när författare tar sig för att skriva fortsättning på andra författares romaner. Som till exempel när Susan Hill skriver fortsättningen på Dame Daphne du Mauriers succéroman Rebecca. Mrs de Winter är originalets titel. Skuggan av Rebecca på svenska.
Usch, jag ångrar att jag läste den. Jag är så betagen i Susan Hill och hennes spökhistorier för övrigt. Undrar varför hon gav sig på Rebecca?
Den andra Mrs de Winter saknar fortfarande förnamn, är fortfarande en gråsparv renons på temperament. Maximilian de Winter är fortfarande diabolisk men saknar totalt liv och charm.
Han har kontoret på fickan under deras mångåriga, sysslolösa, trista exil och affärerna - vilka de nu är - tycks i alla fall gå bra. Den första förälskelsen är naturligtvis över och paret börjar bli lite främmande för varandra. Mrs de Winter har många funderingar på hur Rebecca bragtes om livet och vem som satte fyr på Manderley. Är maken att lita på? Och så vill hon hem till gården. Inte Manderley, förstås, men något liknande.
1940 filmadeAlfred Hitchcock Rebecca med Sir Laurence Olivier som Mr de Winter och Joan Fontaine som Mrs de Winter. Filmen fick en Oscar.

Andra författare som inspirerats av Rebecca är Maureen Freely, som skrev The Other Rebecca 1966 och Sally Beauman som skrev Rebecca´s Tale 2001 om fyra personer vars liv påverkades av Rebecca. Kanske borde jag... Bara för att gå till botten med det hela liksom.

Läs om Daphne du Maurier HÄR , Dame Commander of the Order of the British Empire (DBE).
Visst är hon vacker på bilden?

Leningrad - Moskva - Peredelkino

Ja, så här ser den ut.
Maria Zennströms debutroman från 1991,
Katarinas sovjetiska upplevelser.
Den fick hon Borås Tidnings debutantpris för.
Katarina vistas i Ryssland 1983 - 1991. Hon går bl. a. på
Allsovjetiska statliga institutet för filmkonst, hon sover en natt här och en natt där; hon äter hos den som har mat och hon träffar många udda existenser. Katarina är en god iakttagare både vad det gäller människor och miljöer.
Maria Zennström berättar rapsodiskt och som i små teaterstycken - eller varför inte filmsnuttar - med scenangivelser och personförteckningar.
Det är som att bläddra i ett fotoalbum.
Nu läste jag Maria Zennströms andra bok - Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek - först, men just därför blev jag nyfiken på den första.
Man känner igen författaren i den skarpsynta iakttagelsen och det rapsodiska berättandet men för övrigt tycker jag att det tillkommit en fördjupning vad gäller skildringen av känslor och relationer. Men det har ju också gått tio år.

Och visst var det till Peredelkino som Omar Sharif och Julie Christie åkte i släde och månen sken och vargarna ylade i Doktor Zjivago?

Maria läser

"Vi färdas i kärlekens märkliga farkost".
Maria i Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström läser Mare Kandres Bebådelsen och fastnar för denna mening.

Maria läser Jean Genet:
"Jag har i årtionden vetat att Genet har något med mig att göra, känt utstrålningen av hans verk och liv, berörts av hans motivkrets: upphöjandet av det låga, skammen, odlandet av outsiderpositionen, känslan av exil i hemlandet, eller att inte ha något hemland. Och skönhetsdyrkan. "

Läser Sigitas Parulskis. "Jag har förlorat det han har: Lusten att berätta, självsäkerheten. Jag trevar."

Maria om Rilke, Malte Laurids Brigge.
"Rilke är mycket upptagen av döden och av minnen... En död som man växer in i, i vilken man till sist får användning för all härsklystnad och stolthet man burit i livet."

...men icke hade kärlek

Jag kommer osökt att tänka på Paulus´ första brev till korintierna kap 13 där det står så här: "Om jag talade människors och änglars tungomål men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal" när jag läser
Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? av Maria Zennström.
Titeln tål att tänka på. Handlar det om att få eller ge? Maria i dagboksromanen reflekterar över kärlekens väsen. Hon har insupit rädsla för närhet med modersmjölken. När någon kommer för nära bränns det och hon drar sig undan. Maria har liksom författarinnan en svensk och en rysk förälder. Hon är också utbildad filmregissör och det är väl det som gör att hon alltid beskriver människors utseenden och kroppar
- särskilt mäns - men också den åldrande moderns.
Modern har hon ett komplicerat förhållande till alltsedan barndomen. Men det varierar.
Maria är en väl bibehållen 44-åring när hon kommer på att hon vill ha ett barn. Den man hon hoppas ska bli far drar sig undan. Maria söker spermadonatorer och när desperationen tilltar anlitar hon också insemineringskliniker (hur hon nu finansierar det).
Maria förefaller vara mer uppfylld av tanken på att föda ett barn än att egentligen ha detta barn.
På ett avväpnande uppriktigt sätt redovisar Maria sina tankar, sin ensamhet, sina kärleksförhållanden, barndomsminnen, saknaden efter den döde fadern, moderns bortvändhet, alla sina kärlekar och längtan efter barn. Maria väjer inte för det som är mindre smickrande för henne själv. Jag håller henne räkning för den dagliga kampen med livet. Hon går till en terapeut, hon får akupunktur, hon deltar i samtalsterapi, kort sagt gör hon vad hon kan och lite till. Det händer inte mycket utåt sett. Dramatiken utspelar sig på ett inre plan.
Det kunde blivit outhärdligt självcentrerat, men det känns inte så. De impressionistiska bilderna av Stockholm, Petersburg och naturen är svalkande andrum.
Författarinnans tillit till läsaren är total.
Eller? Blir jag lika manipulerad som terapeuten?

Maria Zennström har just fått Aftonbladets litteraturpris för sitt modiga författarskap.

Tragik på Kungliga Biblioteket

Per Svensson om serien i tre delar BIBLIOTEKSTJUVEN i SVT 1 klockan 20.00 onsdag 12/1.
Repris 13/1 och 16/1
I rollerna bl. a. Gunilla Röör, Lil Terselius, Maria Kulle och Gustaf Skarsgård.

Martin Aagård i Aftonbladet tycker att KB-mannen John Manneus är en
MADAME BOVARY I KULTURKOFTA
och att det finns flera skurkaktiga bibliotekarier...
(det är ju inte konstigt. Så dåliga löner som bibliotekarier har)

Samhällets olycksbarn

Susanna Alakoskis första roman, Svinalängorna, fick Augustpriset 2007, blev teater och lovprisad film. Den handlar om en finsk familj där föräldrarna är missbrukare.
Perspektivet är dotterns, Leenas.
Håpas du trifs bra i fengelset är en mörkare skildring av en knarkares, Samis, hårda liv.
Perspektivet är systerns, Annis.
Syskonen står på varsin sida i samhället. Anni är en av dem som lyckats. Sami tillhör de utslagna.
Annis engagemang i Samis liv dikteras av hennes stora kärlek till brodern. De har samma bakgrund med föräldrar som söp, slogs, skrek, svor och svek. Men Sami har inte Annis styrka. Han är orolig i skolan och hamnar i observationsklass. Och det är egentligen här den verkliga utförsresan tar sin början. Insiktsfullt berättar Susanna Alakoski om Sami och hans knarkande, stjälande, ljugande och manipulerande. Annis situation som nära anhörig och medberoende; hennes sorg , ilska, förtvivlan och envisa hopp kommer säkert många andra anhöriga att känna igen. Och över huvud taget speglar boken många människors helvete och samhällets tillkortakommanden och/eller brist på intresse.
Susanna Alakoskis ord bränner som svetslågor.
En starkt berörande bok. Håpas du trifs bra i fengelset borde stå på diverse kurslistor,

En dikt av Bruno K Öijer

Främmande

När jag vrider om nyckeln
till min lägenhet
känner jag ibland att jag tränger mig på
att jag kommit hem för tidigt
och utan att förvarna
jag står kvar
väntar innan jag öppnar dörren
det främmande osynliga
måste hinna ställa tillbaka stolarna
och plocka undan
ta med sej alla sina saker
innan jag går in
och låtsas att jag ingenting ser
ingenting vet

Ur Dimman av allt. 2001

Läsecirkel VT 2011

I läsecirkeln ska vi under våren läsa följande böcker - som alla finns i trevliga pocketutgåvor.

Alakoski, Susanna, Håpas du trifs bra i fengelset (på begäran)

Oksanen, Sofi, Utrensning

Greene, Graham, Brighton Rock

Toole, John Kennedy, Dumskallarnas sammansvärning


I den danska bokcirkeln läser vi högt och diskuterar

Helle, Helle, Rødby - Puttgarden

Hur man (inte) läser statistik

Kalle Güttler, ledamot i Sveriges författarförbunds biblioteksråd, bl. a. har läst statlig statistik rörande biblioteksverksamheten i Nacka och ger goda råd och anvisningar till Tobias Nässén, moderat ordförande i kulturnämnden, om hur man rätt läser statistik.
Läs HÄR







Bild:Ku.se

Bibliotekens huvuduppgift

Fram för BÖCKER

på biblioteken! Tycker Lars Hammarén 5/1 2011

En spökhistoria efter jul

Jag ville läsa The Small Hand. A Ghost Story.
Av Susan Hill. 2010
Och det fick jag. En god vän med osviklig näsa för god litteratur lånade ut sitt exemplar. Heder åt henne!

Och som jag läste! En natts sömn gick det åt, men det var det värt.
The Small Hand skall läsas när det är mörkt och tyst.
På ett enkelt, rent och vackert språk berättar Susan Hill sin historia om den ensamme Adam Snow, antikvariatsbokhandlare, med kontakter världen över.
I en stor, förfallen trädgård i Suffolk känner han första gången en liten hand förtroendefullt smyga sig in i hans. Vid andra tillfällen är handen hotfull och pockande. Varför? Vems är handen? Håller Adam Snow på att bli tokig?
En sällsynt Shakespeareutgåva för honom till ett avlägset och ensligt beläget kloster, Saint Mathieu, i Frankrike. Abboten i detta kloster är en klok och karismatisk man och Adam Snow anförtror sig åt honom. "Everything is the better when faced", säger Dom Martin. Sagt och gjort. Inte backa, alltså.
Susan Hill är duktig på att skapa stämningar med små medel. Naturen, väder och vind förstärker Adams upplevelser. "...Nothing stirred. No birds sang..."
"... a dilute and watery sun..." Bildspråket är också mycket målande.

Susan Hill har skrivit böcker i ungefär femtio år och finns även översatt till svenska

Susan Hills HEMSIDA

Hur excentrisk kan man bli?

De osannolika systrarna Mitford av Cecilia Hagen, Albert Bonnier Förlag 2001 , är oavlåtligt roande läsning. Det är som att höra Cecilia Hagen tala. Hon är engagerad, rolig, ironisk, kunnig och erfaren - både som journalist och författare. Och det är ett tacksamt material. Sex systrar, en bror samt mor och far Mitford - åtta oförenliga storheter under ett tak. Det saknas inte dramatik precis. Ju äldre döttrarna blir desto mer komplicerat blir det.
De blir nazister, fascister och kommunister. De förälskar sig och gifter sig med fel män, de bryter mot alla konventioner, de skriver böcker, de hamnar i fängelse, o. s. v. Antingen skriker de av skratt eller så gråter de hysteriskt.Ingen av dem tycks dra några lärdomar av livet, precis.
Cecilia Hagen har träffat både Debo (1920 - ) och Diana Mitford (1910 - 2003).
Debo gifte sig med den 11 hertigen av Devonshire och blev härskarinna på Chatsworth House som har stått modell för Pemberley i Jane Austens Stolthet och fördom.
Johan Hakelius skriver om Deborah, hertiginna av Devonshire, och andra prilliga engelska damer i Ladies, Atlantis 2010.
Oswald Mosley, Diana Mitfords älskade lill-Hitler, kan man läsa mer om i Döda vita män av Johan Hakelius, Atlantis 2010.

Omslaget till trots

Johannes Källströms andra bok heter Offerrit: en annorlunda bok om besatthet.
Massolit förlag 2010.
Den första, Mörkersikt: annorlunda om kaos kom sommaren 2010.
I mars kommer pocketutgåvan av den.
Offerrit är en kuslig berättelse som tilldrar sig i en liten ort två timmar från Stockholm i nära anslutning till en stor skog. Antihjälten, den ilskne polisen Owe Tycho, kommer tillbaka till sin arbetsplats efter en längre tids sjukskrivning. Han blir snart indragen i en otäck härva av försvinnanden, overkliga händelser, omänsklig ondska, mord, ensamhet och rädsla.
Orten hotas av industrinedläggning och arbetslöshet. Det är adventstid. Snön och kylan har kommit ovanligt tidigt. Stadens starka kvinna, Svea Jakobsson, ska försöka genomföra en räddningsaktion och gjuta nytt mod i befolkningen. Och det är så det hela börjar.
Bibeln och Don Quijote är två ledmotiv liksom religiös fanatism och inte minst myter.
Olika verkligheter kan existera jämsides för den som har förmågan att se och höra.
Det lärde sig Johannes Källström när han som ung, otålig man reste i Afrika.
Offerrit är mycket spännande och skulle lätt kunna bli film. Jag kan inte låta bli att tycka om den koleriske Owe Tycho. Hans gode vän prästen CG är också sympatisk om än feg. Det är han som är Sancho Panza. Kvinnorna i boken är mera problematiska. De lever inte riktigt.

Författarrösten är mycket sympatisk och Johannes Källström tycks ha en hälsosam distans till sig själv vilket inte är helt vanligt hos män i 39 - årsåldern.
Hälften av arvodet för varje sålt exemplar av Offrerrit går till Diakonias verksamhet i Västafrika.
Det är inte så vanligt det heller!

Läs mer om Johannes Källström HÄR

Konst & mat i Skåne

Gunnel Götesdotter Örneskans, konstnär och författare, är inte den som låter några drömmar stanna på drömstadiet! 2003 öppnade hon Ateljé Götesdotter i Bjärnum.

2008 är det dags för Ars Divina - ett konstmuseum för konstnärer i Skåne.
Dessförinnan har hon rest, skrivit böcker, utövat sin konst och haft utställningar.
Strax före jul kom boken Skånska konstnärer. Konst & mat. Del 1. Gunnel Götesdotter låter konstnärskolleger runt om i Skåne presentera ett favoritrecept.
Varje konstnär presenteras också kort. Gerhard Nordström, Ystad, bjuder på Gerhards Corleone à la Nordström; Leif Lilja, Lilla Mölleröd, förfärdigar Leifs korvgryta för fattig konstnär.
Ost- och senapsgratinerad spenatkyckling lagar Elisabet Bondesson från Vittsjö.
Gunnel Götesdotter själv erbjuder Ars Divinas citronmarängtårta och i mörkaste skogen i Norra Rörum bakar Tommy Nilsson Tommys ciabatta.
Läcker skaldjursgratäng bjuds i Mörarp av Kristina Assarsson och i Beddingestrand bakar Eva Stjernswärd Paradistårta. Och så vidare.
Boken är glad, varm, inbjudande och färgstark - precis som den obändiga konstnären/författaren själv!

Heder åt hembygdsföreningarna!

Vår hembygd. Kyrkhults hembygdsförening. Årsskrift 2010.
Snyggt, omväxlande och med många bilder och många olika skribenter.
En lång artikel av Ronny Nilsson tar upp socknens posthantering.
Hembygdsföreningens ordförande, Jan Ottosson, skriver en intressant artikel om gamla kyrkliga seder och bruk.
Anna - Mai Svensson skriver om När yllebilen kom till byn.
Yllebilen kom från Alvesta yllefabrik och sålde yllevaror av olika slag, men mest garn.
Yllebilen köpte också upp slitet stickylle som sedan revs upp och blev till täckvadd.
Det blir naturligtvis många annonser i en sådan här skrift. Men det är ju också en slags hembygdshistoria.
Det ligger i sakens natur att man har mest glädje av en hembygdsskrift om man känner till något om trakten ifråga.
Kyrkhult ligger i det skogiga nordvästra hörnet av Blekinge.
Läs mer HÄR

Mormorsboken

1955 kom Trulsa hos mormor av Anna Riwkin - Brick (svartvita bilder) och Märta de Laval (text). Rabén och Sjögren förlag.
Trulsa är tre år, pigg och livlig; glad och arg. Hon hjälper mormor att sopa, kratta, plocka svamp, slabba med vatten och steka korv.
Trulsa trär smultron på strån, samlar kottar, hittar en fågelfjäder och klär ut sig.
Solen skiner hela tiden. Inget märkvärdigt händer egentligen. Men för Trulsa är det stort.
Allt är väldigt idylliskt. Precis en sådan sommar som man skulle önska varenda treåring.
Och varenda mormor.

Morden i Midsomer - minus morden

År 2000 kom Rosamunde Pilchers sista bok, Midvinter.
I alla fall påstår hon att hon slutat skriva.
Författarinnan, som i början skrev under pseudonymen Jane Frazer, slog igenom 1987 med Snäcksamlarna som följdes upp av September 1990.
Rosamunde Pilcher föddes 1924 i Cornwall men flyttade när hon gifte sig till Dundee i Skottland och bor fortfarande där. Hon slutade sitt yrkesliv som sekreterare och blev hemmafru med fyra barn. Redan som sjuåring hade hon börjat skriva berättelser och nu fortsatte hon att skriva under tiden som hon arbetade i hemmet.
Midvinter är mycket engelsk. Ingenting saknas av Agaspisar, varmvattenflaskor, leriga stövlar, tedrickning, ideella kvinnoföreningar, hyggliga präster, knarriga godsägare, taskiga arvingar, ridande godsägarinnor, präktiga hembin, pubar där allt ventileras, trevna stugor, hundar, lanthandlar, begravningsentreprenörer som också är taxiförare, o.s.v.
Miljön är Cornwall, Hampshire och Skottland.
Tidsmässigt är det mera flytande. Tidsmarkörerna är få, men det skulle kunna röra sig om början av 1990-talet. Mobiltelefoner är inte så utbredda och datorer nämns knappast; det långsamma livet på landet är att föredra framför stressen i staden. Det är de små sakerna som är betydelsefulla. Förnöjsamhet, empati och omtanke är till stor hjälp i en vardag som inte alls saknar sorger och bekymmer. Elfrida Phipps, utrustad med morotsfärgat hår och ett stort hjärta, inleder vid den förfärande åldern 62 en lösaktig förbindelse med den stilige, nyblivne änklingen och likaledes urgamle Oscar Blundell, 67 .
Kring Elfrida och Oscar samlas av olika skäl några vinddrivna människor och de firar tillsammans en insnöad jul i Oscars stiliga hus i Sutherland i Skottland.
Precis lagom småputtrigt och kravlöst att läsa när man försvagats av midvinterförkylning och/eller inte kan sova.