Tre kokböcker - fyra temperament

Leila Lindholm, vän och leende, - One more slice. Surdegsbröd, pizza, pasta och söta bakverk.
I förordet hyllas familjen och det oslagbara umgänget vid matbordet. De flesta recepten åtföljs av personliga kommentarer. Aktuellt recept: Twin Peaks Cherry Pie. (Det är inte utan att man förstår agent Cooper.) One more slice är en snygg och omsorgsfullt gjord matbakbok med många förföriska bilder.
Två systrars söta av Lisa och Monica Eisenman innehåller recept på småkakor, mjuka kakor, glass, sorbet, desserter, konfekt och karameller. Sött är mera än bara gott fastslås det. Bröstmjölken är söt och det skänker från första början en känsla av trygghet. Men - allt ska njutas med måtta. Så även socker. Storebror Theodor är stolt över sina företagsamma systrar och hans favorit är en hasselnöts- och limemousse. Kanelbullepudding kan man svänga till om man skulle ha några gamla kanelbullar till övers. Kulprov, bräckprov och karamellprov beskrivs lättfattligt.
Recepten inleds med intressanta och personliga kommentarer.

Per Morberg, oefterhärmlig TV-kock och skådespelare har skrivit en kokboksbiografi. Eller om det är tvärtom. Titel: Morberg, Scenen, livet och konsten att laga mat.
Den som av principiella skäl ogillar jakt kan ha invändningar. Liksom den som ogillar fingrar i maten. Jag skulle kunna tänka miu en liten klädsam klut om håret...
Morbergs favoriträtt är - inte helt oväntat - fläsklägg och rotmos. Intages med mjölk.
Nybakad nötkaka och en liter mjölk kan ibland ersätta lunch. Och vem lagar klappgröt i dagens läge om inte Per Morberg?
Stor börs, goda och användbara vänner och förstklassiga råvaror är inte fel i sammanhanget.
Mellan varven berättar Per Morberg om skådespeleriet, familjen, resor och livet i allmänhet.
Posör? Macho? Javisst. Men barnsligt avväpnande och med ironisk distans. Och fru Inese och de fem döttrarna ser till att han befinner sig i kroniskt underläge.
Boken är fin med bra recept, roliga kommentarer och högklassiga bilder.
Matprogrammen är oavlåtligt underhållande. Men man är glad att man befinner sig på andra sidan rutan

Harper Lee - Alabamas egen Jane Austen

Idag fyller To kill a Mockingbird 50 år. I höst kommer den ut i ny pocketupplaga på svenska. Harper Lee skrev denna enda bok och drog sig sedan tillbaka. Samarbetet med Truman Capote om Med kallt blod resulterade i besvikelse över att han inte erkände hennes insats. Detta och mycket annat kan man läsa om HÄR

Harper Lees hemsida

Bergveckan

Under den årliga Bergveckan kan man ta del av många aktiviteter i småländska Berg och Lädja. Konst, konsthantverk, sång, musik, utställning av äldre motorsågar, visning av en gammal Caltexmack. Mitt emot den ligger Elin Wägners Lilla Björka. Det är alltid något speciellt att gå omkring i olika författares miljöer. Och Lilla Björka och landskapet däromkring är inget undantag, Man känner igen det från flera av Elin Wägners romaner.
Läs vidare om Elin Wägner och Lilla Björka
Eva Karlssons trädgård var en lustgård med flera sorters rosor, djävulsbuskar, toppklockor, styvklematis och många andra fantastiska växter. Favoriten var underbart doftande Rosa Minette
Så här ser den ut

Simone och fjärilen

Thomas Nydahl skrev 1995 en roman om Simone Weil (1909 - 1943) med titeln
Simone och fjärilen. Det är en lättläst, skissartad bok om en märklig kvinna så stark i anden och så svag och bräcklig kroppsligt. Hennes jordiska lekamen besvärade henne; hon hade svårt att äta och förträngde framgångsrikt sin sexualitet. Hennes ursprung var judiskt, men familjen var agnostiker. Simone Weil blev religiös mystiker och hade vissa likheter med Mäster Eckhart och Johannes av Korset. Hon hade starka politiska åsikter, men hon tillhörde aldrig något parti och ville stå helt fri för att kunna strida för de egna åsikterna.

Trots sin svåra migrän arbetade hon ett par år på fabrik av ren solidaritet med arbetarna. Hon kunde inte förstå att de bara teg och led och aldrig gjorde uppror. Hon deltog i spanska inbördeskriget. Eftersom hon var vapenvägrare och dessutom såg väldigt illa fick hon tjänstgöra i köket.
Simone och fjärilen är skriven som en fiktiv dagbok. De biografiska uppgifterna stämmer i stort sett och de platser hon bodde på eller besökte är verkliga.
Simone Weils efterlämnade litterära kvarlåtenskap är omfattande, särskilt med tanke på att hon bara blev 34 år. Några titlar: Att slå rot, Personen och det heliga, Tyngden och nåden, en meditation över Fader Vår och en essä om Iliaden.
Simone Weil dog av lungtuberkulos och - svält.

Många har intresserat sig för och skrivit om den helgonlika, självförbrännande Simone Weil.
Bl. a. har svenska Catharina Stenqvist skrivit en doktorsavhandling, Simone Weil: om livets tragik - och dess skönhet som kom ut 1984. I Kan kvinnor tänka?: en undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor, 2002, av Tuva Korsström finns en essä om Simone Weil.

Den här dikten av den walesiske poeten och prästen George Herbert, 1593 - 1633, betydde mycket för Simone Weil

I love P1

Tänkte pigga upp köksarbetet med ett radioprogram och hamnade mitt i en råttspaning i Vasaparken med länspolismästare Carin Götblad (!) och hennes tamråtta Rosa, som dagen till ära var nyshamponerad med ett ekologiskt shampo. Rosa var emellertid inte att lita på utan försvann ner i ett råtthål mitt under pågående seans. Hon återkom senare, mycket misslynt med att shamponeringen varit förgäves.
Carin Götblad har varit intresserad av råttor sedan barnsben. Andra förknippar sommar med doften av hägg och syrén men för länspolismästaren är det lukten av råttkiss.

Råttan är ett intelligent, nyfiket men lättskrämt djur som imponerar på den som studerar dem närmare, t. ex. de som har till uppgift att utrota dem. Råttan är det enda däggdjur som får jagas med gift. Brunråttan är duktig på att simma, dyka, klättra och bita och fungerar som rena bakteriehissen från kloakerna.

Programmet som heter Stadsdjungeln var jätteintressant och går i repris lörd. 09.30.
Reporter: Hanna Hellquist
Fortsättning följer

Läs mer om programmet

Johnny Depp som William Blake

En grym och vacker berättelse i långsamt tempo. Mycket originell.
Johnny Depp spelar ännu en speciell karaktär. Denna gång vid namn William Blake - ett namn som föder associationer. Med all rätt.
Aldrig har man sett något liknande.

Music hall och Kungliga operan, London senare hälften av 1800-talet

Sarah Waters, född 1966 i Wales numera boende i London, är en alldeles utmärkt berättare. I Kyssa sammet, sv 2004, skildras Nancy Astleys levnadsöde från det att hon som ostronflicka i barndomens Kent kommer till London och en mycket hårdare verklighet. Hon börjar som påkläderska till music hallartisten Kitty med vilken hon inleder en passionerad kärlekshistoria; avancerar till aktör på scenen och senare till lyxfnask åt en mycket rik och lastbar dam. När Nancy gjort sig omöjlig där är hon tillbaka i rännstenen. Hon kommer så småningom i kontakt med en sapfisk grupp, socialismen och fackföreningskampen.
London under slutet av 1800-talet är omsom inbjudande ömsom frånstötande. Kyssa sammet är en roman att läsa med kartan i hand. Miljö- och tidsskildring ger stark närvarokänsla och Nancys öde upphör aldrig att fascinera. Hon är en överlevare; hon är tanklös och impulsiv; hon får betala dyrt; hon ångrar sig; hon växer. Sarah Waters påminner om Charles Dickens i sitt sätt att skildra London och de olika skikten i samhället. En annan författare från den här tiden är Thomas Hardy. Hans roman, Jude, läser man som tidningsföljetong i Kyssa sammet.
Detta är en roman man sträckläser långt fram på småtimmaarna under ljusa sommarnätter,
d.v.s. så länge man orkar,

Läs mer om Sarah Waters här:

Sweeney Todd, London ca 1850

En lysande Johnny Depp! (Förlåt att jag inte förstått det förrän alldeles nyligen.)
Helena Bonhan Carter i en passande roll.
En trallande, elak Alan Rickman ser man inte ofta.
Och Tim Burton? Ja, han är helt enkelt Tim Burton. Och det är ju precis vad man vill att han skall vara.

Kommer sanningen att mätta dina barn?

Nigeria under 80-90-talen. Militärdiktatur, terror, brist på bensin och vatten; utbrända bilvrak, vägspärrar och gamar i mangoträden. Nåde den som protesterar.
Så ser det ut i landet. Universitet är ett mikrokosmos liksom familjen Eugene Achike.
Papa är en fanatiskt religiös man som misshandlar sin hustru och bestraffar sina barn när de inte följer de rigorösa scheman han utarbetat för dem. Utåt sett är han en god och generös man; rik och mäktig. Han talar engelska och försmår landets eget språk, igbo.
Mama är en maktlös kvinna som talar som en fågel äter, d.v.s. inte mycket. Ofta är hon blödande och blåslagen. Men det är inget man talar om.
Chimamanda Ngozi Adichies första roman, Lila hibiskus, från 2003 (sv. 2010) bygger mycket på motsättningar; mellan generationer, rika och fattiga, lag och evangelium = Eugenes familj och faster Ifeomas, röd och lila hibiskus.
Hos den frispråkiga fastern får Kambili och hennes bror, Jaja, lov att skratta och hjälpa till med sysslorna i hushållet och de slipper sina scheman.
Författarinnas andra roman En halv gul sol ( sv. 2006) blev en stor internationell succé när den kom ut. Lila hibiskus är mycket läsvärd även om jag tycker att En halv gul sol är avsevärt bättre. Lila hibiskus är en lyckad provplätt.
Chimamanda Ngozi Adichie är född 1977. Hennes mor heter Ifeoma och hon har läst vid universitetet i staden Nsukka där hon också växte upp. I slutet av 90-talet började hon läsa vid John Hopkins i USA där hon också tog sin examen i creative writing.
2011 kommer hennes nästa roman The Things Around Your Neck på svenska.

Madame Bovary , det är jag

Gustave Flaubert nyanserad och fördjupad
Ny biografi om Gustave Flaubert av Pierre-Marc de Biasi, forskare och specialist på Flaubert. Enligt recensenten Lena Kåreland har biografin förutsättningar att bli ett standardverk i forskningen om Flaubert särskilt som det inte kommit ut så många biografier om Gustave Flaubert tidigare.
Han har sagt att en författares verk är allt och att upphovsmannen inget betyder. Mot detta står yttrandet "Madame Bovary, det är jag".
Enligt Pierre-Marc du Biasi har Flaubert aldrigt sagt så.
Däremot skrev han i ett brev 1859 : "Att skriva romaner är för mig ett särskilt sätt att leva. Ett ord eller en idé kan få mig att sätta igång med efterforskningar och helt förlora mig i läsning eller drömmerier utan slut."

Släktklenoder

"De tänder hon hade kvar i framkäken hade alla skiftande färg, det fanns inte två som var lika.Några med stark emalj stötte åt mörkt elfenben, andra var genomskinliga, lilaskiftande med fiskfjällsliknande blänk av silver, ibland en glimt av guld... Men Alfridas tänder var ovanliga på det viset att alla hade sitt individuella utseende, satt långt isär och var stora. När Alfrida kläckte ur sig något som var medvetet skandalöst var det som om tänderna skockades framtill i munnen, som en bataljon med svärdet i beredskap"

Ur Kärlek, vänskap, hat. Noveller av Alice Munro, ständig nobelpriskandidat från Kanada.

Livet - en hjärtslitande historia

Anne Tylers senaste roman har fått den egendomliga svenska titeln Påminnerskan. Originalets titel: Noah´s Compass.
Hur kan det bli på detta viset?
Liam Pennywell, 61, är lärare men förlorar sin tjänst i en besparingsåtgärd. Om han varit annorlunda hade han stått upp för sina rättigheter. Men eftersom han är den han är finner han sig i sakernas tillstånd och flyttar till en billigare lägenhet i en sjabbig förort till Baltimore.
Liam har varit gift två gånger och har tre döttrar; en far, en styvmor och en äldre syster. Ingenting är särskilt viktigt för Liam. Han saknar vännner och har inga speciella intressen. Hela Liam är gråbeige och han färgar av sig på omgivningen.
Berättelsen om Liam kunde ha blivit riktigt bedrövlig. Han förefaller äldre än sina år och han undrar vad han gjort för att bli så ensam.
Men så småningom sker en glidning åt ett annat håll. Det är inga dramatiska händelser utan många små rörelser i Liams liv. Bland annat tas han i anspråk av familjen
Yngsta dottern Kitty, 17, och hennes lealöse Damian betraktar Liams enkla boning som ett andra hem. Kitty är en frisk fläkt och ett störande moment i Liams händelselösa vardag.
Barnbarnet Jonah tyr sig till morfar och exhustrun Barbara kommer att se på Liam med nya ögon. Äldsta dottern Xanthe avslöjar det behov av sin far som hon känt i hela sitt liv.
Påminnerskan? Ja, hon heter Eunice och är ingen skönhet. Men hon är annorlunda och får Liam att skratta. Hon är mjuk och rosig och har en klädsam dubbelhaka och ett vaniljdoftande shampoo. Att hon sedan visar sig bära på en hemlighet är naturligtvis inte så bra.
Anne Tyler skildrar oftast vanliga människor i vardagen i sina romaner. Ofta är denna vardag stillsamt absurd. Man ler. Ibland är det till och med plats för skratt.
Noah´s Compass skulle bli en utmärkt film.

Hur kunde Sverige ge Israel en nolla i Melodifestivalen 1978?

Stephan Mendel-Enk har skrivit en charmerande och rörande bok, Tre apor, om en stor judisk familj tillhörande den judiska församlingen i Göteborg. Sekularisering pågår. Det är svårt att rekrytera nytt folk till begravningssällskapet. Och nu har det kommit in en goy i familjen också. Ingemar heter han. Katastrofen vore total om han inför julgran. Han har redan introducerat en ny sorts flingor vid frukostbordet.
Tre generationer skildras. Berättare är den 13-årige Jacob.
Han iakttar och är mycket mera medveten om sakernas tillstånd än någon av de vuxna tror.
Den kärleksfulla berättelsen är rapsodisk, ironisk, humoristisk och lite vemodig. De färgstarka människorna är dramatiska för att inte säga melodramatiska. Inte minst kvinnorna.
Jacob och hans syster Mirra upplever starkt slitningarna med att vara skilsmässobarn. De måste vara solidariska på två håll.
Genom hela romanen förs en fortlöpande kommentar om vad som händer hemma i Israel.
Stepan Mendel-Enk är journalist och kolumnist i Metro och har tidigare skrivit reportageboken Med uppenbar känsla för stil (2004).

Klävitt, klävitt! Hoho, hoho!

Det är ugglor i mossen. Deckare från 1974 av Maria Lang (Dagmar Lange 1914-1991),
Ugglor förekommer normalt inte på mossar, men detta är undantaget som bekräftar regeln.
En död man hittas i Alntorpsmossen utanför Skoga (Nora). Mord? Olyckshändelse? Eller litet av varje? Den ståtlige kriminalkommissarien Christer Wijk grubblar.
Den lömska stämningen kring mossens revlar och slamkanaler tränger igenom allt obekymrat pladder i boken. Och det räddar anrättningen som blir riktigt njutbar.
Pedagogen Dagmar Lange försitter inte ett tillfälle att lära ut lite nyttigheter, som t. ex. skillnaden mellan pors och skvattram. Bondepraktikan och Jeremias i Tröstlösa är två andra ledmotiv i boken. Däremot lyser Pontus Wikner med sin frånvaro. Dagmar Lange disputerade annars med en avhandling om honom 1946.

Hata mamma - bli författare

Ännu en gammal pojke som sörjer sin mamma. Eftersom Roland Barthes älskade sin mor blev han inte författare. Men väl semiotiker, litteraturteoretiker och poststrukturalist. Och det borde räcka en stund.
Dagen efter moderns frånfälle började sonen skriva dagbok om sin sorg. Det fortsatte han med tills han själv dog 1979 efter att ha blivit påkörd av en tvättbil. Nu har Journal de deuil (Dagboken om sorgen) kommit ut i Frankrike. Den förefaller vara fantastisk läsning med många hänvisningar till Marcel Proust, en annan modersbunden son.
Läs vidare här

When in Stockholm...

Annie Leibovitz Vee Speers

Missa inte detta!
Fina, intressanta utställningar på nyöppnade, fräscha Fotografiska muséet.

Läs mer här

Den kärleken

Anne Charlotte Leffler, 1849 - 1892, hade varit värd bättre. Och det kunde lätt varit bättre. Lite sortering, gallring och översyn hade varit på sin plats. Hela romanen Den kärleken - om det nu är en roman - känns som ett utkast. Och alla fetstilsmeningar, parenteser och kursiveringar irriterar. Tove Leffler läste först om sin äldre släkting i en orange bok som stod i föräldrarnas bokhylla. Jag gissar att det var Maj Sylwans doktorsavhandling från 1984 Anne Charlotte Leffler. En kvinna finner sin väg.
Tove Leffler koncentrerar sig på de fyra sista åren i ACL:s liv när hon har flytt från ett långt (vitt) äktenskap med häradshövdingen Gustaf Leffler. Hon förälskar sig i och gifter sig med den elva år yngre italienske matematikern Pasquale del Pezzo. Hans katolska familj ogillar starkt förbindelsen.
Boken - är det en biografi? - har fått sin titel efter en novell av ACL är intressant som en påminnelse om en radikal, intressant, inte särskilt lycklig kvinna från 1880-talets unga Sverige som trotsade familj och tid och fick betala dyrt. Som så många andra föregångskvinnor.

Ode till SJ och Veolia efter genomförd resa

Förvirrad breder banväxlaren
sin sömn över en höst utan snö,
över en tveksam, mjuk vår.
Alla dessa dungrå dagar
blandas mörker eller längtan,
flammar vid den milda vinterns sidospår
sanningens snabbt slocknande ljus.

Bo Carpelan har tänkt sig en yttre och/eller en inre verklighet. Stryk det som ej önskas.
De mänskliga godsfinkorna står på sina stickspår tills Gud, den store banväxlaren, finner för gott att besluta något annat. Allt medan skymningen faller.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

All days are nights: songs for Lulu

Nu har Rufus Wainwright varit i Stockholm. Jag också.
Det blev en helt fantastisk kväll. Första delen av konserten var en sorgemässa. Inga applåder eller fotoblixtar.
Dramatiskt, känslomässigt, vackert. Som opera.
Sorgen över den nyligen avlidna modern, musikern
Kate McGarrigle, har han talat om i många intervjuer. Syster Martha Wainwright, som också betyder mycket för honom och som han brukar uppträda tillsammans med, låg på förlossningsbordet på samma gång som modern dog. Det har varit en dramatisk tid för familjen och det har satt sina spår i Rufus Wainwrights musik.
I konsertens andra del får man både andas, applådera och fotografera. Rufus Wainwright bytte stil och kläder. Kontakten med publiken är kamratligt otvungen. Ljuslågorna fladdrar och stenarna i västen blixtrar. Händerna fladdrar som lärkvingar över klaviaturen och den släpiga rösten låter precis som man vill att den ska låta. Instampad och framvisslad bjuder han på tre extranummer trots att han borde vara fullständigt utmattad.
Vad betyder väl lite nackspärr mot en kväll i Filadelfiakyrkan med den proffsige
Rufus Wainwright?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/sorgen-ledde-till-ett-ensamt-piano_4556367.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/rufus-wainwright-all-days-are-nights-songs-for-lulu-1.1077163

http://www.expressen.se/kultur/1.2003810/rufus-wainwright-filadelfiakyrkan-stockholm

Alice bor inte här längre. Eller?

Alice Howland är femtio när hon får diagnosen tidig Alzheimers sjukdom. Hon arbetar som professor i psykologi vid Harvard och är en populär lärare, omtyckt föreläsare och hängiven forskare. Hon och maken John som är biolog har tre barn. Alice har noterat en rad små symptom som sammantagna väcker oro.
Hon uppsöker läkare och får sina allra värsta farhågor bekräftade. Författaren till Fortfarande Alice, Lisa Genova, är utbildad i neuropsykologi och har en mormor som är dement så hon har mycket att förmedla och lära ut.
Alice skriver ett fint och uppriktigt brev till sina kolleger och förklarar. De beklagar henne vänligt men skyggar för att uppsöka henne. Alice är mycket ensam, men skaffar nya "kolleger" genom att bjuda hem andra med samma diagnos.
Berättelsen börjar i september 2003 och slutar två år senare.
Hela tiden medan Alice´s hjärnceller skrumpnar lyfter Lisa Genova fram det positiva i vardagen. Det finns ljusglimtar trots allt. Alice har stunder av upplevt välbefinnande.
Hon känns i slutet av berättelsen som en kär vän och man drar sig för att behöva släppa kontakten med henne. Hon är märkvärdigt, storstilat och stoiskt fördragsam och familjen lyckas på något outgrundligt sätt undvika att implodera.
Läsaren sitter där med sin förundran.

Vickis vintagebutik - Village Vintage - chick-lit-, flickornas julbok-, feelgoodroman av Isabel Wolff har sina förtjänster. Vicki Swift förverkligar en länge närd dröm om en vintagebutik för kläder av kända modeskapare. Desillusionerad efter ett avslutat förhållande och chockad över förlusten av bästa väninnan är Vicki beredd att arbeta hårt.
Hon inreder smakfullt sin butik med vitlaserat brädgolv och pärlgrå väggar. Ganska snart har hon skaffat en munvig och fantasifull medhjälpare, Annie, som mycket påminner om en kammarjungfru i något förväxlingsskådespel. Vicki säljer kreationer i läckra färger och av hög kvalitet - siden, sammet, taft, tyll, brokad och bomull - från 30- till 70-talet. Visst utbud av accessoirer finns. Men inget pälsverk. En tidsmarkör bland många andra, som t. ex. plastikkirurgi och nedlagda bibliotek.
Två uppvaktande herrar inställer sig snart. Först är Dan, färgblind, lockig filmnörd som köper sina kläder på Oxfam. Miles, 48, är stilig och välklädd och har sitt synsinne intakt men lider av en despotisk tonårsdotter.
Skuld och försoning är ett intressant tema i boken. Film, musik och böcker förekommer ofta och plötsligt får man en initierad lektion i vintillverkning!
Personskildringen kunde ha fördjupats, men det är roligt att läsa om alla vackra kläder och kvinnorna som köper och säljer.
En uppstramning av språket hade också varit på sin plats.
Vickis vintagebutik är Isabel Wolffs första bok på svenska i översättning av Ann Björkhem. Författarinnan har varit skådespelerska och journalist på BBC.

Hemsida:http://www.isabelwolff.com/

Orent smör för tjänstefolk eller Det ligger ett helt språk i solfjädern

Det finns inga porträtt av Cleone Elizabeth Knox f. 12 maj 1744 eftersom Castle Kearney i Down i Irland brann ner 1808. Däremot finns En ung societetsflickas dagbok. Året 764-1765. utgiven av hennes sentida släkting Alexander Bracker Kerr i svensk översättning av Harald Jernström 1926.
Cleone har förälskat sig i den svartögde förföraren Mr David Ancaster och han i henne.
Ingen tror på förbindelsen mer än de själva.
Far rasar och beslutar sig för en bildningresa i Europa för sonen, odågan och sprätten Ned och den ohörsamma dottern. Sagt och gjort. En ståtlig kaross förspänd med sex hästar lastad med ett oändligt bagage styr ut från slottet i Kearney mot Dublin för vidare färd till Derbyshire i England, där äldsta dottern och hennes familj bor, vidare till London, Bath, Frankrike, Schweiz och Venedig. Cleone är en livlig och klipsk flicka utrustad med både humor och humör. Hon iakttar, reflekterar och kommenterar rappt. Hon går på bjudningar, dansar, rider spelar kort, flirtar, köper kläder, knyter vänskapsband och noterar flitigt i sin dagbok.
Detta är ett tidsdokument och kulturhistoria. Matvanor, klädedräkt, umgängesseder, klasskillnader och tillståndet i samhället i övrigt speglas i dagboken. Det är mycket roande läsning. Mycket känns ganska modernt. Cleone själv till exempel.
Men inte hårmodet. En pudrad håruppsättning kunde få sitt kvar i ett par veckor endast förnyad genom en puff och mera puder. Inte så fräscht faktiskt!
Bildningsresan missar sitt mål totalt. Om någon trodde att Cleone skulle glömma Mr A eller han henne så var det alldeles fel. Paret rymmer och gifter sig. När Cleone fött två söner försonas hon och maken med hennes far. Allt som allt blir det åtta söner och fyra döttrar i familjen. Och Cleone och hennes David lever lyckliga och trogna varandra i alla sina dagar.

Detta kunde lätt ha varit en Harlequin - roman. Men nu är det dagens sanning och ytterligare ett bevis på att verkligheten alltid överträffar dikten

Snart är det tid för den fridlysta nattviolen.
Ebba Lindqvist skrev 1940 en dikt om nattviolen efter en promenad längs Broadway i New York en solrökig sommarförmiddag. Hon tänkte på skog. Svalka. Tystnad. Insjö. Att söka efter blomman som inte liknar någon annan. Hemlängtan födde en naturdikt i storstaden.


Nattviol

Ingen blomma liknar denna.
Ingen blomma står så ensam.
Dold i djupa gräset
eller gömd i ljungen
lyfter den sitt vita ljus.
Rör den inte.
Bryt den inte.
På sin späda stängel bär den
hela sommarkvällens doft

När Ebba Lindqvist efter några dagar läste dikten upptäckte hon att den handlar om Karin Boye. Någon som var mycket ensam. Någon att vara rädd om. Någon som läste sina dikter i skenet av brinnande vita ljus.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

I begynnelsen var berättelsen

"I begynnelsen var berättelsen", börjar Dilsa Demirbag- Stens mormor sina sagostunder.
I begynnelsen var mormor säger dotterdottern som älskar sin mormor över allt annat.
1976 kom den 6-åriga Dilsa till Sverige från turkiska Kurdistan tillsammans med sin mor och tre syskon. Far var redan på plats. I boken Stamtavlor från 2005 utforskar hon sitt ursprung och i den nyutkomna fristående fortsättningen, Fosterland, berättar hon om familjens svenska äventyr, sin egen utveckling, osämjan mellan föräldrarna, den brutna förlovningen, pojkvännerna, kulturkrockarna, flyttarna, sabbatsåret i Turkiet , det politiska intresset, o.s.v. Båda föräldrarna arbetar som städare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den enda i familjen som kan hantera den koleriske och våldsamme fadern är den musikaliska systern Dilbahar (Dilba). Musik och dans skattas högt av de tre systrarna och Kjell Alinge är flickornas idol i radioprogrammet Eldorado.
Dilsa är en kämpe och ett orosmoment redan från början. Hon berättar uppriktigt, osentimentalt och engagerande om sina upplevelser i skola och kamratliv. Flytten till Sverige och föräldrarns skilsmässa är två milstolpar i hennes liv. Ingen utav dessa händelser hade hon någon möjlighet att påverka. Efter året i Turkiet inser hon att hon känner sig mest hemma i Sverige även om hon alltid kommer att ha två fosterland.
Dilsa Demirbag - Sten är en lika klok som vacker flicka och har skrivit en intressant och insiktsfull berättelse som kan - och bör - läsas av många.
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit alldeles ur vägen. Men det ska ju inte författarinnan lastas för.

Rufus Wainwright nu i Sverige

Smakens elegans

Muriel Barbery väckte stort uppseende med sin bok Igelkottens elegans som kom på svenska 2009. Med all rätt.
Nu har hennes andra roman, Smaken - som egentligen är den första - kommit i i svensk översättning av Marianne Öjerskog.
Upplägget är detsamma som i den förra boken; det burgna området i Paris är detsamma liksom huset, 7 Rue de Grenelle och den bildade portvakten Renée.
Den fruktade gastronomikritikern och maktmänniskan Pierre Arthens ligger för döden och söker i sitt minne efter en viss smak från sin barndom. Han har frossat i mat i hela sitt liv men lever och mage mår bra. Det är hjärtat som sviktar. Han är en mycket osympatisk människa oförmögen till kärleksfulla relationer. Den vackra hustrun är kuvad och undergiven och barnen har han ingen känsla för alls. Och inte de för honom heller, förresten. Brorsonen Paul är den han favoriserar.
Möjligen finns där några människor som beundrar honom. Men älskar eller ens tycker om, nej.
Pierre Arthens tänker igenom sina kulinariska upplevelser genom livet och minns de människor som lärt honom något om smaker, dofter och konsistenser. Han tänker med en viss värme på sin farmor och hennes matlagning och på moster Marthe som har komponerat en fantastisk symfoni av dofter med sin trädgård. Och han minns den åldrade mästerkocken Tsuno som introducerade sushi för honom.
Upplevelserna av olika måltiders smaker, dofter, kompositioner och synintryck; känslan av de olika ingredienserna på tungan, eftersmaken - allt detta beskrivs mycket elegant.
Bitvis är det originell och roande läsning och man känner igen Muriel Barbery.
Men Smaken når inte upp till Igelkottens elegans.

Love hurts

Claes Britton, 46, miste sin mamma, Mona Britton, 2006. Efter tre månaders brant utförsbacke är hon borta. Som professor i invärtes medicin och är hon nog den första som misstänker den svåra lungcancer hennes besvär är symptom på. Mor och son står varandra mycket nära trots att förhållandet är ganska komplicerat. Hon brukade vara den stödjande under sonens depressioner. Claes Britton älskar sin mamma djupt, men han har också en förmåga att se henne utifrån. Mona Britton kan vara både självömkande och full av känslomässiga krav. Han berättar i boken Min mamma är död också om fadern, Sven Britton, som svek hustru och två barn för en ny kärlek i Afrika. Men han vittnar också om en senare känsla av samhörighet med fadern som under moderns sjukdom finns där för henne och sönerna.
Moderns smärtor blir snabbt outhärdliga och omöjliga att medicinera bort. Men hon har förutsett och planerat allt . Hon skriver livskvalitetsprotokoll för varje dag. Det landar så snart på minus varje dag och modern sätter målmedvetet och stoiskt sina planer i verket. Genom sin själsstyrka besparar hon de anhöriga många svåra beslut och situationer. Claes Britton berättar avväpnande och med ett barns öppenhet om sin vantro, sin sorg när insikten kommer och smärtorna när han inser att han blivit "a motherless child". Han reflekterar över aktiv och passiv dödshjälp och smärtlindring. Var slutar det ena och var tar det andra vid. Han skaffar sig en rad nya kunskaper och insikter under moderns sjukdom och död. Det är rörande och tänkvärd läsning som borde vara nyttig för alla att läsa. Döden är en ofrånkomlig del av livet och något man måste försöka förhålla sig till hur svårt det än är.

Bokens omslag visar en vemodig bild av modern på bryggan efter sitt livs sista bad på 67-årsdagen.

Nessa och Ginnie

Susan Sellers är professor i engelsk litteraturvetenskap vid St. Andrews universitet i Skottland. Hon har skrivit en roman om systrarna Stephen, Vanessa och Virginia, Bell respektive Woolf. Vanessa och Virginia är bokens titel.
Många gillar inte att läsa romaner om verkliga människor, men jag tycker att det är fantasieggande, tänkvärt och lärorikt. Så här kunde det ha varit. Kanske. Som läsare spinner man vidare på tråden, läser mera, slår upp och kontrollerar fakta.
I Vanessa och Virginia är det Vanessas verklighet vi befinner oss i. Hon har ingen lätt sits. Först har hon som äldsta syster (och jag som alltid har trott att hon var yngst!) fått ta hand om familjen - inklusive fadern, förstås - när modern dog.Sedan ingår hon äktenskap med Clive Bell och får ett par barn med honom. Därefter försöker hon sammanleva med den bisexuelle Duncan Grant. Det är tänkt att förhållandena ska vara fria. Och visst är de det. Men mest för männen. Hur lever en trebarnsmor ut sitt fria förhållande?
Vanessa är bildkonstnär - hur utövar en trebarnsmor sitt konstnärsskap? - men hon står hela tiden i skuggan av sin mera berömda yngre syster och hennes litterära framgångar..
Systrarna är varandras bästa vänner. Men de är också rivaler. Om föräldrarnas uppmärksamhet, om småbröderna, om männen, om konsten - ja, till och med om Vanessas söner! Virginia är en svartsjuk moster.
Hela Bloomsburygruppen och Hogarth Press figurerar i boken. Men bara med förnamnen. Och jag frågar mig om man inte bör ha en förförståelse för att riktigt kunna ta till sig boken. Jag har sträckläst och haft stort nöje av Vanessa och Virginia, men jag har också relativt nyligen läst Leka med modernismen av Ingela Lind. Den handlar om Bloomsburygruppen och deras radikala liv som var en reaktion på det sippa viktorianska samhället.
Eller också kan man kanske bara läsa romanen och strunta i vem som egentligen var vem?
Det är inte fel att låta Vanessa ha tolkningsföreträde en enda gång. Jag läser och lider med henne i hennes ändlösa väntande på den förlupne Duncan Grant som hon älskade så högt.
Hon skulle räcka till för alla hela tiden. Även när hon själv höll på att brista. Är det konstigt att hon längtade bort någon gång från barn, syskon, äkta män, oäkta män. älskare, husdjur och matlagning? Nej, verkligen inte!

Några exempel på vidareläsning:

Quentin Bell, Virginia Woolf (Vanessas son skriver om sin moster)
Richard Kennedy, En pojke på Hogarth Press
Virginia Woolf, Ögonblick av frihet
Nigel Nicolson, Porträtt av ett äktenskap

Clarence Crafoord är en berättelse

Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser är titeln på Clarence Crafoords nyutkomna memoarer. Utan hjälp av vare sig fotografier, dagböcker eller brev berättar han minnen ur sitt sjuttiofyraåriga liv. Man kan bara beundra hans minneskapacitet och goda berättarförmåga. Det litterära intresset grundlades tidigt. Att han skulle bli läkare följde med vid dopet. Kanske inte direkt att han skulle bli själsläkare, freudian och psykoanalytiker.
Clarence Crafoord använder människors livsberättelser som hjälp till att ställa diagnos. Han förkastar dagens check-listdiagnoser. En utav hans tidigare böcker heter just Människan är en berättelse. Om samtalskonst.
Kärleksförsök och svek börjar med en chock! D.v.s. författarens 60-fest på Riddarhuset i Stockholm. Sonen Alexander tar bladet från munnen och avslöjar faderns alla svek och misslyckanden genom livet. (Man tänker ofelbart på en dansk film med samma tema. Festen tror jag att den hette.)
Clarence Crafoord har ännu inte hämtat sig riktigt. Efter att ha läst boken förstår man sonen bättre. Och kanske härrör bokens titel från denna tilldragelse.
En ensam uppväxt i överklassmiljö, ett liv parallellt med föräldrarnas, en mor som var närvarande men ändå inte där riktitgt för honom på samma sätt som barnjungfrun.
De tidiga förälskelserna och flickvänner ägnas stort intresse. Han tycker bara om långa slanka flickor. På sidan 101 skriver själsläkaren: "Jag har alltid varit rädd för och misstrott fetmande människor, övertygad om att deras överviktighet är ett sätt att förtrycka folk omkring sig, inte respektera andra, att breda ut sig gränslöst kring omgivningen, ofta både i sitt högljudda tal som invaderar medmänniskor och i sitt fysiska anspråk på utrymme i olika avseenden, ofta på andras bekostnad"
Får en psykiater hålla sig med sådana fördomar?
Man undrar om han valt patieneter efter BMI?
I andra hälften av boken får man en livfull skildring av yrkeskarriären och de olika arbetsplatserna. Då och då inflikas något om en ny hustru och ett eller flera nya barn.
Den första hustrun hade han egentligen inte tänkt gifta sig med. Det var hon som valde ut honom som far till sina barn...
Om den här boken tycker jag:
Intressant? Ja.
Sympatiskt? Nej!

Pionjärkvinna

Den här boken blev jag riktigt nyfiken på:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/det-fanns-ett-morker-under-den-sakra-ytan_4684657.svd

Maria Eleonora, 41, retar gallfeber på Axel Oxenstierna

Varför kan man läsa så mycket om Gustav II Adolf och hans dotter drottning Kristina, men så lite om Maria Eleonora av Brandenburg (1599-1655) hustru och moder?

Hon var visserligen vacker men betecknades som hysterisk och galen. Den bilden befästes under 1800-talet och ingen har hittills brytt sig om att föröka revidera den förrän nu Moa Matthis, feministisk författare och kulturskribent. Maria Eleonora. Drottningen som sa nej heter hennes mycket intressanta och lättillgängliga bok. Den skildrar en kvinna som hade att kämpa mot den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna och hela gubbförmyndarregeringen. Undra se´n på att hon tog till tårarna? Vilka andra vapen hade hon? Äktenskapet med Gustav II Adolf var i och för sig inte olyckligt men han var ju däremot alltför upptagen av krigföring.

Och 1632 blev Maria Eleonora änkedrottning. Hon vantrivdes hela tiden i det kalla Sverige och längtade hem till Tyskland. 1640 genomför hon en välplanerad rymning till det danska Gotland. Senare kallades hon tillbaka av Drottning Kristina, som varit nio år när hon skildes från sin mor på grund av dennas dåliga inflytande på den blivande regenten.

Vidare läsning i ämnet:

Marita Jonsson, Abdikationen (Historisk roman om drottning Kristina)

Kristina, Brev och skrifter

Marie-Louise Rodén, Drottning Christina

Sverker Oredsson, Gustav II Adolf