Drabbande

Marie NDiyae tycker att hon kan vänta lite till med Nobelpriset, men jag har en känsla av att hon kommer att bli en stark kandidat. Hon föddes i Frankrike 1967 av en fransk mor och en senegalesisk far.  Redan 2001 fick hon Prix Fémina för Rosie Carpe som ännu inte finns översatt till svenska. 2009 fick Marie NDiaye Goncourtpriset för TRE STARKA KVINNOR. Marie NDiaye är också medförfattare till manuset till filmen, WHITE MATERIAL, vilket inte förvånar mig. Det är samma andas barn på något sätt. Nu har hennes senaste roman, Ladivine, kommit ut på svenska. Man känner igen flera teman. Barn/föräldrar (i det här fallet mor/dotter, män/kvinnor, Afrika/Europa. Men Ladivines huvudteman är skuld, skam och ursprung. Flera generationer kvinnor är inblandade i historien . Äldst är städerskan Ladivine Salle, som bor i utkanten av Paris med dottern Malinka. Man uppfattar att Ladivine kommer ifrån någon nordafrikansk stat (Senegal?). Hon är svart och hon tyglar sitt hår med olja. Malinka hyser en sorts förtvivlans hatkärlek till sin mor men lämnar hemmet så fort hon får en möjlighet. Dessutom byter hon namn till Clarisse och inte ens man och barn får veta något om att det finns en mormor. Men Clarisses dotter får heta Ladivine och Clarisse smyger sig till att besöka Ladivine varje månad. Marie Ndiaye skruvar fram berättelsen omkring ett nav. Romanen får ett dramatiskt förlopp, som inte ska avslöjas här. Ladivine är starkt berörande och man känner sig nästan fysiskt utmattad så stark är berättelsen. Alldeles särskilt den första delen. Jag tänker föreslå den här romanen till diskussion i bokcirkeln när den kommer i pocket. Ladivine är översatt av Ragna Essén. Natur&Kultur

Till önskelistan

MED KARTAN SOM GUIDE TILL VIRGINIA WOOLF
är titeln på dagens understreckare av Arne Melberg. Han skriver om Lisbeth Larssons nya bok Promenader i Virginia Woolfs London ( Bokförlaget Atlantis). Virginia Woolf älskade London och att ströva omkring i staden. 1800-talsflanören var ju annars en man. Kvinnorna kunde inte röra sig ensamma ute p gatorna utan att få intressanta förslag från hugade män, som antog att de var gatflickor. (Något som t. ex. Cora Sandels Alberte fick erfara när hon strövade omkring i Paris.) Att V Woolf var medveten om att det kunde vara skrämmande att vandra om kring på gatorna antyds i titeln Street haunting. På svenska heter essän Att strosa omkring på gatorna. Den finns också att läsa i V Woolf, London, utgiven av ellerströms förlag 2009. Det är där hon skriver att Londons gator är som bäst under vintern på kvällarna med champagnefärgat ljus  och umgängesliv. "Med kvällstimmen  kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker". V Woolfs dröm var att kvinna och man skulle kunna gå jämsides, men därtill var trottoarerna för smala. Kartan har blivit ett redskap i litteraturvetenskapen. Virginia Woolfs strövtåg och adresserna i de olika romanerna beläggs med kartor och nätdresser i Lisbeth Larssons bok. "Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway. "Det är faktiskt bättre än på landet." Promenaderna satte igång tankeverksamheten och gynnade därmed skrivandet. Det har ju också många andra författare vittnat om. Säkert är det flera än jag som sätter den här läckra boken på önskelistan?

Tematrio - Höstrysligheter

LYRAN
påminner oss om Halloween och undrar vad vi kommer att läsa för några hemskheter om spöken, vampyrer och annat skrämmande i helgen. Det är inte min starkaste gren, men en ny och två klassiker 
dyker upp ganska omgående.
1. Själlös  (2012) av Gail Carriger, (pseud. för Tofa Borregaard) tilldrar sig i 1800-talets London. Det är den första av fem böcker med den själlösa Alexia Tarabotti som huvudkaraktär. I den här serien förekommer en del övernaturliga varelser som vampyrer, varulvar, nyckelpigor och luftskepp. Tre av de fem titlarna är översatta till svenska.

2. Baskervilles hund (1902) av Sir Arthur Conan Doyle. Släkten Baskerville jagas enligt legenden av en stor spökhund. Sherlock Holmes avfärdar naturligtvis detta som nonsens, men när en man i släkten Baskerville dör ser man ett stort fotavtryck liket. Sherlock Holmes skickar Dr Watson till Baskerville Hall och Dartmoorheden i sydvästra England för att undersöka saken.
3. När skruven dras åt (1898) av Henry James. En ung guvernant kommer till en ensligt belägen herrgård i England för att ta sig an två föräldralösa barn, som visar sig stå i kontakt med vålnader. Den otäcka stämningen smyger sig på och författaren själv säger att han när han hade slutfört romanen ”was so frightened that I was afraid to go upstairs to bed”.

En smakebit på søndag

"Aldrig trodde jag väl att jag skulle skriva en bok om monster, aldrig hade jag varit det minsta intresserad av monster, än mindre aktivt försökt lära mig något om dem - inte förrän jag jag en vacker dag drabbades av Frankensteins. Eller rättare sagt, jag drabbades av den engelska författarinnan Mary Shelley, som för tvåhundra år sen, 1816, bara nitton år gammal började skriva romanen Frankenstein. Jag drabbades av hennes personlighet och av hennes livsöde som på en och samma gång tedde sig så absolut främmande och så fullständigt igenkännligt. Och av hennes tid och hennes sammanhang, och inte minst av den fråga hon i ett förord berättar att hon ofta fick, nämligen hur det var möjligt att hon, en purung kvinna, inte bara kom på utan också tog sig för att utveckla en så avskyvärd idé..."

Läs mer om En smakebit på søndag HÄR

Njaaa...

En roman med den här poetiska titeln och med Sveriges vemodiga nationalfågel på omslaget väcker naturligtvis förhoppningar. I det här fallet infrias de inte riktigt. Linda Olsson skriver gärna om udda, lite tilltufsade existenser, ensamhet, sorg och oväntad vänskap och så är det även i
I skymningen sjunger koltrasten. Otto, 72, är en pensionerad antikvarie med stort intresse för musik och litteratur. Han är änkeman och funderar mycket över sitt äktenskap med vackra Eva, som han inte verkar ha känt riktigt. Elias är en begåvad ung tecknare som varit mobbad i hela sitt liv. Han är dyslektiker. Elisabeth är i femtioårsåldern och har tappat livslusten efter ett stort svek. Hon sitter instängd i sitt rum och tänder inte ens ljuset. En oförutsedd händelse gör att hon kommer i kontakt med de båda andra hyresgästerna i samma trappuppgång i ett hus på Söder. Det börjar hända saker med dem alla tre. Otto blir navet i den lilla gruppen.  I skymningen sjunger koltrasten är en feelgood-roman utan att riktigt vara det. Språket är det inget fel på, men människorna lever inte. Den som känns mest verklig är Elisabeth, som ändå är den som dragit sig undan livet på allvar.

Bokbloggsjerka 24 - 27 oktober

ANNIKA
frågar  i sin Bokbloggsjerka 24 - 27 oktober helt enkelt vilken eller vilka böcker vi läser just nu. Underbart lagom lite tankekrävande fråga just idag, känns det som.

Jag har nästan alltid 2 - 3 böcker av skilda slag på gång. Just nu läser jag en thriller av Olivier Truc  som tilldrar sig i Kautekeino, Fyrtio dagar utan skugga.  En flera hundra år gammal trumma stjäls i skydd av mörkret och iskylan. Strax efter hittar man dessutom en mördad man och polisen kopplar ihop de båda händelserna.
Dessutom läser jag Linda Olssons nya roman, I skymningen sjunger koltrasten. Tre udda hyresgäster i samma trappuppgång i ett hus på Söder i Stockholm upptäcker av en händelse att de har en del gemensamt. Elias är en dyslektisk ung tecknare, Otto är änkeman som på något sätt levt bredvid sitt liv och Elisabeth som inte gärna går utanför dörrarna och än mindre öppnar om någon ringer på. Den tredje boken är Ladivine av fransyskan Marie NDiaye, som tilldelades Goncourtpriset 2009 för sin förra roman Tre starka kvinnor. Ladivine handlar om mor och dotter som har extremt dålig kontakt. Dottern skäms för sin mors enkla ursprung och hudfärg  och besöker henne sällan och endast pliktskyldigast. Vad mormor inte vet är att hon har ett litet barnbarn med samma namn som hon själv.

Ekopoesi

Litteraturpodcasten  Text + 1 005 presenterar poeten och journalisten Jonas Gren och hans nyligen utkomna diktsamling Lantmäteriet (10tal bok) med Olaus Magnus vackra kartklassiker Carta Marina från 1530 - talet på omslaget.
Mats Almegård är exemplarisk när det gäller att släppa fram sina författare. I Text + 1 005 är det Jonas Gren som pratar nästan oavbrutet. Han behöver inga puffar. Han föddes 1981 och har gått längdskidsgymnasium och sedan två år i skrivarskola på Biskops Arnö. Det var där större delen av Lantmäteriet kom till. Jonas Gren har struket stora delar av det ursprungliga materialet, läst högt och vaskat fram som en guldgrävare. Mycket händer ute i skogen när han går och lyssnar på ljuden. Han är gärna poet på scenen och tycker att ekologi och humor hör ihop. Under arbetet med Lantmäteriet blev han intresserad av kartografi och har studerat hur kartorna har ändrat sig från tid till annan. Han har läst på om skiftesreformen och lärt sig att verkligen läsa av en karta med hjälp av boken Kartlagt land. Det intressanta samtalet gör att jag blir väldigt sugen på att läsa boken. Och när jag ser det vackra omslaget frågar jag mig om jag inte rent av behöver äga den. Som ett första led i processen reserverar jag boken på biblioteket. Lyssna  HÄR
när jag hade
bränt alla kar­tor
och gjort vin­den
till kom­pass
stod
kron­hjor­tarna
i ekbac­ken
som vägskyltar

Nästa månad intervjuas Lotta Lundberg om boken Timme noll.