Phillis Wheatley

Bilden är lånad från Wikipedia

An Hymn to the Evening

SOON as the sun forsook the eastern main
The pealing thunder shook the heav'nly plain;
Majestic grandeur! From the zephyr's wing,
Exhales the incense of the blooming spring.
Soft purl the streams, the birds renew their notes,
And through the air their mingled music floats.
Through all the heav'ns what beauteous dies are
spread!
But the west glories in the deepest red:
So may our breasts with ev'ry virtue glow,
The living temples of our God below!
Fill'd with the praise of him who gives the light,
And draws the sable curtains of the night,
Let placid slumbers sooth each weary mind,
At morn to wake more heav'nly, more refin'd;
So shall the labours of the day begin
More pure, more guarded from the snares of sin.
Night's leaden sceptre seals my drowsy eyes, 

Phillis Wheatley, 1753 - 1784, skeppades med slavskeppet The Phillis från Västafrika till brittiska Boston i Massachusetts. Som 8 - åring såldes hon till den progressive och humane skräddaren och köpmannen John Wheatley. Han lät henne få utbildning och vid tolv års ålder läste hon grekiska och latinska klassiker. Som tonåring började hon skriva dikter. När hon var 18 reste hon till London och där publicerades hennes Poems on various Subjects 1773. När hon kom tillbaka till USA gifte hon sig. Phillis Wheatley var den första afro - amerikanska poeten och den första afro - amerikanska kvinna som publicerades. Hon blev berömd och var en förebild för unga svarta kvinnor. Men det hindrade inte att hon dog fattig.
Detta råkade jag höra i femminutersprogrammet Världshistorien i P1 idag. Aldrig tidigare hade jag hört talas om Phillis Wheatley. Men man kan läsa om henne i 
The Cambridge Guide to Literature in English, ed. by Ian Ousby

Sokratiskt samtal

Philosophy at Work , PAW
är namnet på Tulsa Janssons blogg. Tulsa Jansson är filosofisk praktiker och föreläsare. Hon vill locka fram filosofen inom människor och få svenska folket att filosofera mera.
Du har svaren! Filosofi till vardags är titeln på hennes bok som nyligen kom ut på Brombergs förlag. Tulsa Jansson tror, att det inom tio år kommer att finnas kommunfilosofer.
I nära nog ett år har hon varit ledare för en serie sokratiska samtal i olika ämnen på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Igår var frågeställningen: Vad är utveckling? Tulsa Jansson upplyste oss redan på förhand om att vi förmodligen skulle ha fler frågor med oss när vi gick hem men inga svar.
Publiken fick tid att i tysthet reflektera över ämnet några minuter och skriva ner sina tankar. Därefter diskuterades det. Tulsa Jansson samlade ihop alla synpunkter, vägde samman och sammanfattade. Vilka är förutsättningarna för utveckling? Är utveckling lika med förändring? Måste utvecklingen ha ett mål? Kan utveckling leda bakåt? Är strävan alltid en förutsättning för utveckling? Kan utveckling ske av en slump? Är slumpen tillfällig?
Tulsa Jansson hade rätt. Vi hade många fler frågor med oss när vi gick hem. Men vi hade suttit ner tillsammans - ett helt rum fullt med människor som var okända för varandra - och vridit och vänt på innebörden av begreppet utveckling. Det var en annorlunda upplevelse, mycket berikande. Utvecklande, rentav.

Den yngsta någonsin

Bilden är lånad

Eleanor Catton, född 1985, kammade hem Bookerpriset 2013, den yngsta i prisets 45 - åriga historia.
The Luminaries är hennes andra roman. Den handlar om guldgrävare, spöken och mord på Nya Zeeland 1866 och är enligt ordförande i Bookerprisjuryn "ett under av struktur och historieberättande".
Förlaget är Granta, som både ägs och drivs av svenska Sigrid Rausing.
The Luminaries omfattar 800 sidor och har översatts till 12 språk. 
Priset: 50 000 pund.
Granta hade nyligen en författare som fick Women´s Prize for Fiction (som tidigare hette Orange Prize), nämligen A M Homes för romanen May we be forgiven. 
Läs vidare HÄR
Eleanor Cattons första roman, The Rehearsal, finns översatt till svenska och heter Repetitionen. Den kom ut 2011.

Bookerpriset 2013

Bilden är lånad

Blir det en novellist som får Bookerpriset  i år? Det avslöjas ikväll i London
Jhumpa Lahiri ligger bra till med sin roman The Lowland.
LINA KALMTEG skriver i sin krönika i SvD idag om Bookerpriset som från och med nästa år ändrar sina regler så att alla som skriver på engelska och finns utgivna i Storbritannien kan vara med och tävla om priset, vilket ju betyder att alla amerikaner får fritt tillträde till arenan. Naturligtvis har beslutet kritiserats.
Colm Tóibin, The Testament of Mary finns också med bland kandidaterna till priset. Det har han varit ett par gånger tidigare
Jim Crace, The Harvest; We need new names av No Violet Bulawayo och The Luminaries av Eleanor Catton finns också med.
Men särskilt nyfiken är jag på A Tale for the Time being av Ruth Ozeki som är född i USA med en japansk mamma och en amerikansk pappa. Hennes roman tilldrar sig i det nutida Tokyo

Nobelpristagare 1913

Benediction

Bless this little heart, this white soul that has won the kiss of
heaven for our earth.
He loves the light of the sun, he loves the sight of his
mother's face.
He has not learned to despise the dust, and to hanker after
gold.
Clasp him to your heart and bless him.
He has come into this land of an hundred cross-roads.
I know not how he chose you from the crowd, came to your door,
and grasped you hand to ask his way.
He will follow you, laughing the talking, and not a doubt in
his heart.
Keep his trust, lead him straight and bless him.
Lay your hand on his head, and pray that though the waves
underneath grow threatening, yet the breath from above may come and
fill his sails and waft him to the heaven of peace.
Forget him not in your hurry, let him come to your heart and
bless him. 

Kvällens Babel påminde mig om en författare som min boksynte morfar hade i sin bokhylla och ofta talade om, nämligen Rabindranath Tagore. 
Inte visste jag att han fortfarande är så levande i sitt hemland att han ingår i det dagliga livet. Hans bengali lär ha varit så vackert att det väckte stor beundran. Tagore är svåröversatt på grund av sin lyrism. Han hade åsikten att musik och dikt är viktiga ämnen i skolan och att människans skapande förmåga skulle stimuleras i stället för att förkvävas. Tagore skrev texterna till Indiens och Bangladeshs nationalsånger.
De rovlystna stenarna är titeln på den novellsamling som morfar hade i sin hylla och som nu finns i min. Någonstans. Men den ska letas fram.

Om det finlandssvenska

Parnass är de litterära sällskapens tidskrift som kommer ut med fyra nummer per år. I Parnass presenteras nya sidor hos våra klassiker. Varje nummer har ett tema. 2013:3 handlar om Edith Södergran och det finlandssvenska.
Agneta Rahikainen, programchef vid Svenska Litteratursällskapet i Finland, skriver om Edith Södergran som alls inte bara var "en  långsamt döende, missförstådd och överspänd poetissa".  Hennes artikel har titeln "Edith Södergran - myten och människan". 2014 kommer en ny biografi om Edith Södergran av Agneta Rahikainen.
Martina Ölander som är litteraturvetare och litteraturpedagog på Danderyds bibliotek skriver om "Den finlandssvenska litteraturen och klassikerna - en guldgruva". Elin Järnemo, redaktionssekreterare på Parnass, analyserar  Philip Teirs äktenskapsroman Vinterkriget och skriver en artikel om Mumintrollets väg från barn till vuxen.
Litteraturforskaren Per Stam ger oss fyra anledningar att läsa den finlandssvenske författaren Henry Parland (som dog 22 år gammal 1930 i sviterna av scharlakansfeber) I sin recension av Parlands roman Sönder (ny utgåva 2005) skrev Carl - Johan Malmberg så här: "Sönder är en bok man inte blir riktigt klok på - men som man blir klok av. Den är rasande intelligent".
Vidare kan man läsa om svenskan som ett rött skynke i Finland. Ingen behöver svenskan i Finland men alla behöver finskan, säger någon. En annan tycker att det vore bättre om finländarna i östra Finland lärde sig ryska. Somliga tycker att man ska få välja i skolan. Språkkulturen i svenska och finska företag som fusionerat är - engelska! Utom på fikarasterna. Då talade man sitt modersmål.
Martti Antisaari, tidigare president i Finland och fredspristagare, är övertygad om betydelsen av att värna de båda officiella språken i Finland.
En högst aktuell debatt.
Detta och mycket, mycket annat kan man alltså läsa i Parnass 2013:3

I huvudet på en översättare

Bilden är lånad av Kristianstadsbladet

I onsdags, 9 /10,  lyssnade jag på  Inge Knutsson som berättade om hur det är att vara översättare från de nordiska språken (utom finska) i allmänhet och om översättningen av Kim Leines senaste roman Profeterna vid Evighetsfjorden i synnerhet.
Inge Knutsson kom tidigt under sin studietid att intressera sig för de nordiska språken och alldeles speciellt isländskan. Isländska och färöiska är de största utmaningarna för Inge Knutsson eftersom de är mest olika svenskan. Både norska och danska är innehåller å andra sidan förrädiska likheter. Och de danska fraserna och uttrycken får man vara riktigt uppmärksam på.
Profeterna vid Evighetsfjorden är en lysande roman enligt Inge Knutsson (och många andra). Den var väldigt rolig att översätta, säger han. Inge Knutsson läser alltid igenom hela romanen först innan han tar itu med översättningen. 
Kim Leine är i sanning en nordisk författare. Han är född i Norge av norsk mamma och dansk pappa. Nu bor han i Danmark efter femton år som sjuksköterska på Grönland. Profeterna vid Evighetsfjorden utspelar sig 1785 och 1815 på Grönland.
Profeterna vid Evighetsfjorden är nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2013. Inge Knutsson berättade också om Nordiska rådets litteraturpris och arbetet bakom det. Han är till vissa delar kritisk mot priset. Man borde belöna författarskap; inte enskilda titlar av respektive författare.
Arrangör var Föreningen Norden.