Den kärleken

Anne Charlotte Leffler, 1849 - 1892, hade varit värd bättre. Och det kunde lätt varit bättre. Lite sortering, gallring och översyn hade varit på sin plats. Hela romanen Den kärleken - om det nu är en roman - känns som ett utkast. Och alla fetstilsmeningar, parenteser och kursiveringar irriterar. Tove Leffler läste först om sin äldre släkting i en orange bok som stod i föräldrarnas bokhylla. Jag gissar att det var Maj Sylwans doktorsavhandling från 1984 Anne Charlotte Leffler. En kvinna finner sin väg.
Tove Leffler koncentrerar sig på de fyra sista åren i ACL:s liv när hon har flytt från ett långt (vitt) äktenskap med häradshövdingen Gustaf Leffler. Hon förälskar sig i och gifter sig med den elva år yngre italienske matematikern Pasquale del Pezzo. Hans katolska familj ogillar starkt förbindelsen.
Boken - är det en biografi? - har fått sin titel efter en novell av ACL är intressant som en påminnelse om en radikal, intressant, inte särskilt lycklig kvinna från 1880-talets unga Sverige som trotsade familj och tid och fick betala dyrt. Som så många andra föregångskvinnor.

Ode till SJ och Veolia efter genomförd resa

Förvirrad breder banväxlaren
sin sömn över en höst utan snö,
över en tveksam, mjuk vår.
Alla dessa dungrå dagar
blandas mörker eller längtan,
flammar vid den milda vinterns sidospår
sanningens snabbt slocknande ljus.

Bo Carpelan har tänkt sig en yttre och/eller en inre verklighet. Stryk det som ej önskas.
De mänskliga godsfinkorna står på sina stickspår tills Gud, den store banväxlaren, finner för gott att besluta något annat. Allt medan skymningen faller.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

All days are nights: songs for Lulu

Nu har Rufus Wainwright varit i Stockholm. Jag också.
Det blev en helt fantastisk kväll. Första delen av konserten var en sorgemässa. Inga applåder eller fotoblixtar.
Dramatiskt, känslomässigt, vackert. Som opera.
Sorgen över den nyligen avlidna modern, musikern
Kate McGarrigle, har han talat om i många intervjuer. Syster Martha Wainwright, som också betyder mycket för honom och som han brukar uppträda tillsammans med, låg på förlossningsbordet på samma gång som modern dog. Det har varit en dramatisk tid för familjen och det har satt sina spår i Rufus Wainwrights musik.
I konsertens andra del får man både andas, applådera och fotografera. Rufus Wainwright bytte stil och kläder. Kontakten med publiken är kamratligt otvungen. Ljuslågorna fladdrar och stenarna i västen blixtrar. Händerna fladdrar som lärkvingar över klaviaturen och den släpiga rösten låter precis som man vill att den ska låta. Instampad och framvisslad bjuder han på tre extranummer trots att han borde vara fullständigt utmattad.
Vad betyder väl lite nackspärr mot en kväll i Filadelfiakyrkan med den proffsige
Rufus Wainwright?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/sorgen-ledde-till-ett-ensamt-piano_4556367.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/rufus-wainwright-all-days-are-nights-songs-for-lulu-1.1077163

http://www.expressen.se/kultur/1.2003810/rufus-wainwright-filadelfiakyrkan-stockholm

Alice bor inte här längre. Eller?

Alice Howland är femtio när hon får diagnosen tidig Alzheimers sjukdom. Hon arbetar som professor i psykologi vid Harvard och är en populär lärare, omtyckt föreläsare och hängiven forskare. Hon och maken John som är biolog har tre barn. Alice har noterat en rad små symptom som sammantagna väcker oro.
Hon uppsöker läkare och får sina allra värsta farhågor bekräftade. Författaren till Fortfarande Alice, Lisa Genova, är utbildad i neuropsykologi och har en mormor som är dement så hon har mycket att förmedla och lära ut.
Alice skriver ett fint och uppriktigt brev till sina kolleger och förklarar. De beklagar henne vänligt men skyggar för att uppsöka henne. Alice är mycket ensam, men skaffar nya "kolleger" genom att bjuda hem andra med samma diagnos.
Berättelsen börjar i september 2003 och slutar två år senare.
Hela tiden medan Alice´s hjärnceller skrumpnar lyfter Lisa Genova fram det positiva i vardagen. Det finns ljusglimtar trots allt. Alice har stunder av upplevt välbefinnande.
Hon känns i slutet av berättelsen som en kär vän och man drar sig för att behöva släppa kontakten med henne. Hon är märkvärdigt, storstilat och stoiskt fördragsam och familjen lyckas på något outgrundligt sätt undvika att implodera.
Läsaren sitter där med sin förundran.

Vickis vintagebutik - Village Vintage - chick-lit-, flickornas julbok-, feelgoodroman av Isabel Wolff har sina förtjänster. Vicki Swift förverkligar en länge närd dröm om en vintagebutik för kläder av kända modeskapare. Desillusionerad efter ett avslutat förhållande och chockad över förlusten av bästa väninnan är Vicki beredd att arbeta hårt.
Hon inreder smakfullt sin butik med vitlaserat brädgolv och pärlgrå väggar. Ganska snart har hon skaffat en munvig och fantasifull medhjälpare, Annie, som mycket påminner om en kammarjungfru i något förväxlingsskådespel. Vicki säljer kreationer i läckra färger och av hög kvalitet - siden, sammet, taft, tyll, brokad och bomull - från 30- till 70-talet. Visst utbud av accessoirer finns. Men inget pälsverk. En tidsmarkör bland många andra, som t. ex. plastikkirurgi och nedlagda bibliotek.
Två uppvaktande herrar inställer sig snart. Först är Dan, färgblind, lockig filmnörd som köper sina kläder på Oxfam. Miles, 48, är stilig och välklädd och har sitt synsinne intakt men lider av en despotisk tonårsdotter.
Skuld och försoning är ett intressant tema i boken. Film, musik och böcker förekommer ofta och plötsligt får man en initierad lektion i vintillverkning!
Personskildringen kunde ha fördjupats, men det är roligt att läsa om alla vackra kläder och kvinnorna som köper och säljer.
En uppstramning av språket hade också varit på sin plats.
Vickis vintagebutik är Isabel Wolffs första bok på svenska i översättning av Ann Björkhem. Författarinnan har varit skådespelerska och journalist på BBC.

Hemsida:http://www.isabelwolff.com/

Orent smör för tjänstefolk eller Det ligger ett helt språk i solfjädern

Det finns inga porträtt av Cleone Elizabeth Knox f. 12 maj 1744 eftersom Castle Kearney i Down i Irland brann ner 1808. Däremot finns En ung societetsflickas dagbok. Året 764-1765. utgiven av hennes sentida släkting Alexander Bracker Kerr i svensk översättning av Harald Jernström 1926.
Cleone har förälskat sig i den svartögde förföraren Mr David Ancaster och han i henne.
Ingen tror på förbindelsen mer än de själva.
Far rasar och beslutar sig för en bildningresa i Europa för sonen, odågan och sprätten Ned och den ohörsamma dottern. Sagt och gjort. En ståtlig kaross förspänd med sex hästar lastad med ett oändligt bagage styr ut från slottet i Kearney mot Dublin för vidare färd till Derbyshire i England, där äldsta dottern och hennes familj bor, vidare till London, Bath, Frankrike, Schweiz och Venedig. Cleone är en livlig och klipsk flicka utrustad med både humor och humör. Hon iakttar, reflekterar och kommenterar rappt. Hon går på bjudningar, dansar, rider spelar kort, flirtar, köper kläder, knyter vänskapsband och noterar flitigt i sin dagbok.
Detta är ett tidsdokument och kulturhistoria. Matvanor, klädedräkt, umgängesseder, klasskillnader och tillståndet i samhället i övrigt speglas i dagboken. Det är mycket roande läsning. Mycket känns ganska modernt. Cleone själv till exempel.
Men inte hårmodet. En pudrad håruppsättning kunde få sitt kvar i ett par veckor endast förnyad genom en puff och mera puder. Inte så fräscht faktiskt!
Bildningsresan missar sitt mål totalt. Om någon trodde att Cleone skulle glömma Mr A eller han henne så var det alldeles fel. Paret rymmer och gifter sig. När Cleone fött två söner försonas hon och maken med hennes far. Allt som allt blir det åtta söner och fyra döttrar i familjen. Och Cleone och hennes David lever lyckliga och trogna varandra i alla sina dagar.

Detta kunde lätt ha varit en Harlequin - roman. Men nu är det dagens sanning och ytterligare ett bevis på att verkligheten alltid överträffar dikten

Snart är det tid för den fridlysta nattviolen.
Ebba Lindqvist skrev 1940 en dikt om nattviolen efter en promenad längs Broadway i New York en solrökig sommarförmiddag. Hon tänkte på skog. Svalka. Tystnad. Insjö. Att söka efter blomman som inte liknar någon annan. Hemlängtan födde en naturdikt i storstaden.


Nattviol

Ingen blomma liknar denna.
Ingen blomma står så ensam.
Dold i djupa gräset
eller gömd i ljungen
lyfter den sitt vita ljus.
Rör den inte.
Bryt den inte.
På sin späda stängel bär den
hela sommarkvällens doft

När Ebba Lindqvist efter några dagar läste dikten upptäckte hon att den handlar om Karin Boye. Någon som var mycket ensam. Någon att vara rädd om. Någon som läste sina dikter i skenet av brinnande vita ljus.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

I begynnelsen var berättelsen

"I begynnelsen var berättelsen", börjar Dilsa Demirbag- Stens mormor sina sagostunder.
I begynnelsen var mormor säger dotterdottern som älskar sin mormor över allt annat.
1976 kom den 6-åriga Dilsa till Sverige från turkiska Kurdistan tillsammans med sin mor och tre syskon. Far var redan på plats. I boken Stamtavlor från 2005 utforskar hon sitt ursprung och i den nyutkomna fristående fortsättningen, Fosterland, berättar hon om familjens svenska äventyr, sin egen utveckling, osämjan mellan föräldrarna, den brutna förlovningen, pojkvännerna, kulturkrockarna, flyttarna, sabbatsåret i Turkiet , det politiska intresset, o.s.v. Båda föräldrarna arbetar som städare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den enda i familjen som kan hantera den koleriske och våldsamme fadern är den musikaliska systern Dilbahar (Dilba). Musik och dans skattas högt av de tre systrarna och Kjell Alinge är flickornas idol i radioprogrammet Eldorado.
Dilsa är en kämpe och ett orosmoment redan från början. Hon berättar uppriktigt, osentimentalt och engagerande om sina upplevelser i skola och kamratliv. Flytten till Sverige och föräldrarns skilsmässa är två milstolpar i hennes liv. Ingen utav dessa händelser hade hon någon möjlighet att påverka. Efter året i Turkiet inser hon att hon känner sig mest hemma i Sverige även om hon alltid kommer att ha två fosterland.
Dilsa Demirbag - Sten är en lika klok som vacker flicka och har skrivit en intressant och insiktsfull berättelse som kan - och bör - läsas av många.
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit alldeles ur vägen. Men det ska ju inte författarinnan lastas för.

Rufus Wainwright nu i Sverige

Smakens elegans

Muriel Barbery väckte stort uppseende med sin bok Igelkottens elegans som kom på svenska 2009. Med all rätt.
Nu har hennes andra roman, Smaken - som egentligen är den första - kommit i i svensk översättning av Marianne Öjerskog.
Upplägget är detsamma som i den förra boken; det burgna området i Paris är detsamma liksom huset, 7 Rue de Grenelle och den bildade portvakten Renée.
Den fruktade gastronomikritikern och maktmänniskan Pierre Arthens ligger för döden och söker i sitt minne efter en viss smak från sin barndom. Han har frossat i mat i hela sitt liv men lever och mage mår bra. Det är hjärtat som sviktar. Han är en mycket osympatisk människa oförmögen till kärleksfulla relationer. Den vackra hustrun är kuvad och undergiven och barnen har han ingen känsla för alls. Och inte de för honom heller, förresten. Brorsonen Paul är den han favoriserar.
Möjligen finns där några människor som beundrar honom. Men älskar eller ens tycker om, nej.
Pierre Arthens tänker igenom sina kulinariska upplevelser genom livet och minns de människor som lärt honom något om smaker, dofter och konsistenser. Han tänker med en viss värme på sin farmor och hennes matlagning och på moster Marthe som har komponerat en fantastisk symfoni av dofter med sin trädgård. Och han minns den åldrade mästerkocken Tsuno som introducerade sushi för honom.
Upplevelserna av olika måltiders smaker, dofter, kompositioner och synintryck; känslan av de olika ingredienserna på tungan, eftersmaken - allt detta beskrivs mycket elegant.
Bitvis är det originell och roande läsning och man känner igen Muriel Barbery.
Men Smaken når inte upp till Igelkottens elegans.

Love hurts

Claes Britton, 46, miste sin mamma, Mona Britton, 2006. Efter tre månaders brant utförsbacke är hon borta. Som professor i invärtes medicin och är hon nog den första som misstänker den svåra lungcancer hennes besvär är symptom på. Mor och son står varandra mycket nära trots att förhållandet är ganska komplicerat. Hon brukade vara den stödjande under sonens depressioner. Claes Britton älskar sin mamma djupt, men han har också en förmåga att se henne utifrån. Mona Britton kan vara både självömkande och full av känslomässiga krav. Han berättar i boken Min mamma är död också om fadern, Sven Britton, som svek hustru och två barn för en ny kärlek i Afrika. Men han vittnar också om en senare känsla av samhörighet med fadern som under moderns sjukdom finns där för henne och sönerna.
Moderns smärtor blir snabbt outhärdliga och omöjliga att medicinera bort. Men hon har förutsett och planerat allt . Hon skriver livskvalitetsprotokoll för varje dag. Det landar så snart på minus varje dag och modern sätter målmedvetet och stoiskt sina planer i verket. Genom sin själsstyrka besparar hon de anhöriga många svåra beslut och situationer. Claes Britton berättar avväpnande och med ett barns öppenhet om sin vantro, sin sorg när insikten kommer och smärtorna när han inser att han blivit "a motherless child". Han reflekterar över aktiv och passiv dödshjälp och smärtlindring. Var slutar det ena och var tar det andra vid. Han skaffar sig en rad nya kunskaper och insikter under moderns sjukdom och död. Det är rörande och tänkvärd läsning som borde vara nyttig för alla att läsa. Döden är en ofrånkomlig del av livet och något man måste försöka förhålla sig till hur svårt det än är.

Bokens omslag visar en vemodig bild av modern på bryggan efter sitt livs sista bad på 67-årsdagen.

Nessa och Ginnie

Susan Sellers är professor i engelsk litteraturvetenskap vid St. Andrews universitet i Skottland. Hon har skrivit en roman om systrarna Stephen, Vanessa och Virginia, Bell respektive Woolf. Vanessa och Virginia är bokens titel.
Många gillar inte att läsa romaner om verkliga människor, men jag tycker att det är fantasieggande, tänkvärt och lärorikt. Så här kunde det ha varit. Kanske. Som läsare spinner man vidare på tråden, läser mera, slår upp och kontrollerar fakta.
I Vanessa och Virginia är det Vanessas verklighet vi befinner oss i. Hon har ingen lätt sits. Först har hon som äldsta syster (och jag som alltid har trott att hon var yngst!) fått ta hand om familjen - inklusive fadern, förstås - när modern dog.Sedan ingår hon äktenskap med Clive Bell och får ett par barn med honom. Därefter försöker hon sammanleva med den bisexuelle Duncan Grant. Det är tänkt att förhållandena ska vara fria. Och visst är de det. Men mest för männen. Hur lever en trebarnsmor ut sitt fria förhållande?
Vanessa är bildkonstnär - hur utövar en trebarnsmor sitt konstnärsskap? - men hon står hela tiden i skuggan av sin mera berömda yngre syster och hennes litterära framgångar..
Systrarna är varandras bästa vänner. Men de är också rivaler. Om föräldrarnas uppmärksamhet, om småbröderna, om männen, om konsten - ja, till och med om Vanessas söner! Virginia är en svartsjuk moster.
Hela Bloomsburygruppen och Hogarth Press figurerar i boken. Men bara med förnamnen. Och jag frågar mig om man inte bör ha en förförståelse för att riktigt kunna ta till sig boken. Jag har sträckläst och haft stort nöje av Vanessa och Virginia, men jag har också relativt nyligen läst Leka med modernismen av Ingela Lind. Den handlar om Bloomsburygruppen och deras radikala liv som var en reaktion på det sippa viktorianska samhället.
Eller också kan man kanske bara läsa romanen och strunta i vem som egentligen var vem?
Det är inte fel att låta Vanessa ha tolkningsföreträde en enda gång. Jag läser och lider med henne i hennes ändlösa väntande på den förlupne Duncan Grant som hon älskade så högt.
Hon skulle räcka till för alla hela tiden. Även när hon själv höll på att brista. Är det konstigt att hon längtade bort någon gång från barn, syskon, äkta män, oäkta män. älskare, husdjur och matlagning? Nej, verkligen inte!

Några exempel på vidareläsning:

Quentin Bell, Virginia Woolf (Vanessas son skriver om sin moster)
Richard Kennedy, En pojke på Hogarth Press
Virginia Woolf, Ögonblick av frihet
Nigel Nicolson, Porträtt av ett äktenskap

Clarence Crafoord är en berättelse

Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser är titeln på Clarence Crafoords nyutkomna memoarer. Utan hjälp av vare sig fotografier, dagböcker eller brev berättar han minnen ur sitt sjuttiofyraåriga liv. Man kan bara beundra hans minneskapacitet och goda berättarförmåga. Det litterära intresset grundlades tidigt. Att han skulle bli läkare följde med vid dopet. Kanske inte direkt att han skulle bli själsläkare, freudian och psykoanalytiker.
Clarence Crafoord använder människors livsberättelser som hjälp till att ställa diagnos. Han förkastar dagens check-listdiagnoser. En utav hans tidigare böcker heter just Människan är en berättelse. Om samtalskonst.
Kärleksförsök och svek börjar med en chock! D.v.s. författarens 60-fest på Riddarhuset i Stockholm. Sonen Alexander tar bladet från munnen och avslöjar faderns alla svek och misslyckanden genom livet. (Man tänker ofelbart på en dansk film med samma tema. Festen tror jag att den hette.)
Clarence Crafoord har ännu inte hämtat sig riktigt. Efter att ha läst boken förstår man sonen bättre. Och kanske härrör bokens titel från denna tilldragelse.
En ensam uppväxt i överklassmiljö, ett liv parallellt med föräldrarnas, en mor som var närvarande men ändå inte där riktitgt för honom på samma sätt som barnjungfrun.
De tidiga förälskelserna och flickvänner ägnas stort intresse. Han tycker bara om långa slanka flickor. På sidan 101 skriver själsläkaren: "Jag har alltid varit rädd för och misstrott fetmande människor, övertygad om att deras överviktighet är ett sätt att förtrycka folk omkring sig, inte respektera andra, att breda ut sig gränslöst kring omgivningen, ofta både i sitt högljudda tal som invaderar medmänniskor och i sitt fysiska anspråk på utrymme i olika avseenden, ofta på andras bekostnad"
Får en psykiater hålla sig med sådana fördomar?
Man undrar om han valt patieneter efter BMI?
I andra hälften av boken får man en livfull skildring av yrkeskarriären och de olika arbetsplatserna. Då och då inflikas något om en ny hustru och ett eller flera nya barn.
Den första hustrun hade han egentligen inte tänkt gifta sig med. Det var hon som valde ut honom som far till sina barn...
Om den här boken tycker jag:
Intressant? Ja.
Sympatiskt? Nej!

Pionjärkvinna

Den här boken blev jag riktigt nyfiken på:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/det-fanns-ett-morker-under-den-sakra-ytan_4684657.svd

Maria Eleonora, 41, retar gallfeber på Axel Oxenstierna

Varför kan man läsa så mycket om Gustav II Adolf och hans dotter drottning Kristina, men så lite om Maria Eleonora av Brandenburg (1599-1655) hustru och moder?

Hon var visserligen vacker men betecknades som hysterisk och galen. Den bilden befästes under 1800-talet och ingen har hittills brytt sig om att föröka revidera den förrän nu Moa Matthis, feministisk författare och kulturskribent. Maria Eleonora. Drottningen som sa nej heter hennes mycket intressanta och lättillgängliga bok. Den skildrar en kvinna som hade att kämpa mot den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna och hela gubbförmyndarregeringen. Undra se´n på att hon tog till tårarna? Vilka andra vapen hade hon? Äktenskapet med Gustav II Adolf var i och för sig inte olyckligt men han var ju däremot alltför upptagen av krigföring.

Och 1632 blev Maria Eleonora änkedrottning. Hon vantrivdes hela tiden i det kalla Sverige och längtade hem till Tyskland. 1640 genomför hon en välplanerad rymning till det danska Gotland. Senare kallades hon tillbaka av Drottning Kristina, som varit nio år när hon skildes från sin mor på grund av dennas dåliga inflytande på den blivande regenten.

Vidare läsning i ämnet:

Marita Jonsson, Abdikationen (Historisk roman om drottning Kristina)

Kristina, Brev och skrifter

Marie-Louise Rodén, Drottning Christina

Sverker Oredsson, Gustav II Adolf

Vad betyder väl några bibliotekarier mot en tulipanaros på biblioteket?

Ny älgdemonstration
Stockholms aningslösa kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, FP, tycker att biblioteken ska utöka öppettiderna samtidigt som personalstyrkan skärs ner.
3/4 av personalen har skrivit under en begäran om minskade öppettider och ett stopp för ytterligare nedskärningar av personalen.
Två nya tunnelbanebibliotek ska öppnas och biblioteket vid Medborgarplatsen ska byggas om. Hur kan man både utöka och minska på en gång?
Madeleine Sjöstedt säger att man ibland måste satsa på vissa delar av verksamheten och då får personalen stå tillbaka. Biblioteken måste moderniseras. Madeleine Sjöstedt säger att hennes fokus inte ligger på bibliotekarierna utan på medborgarna. Halleluja!
För medborgarnas skull borde Madeleine Sjöstedts fokus ligga på biblioteksverksamheten.
Biblioteksverksamhet är inte detsamma som antal öppettimmar

Fortsättning på förlagsdebatten

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/superforlag-far-konkurrens_4684881.svd

Bra rutet, Per Gedin!

Så här tycker Per Gedin
http://http//www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/en-fartblind-bokbransch_4650965.svd

och så här svarar förläggarna:
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/vi-varnar-bredd-och-kvalitet_4665041.svd

Sista ordet lär inte vara sagt, men det är jättebra att någon sagt det första.

Non serviam

Kjell Espmark, Minnena ljuger

Karin Thunberg intervjuar:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/en-sann-lognare_4609197.svd


Det blir Kjell Espmark som får 2010 års Tranströmerpris. Priset delas ut vartannat år av Västerås stad i poeten Tomas Tranströmers anda.Kjell Espmark är poet, författare och ledamot av Svenska Akademien.Han får priset "för att han i ett orfiskt trots, med en inträngande känslans fantasi sjunger tillbaka de av historien utplånade och de av makten krossade i ett lyriskt verk om kärlekens och dödens återsken hos de levande."

Den sjunde maj får Kjell Espmark motta priset på 100 000 kronor vid en ceremoni i Västerås konserthus.

Mats Gellerfelt recenserar Minnena ljuger:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/arligt-om-lomska-minnen_4654299.svd

Göran Sommardahl i Kulturnytt:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3668414

Själv har jag skam till sägandes aldrig läst något av Kjell Espmark tidigare, men det tänker jag reparera nu. Vissa kristallklara formuleringar och skarpa insikter lockar till fördjupad bekantskap. Poesi eller prosa? Förmodligen både och.

Visst finns det anledning att vara misstänksam mot det man tror sig minnas. Minnen bearbetas och förändras med tid och erfarenhet. Hur? och varför? är det intressanta. Det är ingen medveten förvanskning. Det går av sig självt. Kjell Espmarks barndom var en enda otrygghet. Föräldrarna skildes när han var fyra år. Han blev far åt sin lillebror och de båda pojkarna fick hela tiden lyssna till moderns hot om självmord. Troligen var det ett sätt att lätta på trycket för att inte explodera, men det kunde ju inte de små gossarna veta. Undantaget var när pojkarna var sjuka. Då var mor idel omsorger. Som vuxen kunde Kjell Espmark förstå att modern dragit ett tungt lass. Hon försörjde familjen bl. a. genom att skriva noveller för Hemmets Veckotidning. Dessutom utbildade hon sig till tandläkare.

Kjell Espmark är framför allt tveksam till sina barndomsminnen förefaller det. Vad det gäller yrkeslivet som litteraturvetare och som innehavare av stol nr 16 i Svenska Akademien tycks han vara mera säker på sin sak. Kanske beroende på minnesanteckningar och dagböcker?
Som läsare kan man bli tveksam till att författaren alltid tycker sig ha blivit missförstådd och motarbetad. Ingen har sett honom som den han verkligen är. Men intrigerna i de litterära kretsarna ter sig ovärdiga och man förstår att de infama angreppen måste ha känts mycket sårande.

De rena familjeangelägenheterna är Kjell Espmark sympatiskt nog försiktig med. Den nya lyckan med Monica Lauritzen från SR P1 och den goda kommunikationen med de egna barnen kan man bara gratulera till. Och säkert kommer det flera alster av den vitale professorn i litteraturvetenskap som en gång i tiden bytte juridiken mot litteraturen.