torsdag 30 april 2015

När det är sol och vår...

Vad kan väl vara lämpligare än att mjukstarta med en tematrio efter Japan - äventyret. Har just landat, men ändå inte. "Berätta om tre böcker som på något sätt anspelar på våren med den efterlängtade solen och de kommande blommorna", uppmanar Lyran.
1. Jag börjar med den vackraste sommarpsalm jag vet, nämligen den som heter just Sommarpsalm och börjar med En vänlig grönskas rika dräkt, nr 201 i psalmboken, tonsatt 1933 av  Waldemar Åhlen, organist och tonsättare. Den framförs ofta, men blir aldrig utsliten.
2. Plupp och vårfloden av Inga Borg. Jag är lite svag för den lille gynnaren med den röda halsduken och det blåa håret. Konstnären och författaren Inga Borg var väl förtrogen med fjällvärlden och skrev och ritade en hel rad böcker om Plupp. Plupp och vårfloden kom 1982. Har ett trasigt ex i hyllan.

3. Se blomman! av Kerstin Ekman och idéhistorikern Gunnar Eriksson, en lika vacker som intressant bok om botanik och botaniker.  Den handlar också om vänskap och litteratur. Författarna är också duktiga fotografer.

fredag 24 april 2015

Resebrev från Japan


Imorgon tar vi shinkansen till Kyoto efter en fullspäckad vecka i Tokyo. Vädret har mestadels varit varmt och vackert men någon dag regnade det rejält. Kvällarna kommer hastigt på och det blir betydligt kyligare utom ikväll när det blev en skön sommarkväll. Med kartor och kompass och förstoringsglas har vi tagt oss fram i tunnelbanor och på tåg till flera olika ställen längs Yamanoteline. Idag har vi besökt textilgator i Nippori och boklådor i Jombochi . Till lunch blev det tonkatsu med nudlar och ikväll åt vi en teryaki med kyckling och flera sorters ris. Allt är annorlunda och intressant. Jag stavar mig fram på skyltar. På morgonen sitter vi på taket och intar vårt kaffe och äter jordgubbar och stora citrusfrukter och ser ut över staden. Vi sover bra på våra golvmadrasset på Kimi Ryokan. Här bor en hel del människor som talar ryska och några som talar tyska och så några andra svenskar. Man tassar omkring i vita ylletofflor och yukata och delar på våtutrymmena. Lite som att vara på läer.

söndag 19 april 2015

さようなら Sayonara! Next stop Tokyo!

Att läsa är att resa står det på Akademibokhandelns påse. Jag tycker att man kan vända på det också. Ofta läser man ju en hel del före, under och efter resan. Idag åker denna blogg på vårresa till Japan. Det kanske blir lite tunnsått med bloggandet i ett par veckor. Det vet jag inte. Men jag hoppas att jag slipper datorkrasch den här gången! Nu kommer vi i slutet på körsbärsblomningen. Hösten 2013 njöt vi av alla vackra lönnfärger. Liebster Award-nomineringarna från BOKLYSTEN och MEST LENAS GODSAKER- tack! - tar jag itu med så snart jag kan.

lördag 18 april 2015

Spådomen

Nu har Agneta Pleijel skrivit sig igenom släkten och kommit fram till sin egen historia. Född på 40 - talet växte hon upp i familj med två yngre systrar, en pappa som var matematikprofessor och en mamma som var musiker och hemmafru. Äktenskapet blev med tiden tämligen olyckligt. Pappa tog av sig ringen och teg. Mamma pratade desto mer. Hon hamnade på egen begäran på psykiatrisk klinik. Agneta var olycklig över föräldrarnas belägenhet, men kunde inte ta parti för någon utav dem. Denna konflikt blir ett centralt tema i hennes författarskap. I romanen Spådomen. En flickas memoarer skildrar hon familjens många flyttar, skolbytena, mobbningen, vännerna, och sedermera det fria livet i Lund. Med lätt och varsam hand skildras barnet som växer upp till en ung flicka och kvinna på tjugo är och hur hon prövar sig fram i livet; ömsom ganska styv i korken; ömsom osäker intill självutplåning. Hur får man kroppen och själen att hänga ihop? Hon läser, hon är besatt av film och teater. Det hon önskade sig som ung var tre saker: Att bli fri, skriva och få orgasm. Det är genom att skriva som man kan börja minnas, säger Agneta Pleijel. På analyssoffan i trettioårsåldern mindes hon inte de barndomsminnen som senare dyker upp under skrivandet. En klok bok om vuxenblivandet.Och minnen.

fredag 17 april 2015

Lite udda titlar i hyllan

Annikas BOKBLOGGSJERKA 17  -20 april:
Veckans fråga kommer från Sanna:  Har du någon riktigt nördig, udda eller till och med pinsam bok i hyllan (enligt dina egna kriterier, min anm.)?
Det enkla, spontana svaret är nej. Men när jag botaniserat en stund hittade jag några titlar som kanske stack ut lite fast på helt olika sätt.
The Exorcist av William Blatty har jag varken läst eller sett i sin helhet. Men den får finnas i hyllan som någon sorts historiskt dokument.
Nästan samma sak är det med Jaws av Peter Benchley. Filmen har jag i alla fall sett och den tyckte jag var väldigt otäck.
Nick Carter, Den gyllene ormen. Killmaster kysser till döds tycker jag är lite kuriosa på något sätt. Och lite deckarhistoria. Det är en gammal pocket som det knakar i ryggen på och med gulnade sidor. Wennerbergs förlag i översättning av Louise Bibin. Omslaget med den fatala blondinen, som beskrivs som en djävul i kvinnohamn, är gjort av Tage Jørgensens Tegnestue
Signe sammelsurier av Jay Steele & Brett Bayne. Undertitel: Praktiska böner för trasiga brödrostar, nyfikna grannar, förlorade strumpor och andra dagliga vedermödor. Den boken finns i två ex. av någon anledning.
Slutligen Kroppens sällsamma liv efter döden. Likets kulturhistoria av Mary Roach. Hur vet man att man är död? och Ur askan i komposten är ett par av kapitelrubrikerna. Författaren skriver så här i förordet: "Som jag ser det är det inte alltför stor skillnad mellan att vara död och att befinna sig ombord på ett kryssningsfartyg. Det mesta av tiden går åt till att ligga på rygg. Hjärnan är avknäppt. Man börjar bli lös i hullet. Det händer inte särskilt mycket nytt och inget förväntas av en." Kroppens sällsamma liv efter döden tillägnas Underbare Ed

torsdag 16 april 2015

Med hjärtat i halsgropen

Karolina Ramqvists roman Flickvännen kom ut 2009. I den lär vi känna Karin som är flickvän till den grovt kriminelle John. Hon är egendomligt passiv och fullständigt nöjd - åtminstone till en början - med den lyx hon omger sig med och den vackra yta hon har möjlighet att underhålla. Hon har lämnat sitt medelsvensson-medelklasshem och mer eller mindre brutit med föräldrar och syskon. Därför är det väldigt svårt för henne att ens tänka sig att be dem om hjälp nu när vi möter henne igen i Den vita staden. Karin sitter ensam i ett stort, tomt och kallt hus, utan telefon men med den några månader gamla dottern Dream. Hon ammar fortfarande och hon förstår också att hålla den lilla dottern varm i den kalla, snöiga och isiga vintern. Pengarna är på upphällningen liksom bensinen. På trappan står kronofogden. Denna kärva tillvaro skildrar Karolina Ramqvist med ett sparsamt, renskalat, enkelt språk. Jag läser med hjärtat i halsgropen. Karin vandrar omkring med paraplybarnvagnen på de hala gatorna och söker hjälp hos dem, som varit hennes vänner medan John ännu fanns med i bilden. Med jämna mellanrum tänker jag: Nu somnar hon, eller Nu släpper hon vagnen, eller Nu tar någon babyn, eller Nu fryser Dream ihjäl eller Nu tar blöjorna slut eller Hur blir det med anknytningen mellan mor och barn? Karin anar någonstans att Dream kommer att bli hennes största glädje, men ännu är hon det inte riktigt. Och Karin trotsar mina farhågor. Hon månar om Dream så som hon hade behövt att någon månade om henne själv. Jag uppfattar Karin  som ett barn i stort behov av hjälp. Kanske önskar jag en del tre. Men jag vet inte. Den vita staden är mycket skickligt skriven.

onsdag 15 april 2015

Ny radioföljetong

Nästa radioföljetong blir Minnena ser mig av Tomas Tranströmer. Den är uppdelad i tre delar och börjar måndagen den 20 april. Boken kom ut första gången 1993 och i ny upplaga 2006. 
”’Mitt liv.’ När jag tänker de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimman formen av en komet med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, huvudet, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess allra tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktigaste dragen i vårt liv bestäms. Jag försöker minnas, jag försöker tränga fram dit. … Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ’jag’. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”
Tomas Tranströmer har skrivit om sina barn- och ungdomsår på Söder i Stockholm, där han växte upp med sin mamma. I korta minnesfragment berättar han om sin kärlek till museer och bibliotek, om folkskolan, kriget och realskolan, om ungdomens våndor och om gymnasiet, då han började finna vägen till sitt skrivande. När boken var 50 sidor lång drabbades Tomas Tranströmer av stroken 1990. Del tre lästes i radio när Tomas Tranströmer fick Nobelpriset 2011. Tomas Millroth läser. Musik: W A Mozarts kvintett för klarinett och stråkkvartett KV 581 a-dur, med Martin Fröst och stråkkvartetten Vertavo.