Japans svar på Olof ( i Frost) kom med färska julhälsningar från Kyoto. Ett fint komplement till alla glasfåglarna. God jul, alltså!
The Snowman, sa barnbarnen. Och minsann, jag såg filmen!
Läst,sett & hört. Böcker, film, musik, radio, tv, tidningar, tidskrifter
Japans svar på Olof ( i Frost) kom med färska julhälsningar från Kyoto. Ett fint komplement till alla glasfåglarna. God jul, alltså!
The Snowman, sa barnbarnen. Och minsann, jag såg filmen!
På samma gång påminner jag om Kaosutmaningen 2024 som jag anordnade och som nu är inne på slutspurten. Allra värst spurtar jag själv. Av någon outgrundlig anledning blev jag sugen på att göra alla 40 uppgifterna. Jag har tre kvar att slutföra. De är påbörjade och mer till.
Finns det någon som åtar sig 2025 års Kaosutmaning?
"En ung man går längs Blackwaterflodens strand i fullmånens sken. Han har tömt det gamla året till sista droppen tills det sved i ögonen och vände sig i magen, och han var trött på festandet och larmet. "Jag ska bara gå ner till vattnet," sa han och kysste närmsta kind. "Jag är tillbaks före tolvslaget." Nu vänder han blicken åt öster mot den mörka och breda mynningsviken där tidvattnet är på väg att vända och vita måsar glimmar på vågorna. Det är kallt och han borde känna det, men han är full av öl och har sin tjocka vinterrock på sig. Kragen skaver i nacken: han känner sig lullig och instängd och torr i munnen. Jag tar ett dopp, tänker han, det gör nog susen, och går ner från gångvägen och står ensam på stranden, där de två kanalerna inväntar tidvattnet djupt nere i den mörka leran."
Ur Ormen i Essex av Sarah Perry. Fler smakebitar HÄR
MIN
Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning som går ut på att en väljer en mening ur det en just läser. En mening som av någon anledning fått en att stanna upp. Min Veckans mening v. 51 kommer från Gammal svensk julkantat med text av Oscar Levertin. Tonsatt av Michael Waldenby"Och de gingo i natten med staf i hand bland klingande harpor och röster mot dagningens blånande band, mot morgonstjärnan i öster"
elisamatilda: Fem en fredag v. 51: Förberedelser
Obegripligt att jag inte läst Löftet förrän nu. Den har stått ganska länge i hyllan, men jag tror att det är något med omslaget som gör att den fått vänta. I alla fall blir det svårt att hitta något att läsa efter Löftet av sydafrikanen Damon Galgut. Jag tyckte väldigt mycket om den. Det är en familjehistoria som på samma gång speglar en del av Sydafrikas historia. Familjen Swart (som är vit) består av Pa och Ma och barnen Astrid, Anton och Amor. Pappa förestår en reptilpark. Mamma är judinna och passar inte alls in i den övriga släkten och samhället. Barnen är sinsemellan väldigt olika. Astrid är äldst och är den som anpassar sig bäst. Hon gifter sig med en rik man och blir hemmafru. Anton har stora förväntningar fästa vid sig, men han infriar dem inte utan går sin egen väg. Amor försvinner ut i periferin och under långa tider har familjen ingen kontakt med henne. Samhället är osäkert och misstänksamt. De vita försöker skydda sin egendom på olika sätt. Men de nya tiderna tränger sig på bokstavligen och bildligen. Apartheidlagarna var på väg att försvinna. Nelson Mandela uppmanar till sanning och försoning. Mandela blir president 1994 - 1999. Efter honom kommer Thabo Mbeki som sitter till 2008 och blir den som suttit längst som president i Sydafrika. Sydafrika tillhör alla som bor i det, svarta som vita, är hans syn på saken.
Var och en av famljemedlemmarna får sitt avsnitt i Löftet. Generationsskillnaderna är mycket tydliga vilket blir alldeles klart genom den ställning de intar inför löftet. Romanen är välformulerad; tät och innehåller en hel del humor särskilt genom metaforerna. Men på samma gång vilar det något dolskt och lite skrämmande över berättelsen. Jag läste väldigt gärna den här boken men måste slå upp en del rörande Sydafrikas historia. Och det var inte fel. Löftet fick Bookerpriset 2021.
Titel: Löftet
Författare: Damon Galgut
Översättare: Niclas Hval
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 2022
Antal sidor: 302