Här är jag nu, kära Maria, i mitt eget hus och hem, vid mitt eget skrifbord, med min egen björn. Och vem är björn? frågar du väl. Hvem skulle han vara, om ej min egen man? Jag kallar honom björn, emedan - det ej vill falla sig annorlunda. Jag sitter nära fönstret. Solen går ned. Två svanor simma i sjön och fåra dess klara spegel. Tre kor - mina kor, stå på den gröna stranden, stilla, feta och fundersamma, och tänka visst på ingenting. Hvad de är trefliga! Nu kommer pigan med pall och stäfva. Den herrliga mjölken på landet! Men hvad är ej godt på landet? Luft och menniskor, mat och och känslor, jord och himmel, allt är friskt och upplifvande der. Nu måste jag föra dig in i mit bo, nej! jag måste börja längre bort, upp på backen, hvarifrån jag för första gången såg dalen där Rosenvik ligger. Backen är några mil in i Småland. Ser du en dammig vagn på höjden? I den sitta björn och hans fru. Frun koxar nyfiken ut, ty framför henne ligger i aftonlugnet en dal så skön."
Från sidan 3 i Grannarne av Fredrika Bremer. 1837
astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR