skip to main |
skip to sidebar
Om någon frågat mig vem Lydia Wahlström var för en tid sedan skulle jag inte kunnat säga någonting om henne mer än att jag kanske hade associerat till Fogelstadsgruppen. Men efter att ha läst Ingrid Pärletuns välskrivna skildring av Lydia Wahlströms liv och verk tycker jag nästan att jag känt henne. Hon var det inte särskilt välkomna sladdbarnet i en prästfamilj. Inte var hon söt heller. Det var inte mycken uppmuntran hon fick hemifrån men fadern hjälpte henne ändå
med pengar till många års studier. Konstigt nog verkade hon aldrig ha några problem med självförtroendet. Åtminstone inte utåt. (Hennes självbiografi har titeln Trotsig och försagd.)
Bestörtningen när det visade sig att hon inte kunde bli präst som sin far var helt oförställd och hon önskade hon att hon fötts som man. Nu kom hon istället att ägna sig åt att verka för kvinnors rösträtt och tillgång till statliga tjänster. Hon doktorerade i historia och undervisade under många år i Åhlinska skolan där hon också var studierektor. Många av hennes elever blev förälskade i sin stiliga lärare.
Hon var yrkesmässigt
aktiv i hela sitt liv men fick ändå tid för många amorösa äventyr
med andra kvinnor, cykelsemestrar, kyrkliga möten, föreläsningar och
flyttar. Och naturligtvis skriver hon brev. Dessa kvinnor i slutet av 1800 - talet och början av 1900 - talet tycks ha hunnit med allt. De många breven har varit en skattkista för Ingrid Pärletun. En mängd kända kvinnor finns med i den här biografin; Selma Lagerlöf, Klara Johanson, Karin Boye, Anita Nathorst, Emilia Fogelklou, Elsa Beskow och Ottilia Adelborg för att nämna några. Lydia Wahlström och ärkebiskop Nathan Söderblom delade en liberal syn på kristendomen. Gudstron följer Lydia Wahlström hela livet.
Ingrid Pärletun har lyckats med att få ett behagligt flyt i sin faktaspäckade framställning av Lydia Wahlströms fartfyllda liv och gärning. Energin och framåtandan är smittsam. Allt är väl underbyggt och Ingrid Pärletun har inte sparat någon möda. Författarens eget intresse spiller över på läsaren. I den prologen berättar Ingrid Pärletun om ett möte med Lydia Wahlströms guddotter, Brita Mannerheim född Danell. Brita Mannerheims mor Anna Gustafson och Lydia Wahlström hade svurit varandra trohet för livet. Anna träffar emellertid Gideon Danell och de vill gifta sig. Det gör de också, men det blir mycket på Lydia Wahlströms villkor även om det sedan inte går som hon tänkt.
En sak förvånar mig. Under Lydia Wahlströms tid diskuteras moral och sedlighet. Men hur kan det komma sig att alla Lydia Wahlströms intima förbindelser med andra kvinnor aldrig ifrågasattes? Inte heller avslöjades personerna i Lydia Wahlströms två nyckelromaner, Daniel Malmbrink respektive Biskopen.
Lydia Wahlström dog 1954. Hon hade stämt möte Bang, som hon tänkt skulle skriva hennes nekrolog. Ärlig skulle den vara; både bra och dåligt skulle finnas med. Oturligt nog hann de båda damerna inte träffas för Lydia Wahlström dog. Jag föreställer mig att det kunde blivit ett mycket intressant möte. Ingrid Pärletuns biografi är ett djärvt tilltag, men jag tycker att hon lyckats utmärkt med att levandegöra kvinnosakskämpen, rösträttsarbetaren, författaren, läraren, rektorn, föreläsaren, vännen och den orädda politikern Lydia Wahlström som tidigt varnade för det som höll på att hända i Tyskland. Och hon redovisar omsorgsfullt de källor hon använt i kapitlet Lydia Wahlström i nytt ljus och naturligtvis också i en omfattande litteraturförteckning. Historiska media. 2018
Mias helgfråga gäller bokboxar: Vad tycker du om bokpaket? typ Lavender lit?
Jag skulle nog inte vara intresserad av att prenumerera på något sådant själv. Däremot skulle jag kunna tänka mig att plocka ihop ett bokpaket åt någon eller några, till exempel ett par små barnbarn.
Bonusfrågan gäller om vi har något julklappstips.
Bästa julklappen är ju en bok. Det är väldigt roligt att tänka ut rätt bok till rätt person. Maken får Olle Larssons nya bok Gustav Vasa: en furste bland furstar från Historiska Media.
Dottern favoritförfattare är Sara Stridsberg så hon får Kärlekens Antarktis.
Sonen får alltid senaste Booker - pristagaren så i år blir det Flights av
Olga Tokarzcuk. Själv får jag Donald Keene, Chronicles of my life: An American in the Heart of Japan
I måndags var det Internationella mansdagen och då tyckte Lyran att vi skulle berätta om tre romaner där män framställs på ett positivt sätt. Nu har jag tänkt i två dagar och äntligen kommit fram till följande:
1. Kristin Lavransdotters kloke, prövade far, Lavrans Björgulfsson, i romantrilogin om Kristin Lavransdotter
2. Gilbert Blythe i Anne på Grönkulla av Montgomery. Där finns ju för övrigt också Matthew, som tillsammans med den kärva Marilla tar hand om den föräldralösa Anne Shirley, trots att de hade önskat sig en pojke.
3. Skådespelaren Willem i Ett litet liv av Hanya Yanagihara som vårdar och beskyddar den illa åtgångne, två år yngre Jude St. Francis dag och natt.
Johanna på Johannas deckarhörna tycker att det är dags att summera höstens bästa läsning redan nu. Dessutom gör hon sin lista extra lång. Jag är inte klar med höstens läsning och gör därför min lista extra kort. Jag tar med ett par stycken böcker som jag inte är klar med.
1. Maggie O´Farrell, jag är, jag är, jag är. Ett hjärtslag från döden
Irländska Maggie O´Farrells självbiografiska roman Jag är, jag är, jag är
har undertiteln Ett hjärtslag från döden och handlar om hennes nära -
döden - upplevelser vid olika tillfällen i livet. Hennes roman både rör
och berör.
2. Ida Jessen, Doktor Bagges anagram
I Ida Jessens nya roman Doktor Bagges anagram är det Vigand Bagge som har ordet. Han är tjugo år äldre än hustrun och
hans hälsa vacklar. Men det är det ingen som vet. Jo, möjligen doktor
Eriksen som vikarierar när Vigand Bagges smärtor blir för svåra.
3. Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Författaren har skrivit ca 30 romaner, men jag har inte läst något av henne tidigare. Arv och miljö har skakat om Norge. Familjen har brutit med Vigdis Hjorth. De känner sig utpekade. Att någon kan skriva arv så många gånger utan att bli tjatig är en bragd. En syster som är jurist har skrivit en motbok som ännu inte finns på svenska. Jag gillade verkligen boken.
4. Marie Ndiaye, La Cheffe
Läsning pågår. Början lovar gott
5. Ingrid Pärletun, Lydia Wahlström
Läsning pågår. Har inte så många sidor kvar. En biografi med samma driv som en bra roman. Från det spännande slutet på 1800 - talet och början av 1900 - talet.
Efter pausen, där alla bjöds på kaffe och en rent fördärvlig mängd kakor och dessutom hann handla böcker och få signerat, vidtog andra halvlek av Bokens dag. Maja Lundgren presenterade sin nya bok Den skenande planeten. Det är några år sedan sedan hon kom ut med någon roman. Men alla minns väl den skandalomsusade Myggor och tigrar där Maja Lundgren går hårt åt kultureliten. Hon vill inte kalla den en föregångare till Me Too - rörelsen, men en kan inte undgå tänka i de banorna. Ki kommer ifrån den idylliska planeten Zarmina för att hålla ett fredstal på jorden som skakats av ett fjärde världskrig. Anders Roslund arbetade i många år på SvT innan han gick över till att skriva kriminalromaner. Först tillsammans med Börge Hellström, som avled 2017, och nu på egen hand. Tre timmar heter den nya romanen. Anders Roslund berättar att det går att kombinera underhållning med ett budskap. Han och Börge Hellström behandlade både gatubarn och trafficking innan någon trodde att sådant förekom i Sverige. En TV - rapport är som att skriva i sand medan en roman stannar länge med läsaren. Samhällskritiken har Lundgren och Roslund gemensamt. Men de har olika sätt att närma sig problemen. Där Lundgren är fantasifull är Roslund realist. Hon förlägger handlingen i framtiden medan han håller sig i nuet. Det blev inte samma självgående samtal som mellan Agnes Lidbeck och Jonas Hassen Khemiri men det gav ju de båda moderatorerna Gunilla Wedding och Pernilla Ekdahl tillfälle att få ett ord med i laget
"Cheffe kunde ingenting om fisk, hon visste varken fiskarnas namn eller hur de kunde användas i matlagning. Men eftersom hon hade följt med kokerskan till marknaden i Marmande och eftersom hon hade smakat soppan som den kvinnan lagade om fredagarna, tycktes det henne att den varje vecka återkommande oundvikliga och påvra soppa som paret Clapeau såg det som sin plikt att få ner och aldrig med ett ord nämnde, om den nu var så fadd och nästan hade en bismak av tvål, så måste det bero på det faktum att kokerskan använde sin mycket utspädda grönsaksbuljong i vilken hon nöjde sig med att slänga i några filéer av vit fisk som inte gav någon som helst smak, som inte ens gav sin egen jordmättade och subtila smak, utan endast skapade ett vitaktigt skum vars lukt och utseende alltid hade äcklat Cheffe." Från sidan 81 i La Cheffe av Marie Ndiaye. Natur&Kultur 2018. Övers.: Maria Björkman
Den här veckan är det Astrid Teres på den norska bokbloggen Betraktninger som har hand om Smakebiten. Fler smakebitar HÄR
Det sa klick ganska omedelbart när Agnes Lidbeck och Jonas Hassen Khemiri möttes på scenen för att med två programledares hjälp diskutera sina senaste romaner Förlåten (med betoningen lagd på andra stavelsen) och Pappaklausulen. Programledarna fick inte en syl i vädret och det behövdes inte heller. Författarna diskuterade likheter och olikheter; var börjar en bok?; AL skriver utifrån en tänkt läsupplevelse medan Hassen Khemiri inte kan tänka på en läsare när han skriver. Båda älskar att redigera. "Mysa med korret," heter det. De var överens om att en kan tala om små saker för att egentligen diskutera de stora tingen. Agnes Lidbeck betonar att hennes böcker inte handlar om henne, men i nästa stund talar hon om roman nummer tre som kommer till våren och handlar om pappan och då lägger hon inte fingrarna emellan. Hon hade ett mycket komplicerat förhållande till sin far. Hassen Khemiri har fått sin senaste bok översatt till arabiska. Han planerar att snart gå in i en ny skrivfas. Agnes Lidbeck säger att hon håller på med en liten, liten dystopi, en ny romantrilogi och en pjäs. Dessutom skriver hon mycket för sig själv bara för det stora nöjet att skriva.
Fortsättning följer.
Inlägg
