Omvägen

Nilsson förlag

Det var gåsen på omslaget som fick mig att ta tag i Omvägen av Gerbrand Bakker. När jag sedan förstod att det rörde sig om en holländsk författare och Nilssons förlag och att Per Holmer översatt blev det ännu bättre. Omvägen handlar om en medelålders akademiker som brådstörtat och i hemlighet flyttar hemifrån Amsterdam och hyr ett gammalt hus i en avlägsen dal i Wales. En förstår att hon arbetar med en avhandling om Emily Dickinson. Ibland när hon blir tvungen att uppge ett namn kallar hon sig Emilie. Läsaren fastnar direkt i kvinnans iordningställande av gården och då i synnerhet i trädgårdsarbetet. Hon har tagit en liten släpkärra med sig och den får hon mycken användning för. Det hela är väldigt rart och trevligt, men det infinner sig tidigt stråk av svärta. Liksom i förbigående får en små pusselbitar till hennes förflutna och utan att en riktigt vet hur det gick till har en gjort sig en bild av Emilie i Amsterdam. Nu uppenbarar sig den lätt vindögde ynglingen Bradwen, som är förunderligt hemtam i huset. Han utför en del praktiskt arbete åt Emilie som trots att hon fått veta att hon inte kan bo kvar ändå fortsätter med sitt trädgårdsarbete. En avlägsen släkting till änkan Evans som ägde huset har dykt upp. Emilie är egendomligt oberörd av beskedet. Emilie tycker att det står en odör av kärring i huset. Ynglingen förstår inte vad hon menar. Jag tror att det är något helt annat hon fått vittring på. Omvägen är en spännande roman fram till sista sidan. Språket är väldigt fint. Beskrivningen av landskapet med dess djur, berg och dalar tilltalar mig. Språket passar väl ihop med det vemodiga innehållet; men humor saknas inte. Slutet överraskar.
Gerbrand Bakker har skrivit två romaner tidigare, men det tycks endast vara Däruppe är det tyst som också är översatt till svenska.

Olikhetsutmaningen: kyla och värme

enligt O: "Det är kallt som bara den i hela Sverige och större delarna av Europa just nu och allt jag drömmer om är riktig värme. Veckans ordpar är kyla och värme, vilket kan handla om bokstavliga temperaturskillnader, men också om den kyla och värme som kan finnas i ett samhälle eller i en relation."

Pierre Szalowskis debutroman från 2007 
fiskar ändrar riktning i kallt vatten läser man med ett leende på läpparna. Berättare är en 11 - årig pojke vars namn man aldrig får veta. Föräldrarna meddelar plötsligt att de tänker separera. I samma veva bryter det ut en isstorm som lamslår hela Quebec. Människor som vanligtvis inte låtsas om varandra, till exempel grannarna till pojkens familj, tvingas söka hjälp av varandra och det är egendomligt vad strömlöshet och kyla kan åstadkomma med människor.

När Kim Thúy var tio år tvingades familjen att fly ifrån Sydvietnam över ett flyktingläger i Malaysia  till en liten stad vid namn Granby i Kanada. Där blev de mottagna med medmänsklig värme något som Kim Thúy aldrig glömmer och som hon skildrar i den självbiografiska romanen Ru. Kim Thúy bor nu i Montreal i Kanada med man och två barn. För henne har det där med hemma mest varit doften av det amerikanska sköljmedlet  Bounce än någon speciell plats.

Danserskan på Izu

Danserskan på Izu är en skir och vacker historia om en liten danserska i ett ambulerande teatersällskap som möter en ung student  på ett värdshus i de japanska bergen i en badby. Den unge studenten, som har en vacker blå kimono, följer med sällskapet en kort tid genom ett vackert landskap men återvänder sedan till sina studier. Han (och läsaren) hinner lära sig en hel del om det japanska samhällets struktur under färden. Om novellen Danserskan på Izu är finstämd så är novellen Varmbadhusen desto köttigare och oblygare. Yasunari Kawabata  har lärt sig mera om livet och människorna bakom kulisserna i badbyarna dit de rika stadsborna åker på rekreation. Tjänsteflickorna och de mer eller mindre prostituerade frispråkiga, grovkorniga kvinnorna är någon sorts säsongsarbetare som arbetar hårt, skämtar och retas med varandra, drömmer om en man eller en utbildning. Några har arbetat i Tokyo i geishahus. Kanske var det här hårda livet inte riktigt vad de hade tänkt sig. Men nöden har ingen lag. De båda novellerna är sambundna i en volym utgiven på Vestigo AB förlag. 
Ett sista - minuten - bidrag till Månadens språk, som är japanska. 

Veckans topplista v. 9 - Bokrea

Johannas deckarhörna: "Idag går startskottet för årets stora bokrea. Det är också temat för veckans topplista. Böcker ni har tänkt köpa på årets rea, som redan är förhandsbeställda eller era bästa tips på böcker att fynda på rean – det finns många varianter på temat." 
Jag väljer sådant som jag skulle kunna tänka mig att köpa.

1. Gotiska berättelser av Karen Blixen. Karen Blixen är en fantastisk berättare och det här ser ut att vara en vacker utgåva

2. Smileys 60 - tal och Smileys 70 - tal av John le Carré.
Jag när en stilla förhoppning att någon gång förså hur Smiley fungerar 

3. Två systrar av Åsne Seierstad. Har länge stått på läslistan 

4. Food Pharmacy - kokboken. Antiinflammatorisk receptsamling av 
Lina Nertby Aurell och Mia Clase

5. Allvarligt talat av Lena Andersson
Lena Andersson är ren övernaturligt klok. Och som hon kan formulera sig. 
Boken har dessutom ett vackert omslag.

Tematrio - Udda karaktärer

Lyrans tematrio handlar om Udda karaktärer: "Inspirerad av en underbar bok jag läser just nu blir veckans tema udda karaktärer. Berätta om tre bra romaner som kretsar runt en eller flera lite ovanliga, udda personer!"
1. En litterär favorit är Ignatius J. Reilly i Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole. Udda karaktär är bara förnamnet. Ignatius J. Reilly . Han är intelligent men lat; är arbetslös och bor fortfarande hos sin mor. Den begåvades med Pulitzerpriset 1981
2. Currie Shipley, en kvinna i 90 - årsåldern, har blivit satt på hemmet av sina barn. Där sitter hon och reflekterar över sitt liv, sitt miserabla äktenskap och sin olidliga svärdotter. Hon har också en del vassa kommentarer om övriga boendepå hemmet. Marmorängeln är skriven av kanadensiska Margaret Laurence.
3. Vildmarksguiden och jägaren Edie Kiglatuk i kanadensiska Arktis möter vi i Där ingen har gått av Melanie McGrath. Edie är till hälften inuit, mycket kunnig vad det gäller snö, is, isbjörnar, hundar och allt annat som är bra att behärska i den här miljön.

En smakebit på søndag

"Vid lunchtid inhandlade hon inte bara en skottkärra, rep och träskor. Hon lastade även en rulle hönsnät, hammare och spik på flaket. På Dickinson´s Garden Centre fanns inga studenter. Där vandrade äldre kvinnor och pensionerade män omkring med pigga barnbarn och höll fullklottrade lappar i näven, man lämnade inget åt slumpen. Dämpad klassisk musik lotsade kunderna genom gångarna, fontäner och vattenkulor porlade lika rogivande. Hon stannade längre än hon behövde, drack en kopp kaffe i kaffehörnan, tog en ny sväng förbi rosorna och köpte tre blommande plantor att ha inne, av samma sort som för trettio år sedan hade stått på fönsterbänken hemma hos farföräldrarna." Vi befinner oss i en avlägsen dal i Wales. Emelie heter kvinnan.

Från Sidan 40 i Gerbrand Bakkers roman Omvägen. Översatt ifrån nederländskan av Per Holmer.
Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger handhar läsutmaningen En smakebit på söndag. Vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

Besegrad men inte slagen

Bokförlaget Pontes

Fernando Pessoa (född i Lissabon1888; död i samma stad 1935) använde sig av s. k. heteronymer för sin splittrade personlighet. Det fanns också ortonymen Pessoa, d.v.s. Pessoa själv; och halvheteronymer som Bernardo Reis och baron de Teive. Det är den senare som för ordet i novellen En stoikers fostran. I den lilla volymen ingår också novellen Djävulens timma från början av baronens liv. Jag har läst En stoikers fostran. En möter en människa som nått vägs ände. Livet har ingenting mer att erbjuda honom. Somliga respekterar honom, men ingen älskar eller ens tycker om honom. Han har alltid accepterat de sociala konventionerna. När han möter en flicka som han tycker om och hon visar sig vara av enkelt ursprung undrar han olustigt hur hon ska kunna möta hans familj och fina umgänge. Alltså får det vara.  Det finns en smärta i livet som inte går att eliminera. Den ryms i tomheten i hjärtat. I likhet med många andra har han sökt en tro, men förnuftet gör det hela omöjligt. Nu ska baron Teive ta livet av sig. Han bränner alla sina manuskript och lämnar endast ett brev efter sig. Svärdet är förberett. Baron de Teive föraktar smärta så det lär inte bli några problem. (Alfredo Pessoa ville inte ha någon mer smärtlindring än lokalbedövning när hans ben skall amputeras.)Jag är mycket förtjust i Pessoas sparsmakade språk. Inte ett ord i onödan. En förstår och beklagar baron de Teive. Den här novellen vore intressant att diskutera i en cirkel. Det finns en del för och emot. Hur vågar baron de Teive vara så säker på att livet inte skulle ha något mer att erbjuda? Är han inte det dugg nyfiken? Nej, det är han nog inte. 
Översättningen är gjord av Lars Axelsson och Margareta Marin

Nr 9. Läs en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte besökt. I Ugglan och Bokens läsutmaning Läs en novell III