Tematrio - Udda karaktärer

Lyrans tematrio handlar om Udda karaktärer: "Inspirerad av en underbar bok jag läser just nu blir veckans tema udda karaktärer. Berätta om tre bra romaner som kretsar runt en eller flera lite ovanliga, udda personer!"
1. En litterär favorit är Ignatius J. Reilly i Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole. Udda karaktär är bara förnamnet. Ignatius J. Reilly . Han är intelligent men lat; är arbetslös och bor fortfarande hos sin mor. Den begåvades med Pulitzerpriset 1981
2. Currie Shipley, en kvinna i 90 - årsåldern, har blivit satt på hemmet av sina barn. Där sitter hon och reflekterar över sitt liv, sitt miserabla äktenskap och sin olidliga svärdotter. Hon har också en del vassa kommentarer om övriga boendepå hemmet. Marmorängeln är skriven av kanadensiska Margaret Laurence.
3. Vildmarksguiden och jägaren Edie Kiglatuk i kanadensiska Arktis möter vi i Där ingen har gått av Melanie McGrath. Edie är till hälften inuit, mycket kunnig vad det gäller snö, is, isbjörnar, hundar och allt annat som är bra att behärska i den här miljön.

En smakebit på søndag

"Vid lunchtid inhandlade hon inte bara en skottkärra, rep och träskor. Hon lastade även en rulle hönsnät, hammare och spik på flaket. På Dickinson´s Garden Centre fanns inga studenter. Där vandrade äldre kvinnor och pensionerade män omkring med pigga barnbarn och höll fullklottrade lappar i näven, man lämnade inget åt slumpen. Dämpad klassisk musik lotsade kunderna genom gångarna, fontäner och vattenkulor porlade lika rogivande. Hon stannade längre än hon behövde, drack en kopp kaffe i kaffehörnan, tog en ny sväng förbi rosorna och köpte tre blommande plantor att ha inne, av samma sort som för trettio år sedan hade stått på fönsterbänken hemma hos farföräldrarna." Vi befinner oss i en avlägsen dal i Wales. Emelie heter kvinnan.

Från Sidan 40 i Gerbrand Bakkers roman Omvägen. Översatt ifrån nederländskan av Per Holmer.
Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger handhar läsutmaningen En smakebit på söndag. Vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

Besegrad men inte slagen

Bokförlaget Pontes

Fernando Pessoa (född i Lissabon1888; död i samma stad 1935) använde sig av s. k. heteronymer för sin splittrade personlighet. Det fanns också ortonymen Pessoa, d.v.s. Pessoa själv; och halvheteronymer som Bernardo Reis och baron de Teive. Det är den senare som för ordet i novellen En stoikers fostran. I den lilla volymen ingår också novellen Djävulens timma från början av baronens liv. Jag har läst En stoikers fostran. En möter en människa som nått vägs ände. Livet har ingenting mer att erbjuda honom. Somliga respekterar honom, men ingen älskar eller ens tycker om honom. Han har alltid accepterat de sociala konventionerna. När han möter en flicka som han tycker om och hon visar sig vara av enkelt ursprung undrar han olustigt hur hon ska kunna möta hans familj och fina umgänge. Alltså får det vara.  Det finns en smärta i livet som inte går att eliminera. Den ryms i tomheten i hjärtat. I likhet med många andra har han sökt en tro, men förnuftet gör det hela omöjligt. Nu ska baron Teive ta livet av sig. Han bränner alla sina manuskript och lämnar endast ett brev efter sig. Svärdet är förberett. Baron de Teive föraktar smärta så det lär inte bli några problem. (Alfredo Pessoa ville inte ha någon mer smärtlindring än lokalbedövning när hans ben skall amputeras.)Jag är mycket förtjust i Pessoas sparsmakade språk. Inte ett ord i onödan. En förstår och beklagar baron de Teive. Den här novellen vore intressant att diskutera i en cirkel. Det finns en del för och emot. Hur vågar baron de Teive vara så säker på att livet inte skulle ha något mer att erbjuda? Är han inte det dugg nyfiken? Nej, det är han nog inte. 
Översättningen är gjord av Lars Axelsson och Margareta Marin

Nr 9. Läs en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte besökt. I Ugglan och Bokens läsutmaning Läs en novell III

Olikhetsutmaningen: huvudroll och biroll

enligt O: Dagens utmaning handlar om karaktärer i olika kulturella verk, men skulle också kunna handla om historiska skeenden, vinnare och förlorare i OS och livet i stort. Det finns de som spelar huvudrollen och de som får nöja sig med en biroll. Kul utmaning.

Natur & kultur

En som spelade biroller var den arma, stackars Märta Söderberg född Abenius.
Maken var så elak mot henne liksom halvbrodern och förmyndaren Alban Kayser och Lisen Bonnier, hushållerskan Elisabeth Andersson. Detta kan en läsa om i Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin. Det är förfärlig läsning! Hur fick något sådant hända?

Foto:TT

Ett annat gift par men där maken fick spela birollen är Drottning Elizabeth II och hennes man prins Philip som gifte sig 20 november 1947. Han gruffade titt som tätt över detta och en kan förstå att det var jobbigt att gå två steg bakom. Vet inte varför det skulle vara så nödvändigt heller.

Dessutom finns det ju massor av konstnärspar och författarpar där makens karriär nödvändigtvis måste gå före. 

Två huvudroller: Helena von Zwigbergk och Bengt Ohlsson. De verkar så trevliga. Särskilt hon som är klok som en pudel.

Nu

Foto:Mats Söderberg

Specialskriven radionovell av Åke Smedberg
Katja och Fredrik är gifta med varandra. Fredrik är sjutton år äldre än Katja och han är sjuk; mycket sjuk. Men han drömmer att han är ute och rider. Det är höst och mörkt, men inte kallt. Det doftar kåda, hedmark och häst. Han sover på marken. Han har inga smärtor och han är lycklig. Katja är frisk och blomstrande och Fredrik är ett vrak.
Katja och Fredrik bor i ett gammal sommarhus där Katja har bråkat mycket med sin pundarsyster  Issa. Hon är nu död och har äntligen fått lugn. Katjas pappa är också död. Men hon hon var med honom vid avverkning i skogen och hon minns lukten av skog och snö. Katja minns en gång när fadern ler mot sin dotter utan att säga något. I leendet ligger frihet.

Katja arbetar som föreståndare inom sjukvården. Hon arbetar med avvikelserapporter och semesterlistor o. dyl. vilket gör det lätt för henne att komma hemifrån på söndagar.  En förstår att Katja är trött på deras förhållande Hon tycker synd om Fredrik men hon står inte ut. Hon minns hans godhet och generositet men hon kan inte fördra åldrandet, sjukdomen, döendet, hur han rör sig, hur han luktar, hur han blivit, allt. Tumörer i hela kroppen och benskörhet. 

När Katja kommer hem ligger Fredrik  framstupa vid trappan till ovanvåningen. Han har fallit  ett par trappsteg. Den starka medicin har visserligen tagit bort smärtan men gjort honom vinglig. Katja ringer ambulans . Sedan kontaktar hon Fredriks äldsta dotter Lina som är i ålder med henne själv. Hon möts av av ointresse, men inte ovilja ( jag ryser, likgiltighet det värsta av allt.)
Fredrik ringer och vill hem. Han vill inte veta av något hospice, men han har en annan lösning som han tycker är mycket enkel: Fredrik: Du skulle kunna få slut på det. 
Det är en grym novell; så otroligt bra och så smärtsam att läsa. Ens sympatier ligger både hos Katja och Fredrik. Och så empatiskt skriven. Åke Smedberg har  verkligen tänkt sig in i situationen. Språket är enkelt, rent och effektivt. Det doftar av skog, häst, kåda och häst. Det är ett tungt arbete som jag minns från min farfars tid. Jag var väldigt liten, men jag minns att jag tyckte synd om hästen och insåg hur farligt arbetet var. Åke Smedberg är en av Sveriges bästa novellister och har bl. a. fått Stina Aronsons pris.
Uppläsning: Gunilla Abrahamsson. 

Nu passar in på nr 25 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell III. Läs en novell där någon är sjuk

Atwood light

Margaret Atwoods senaste roman, Hjärtat stannar sist, börjar nog så bra. En känner väl igen författarens förmåga att skriva fram en obehaglig, hotfull stämning. Stan och Charmaine är ett ungt par som tvingas leva i sin bil. De har mist sina arbeten och blivit tvungna att lämna sitt hus. Det amerikanska samhället har blivit omöjligt att leva i. Arbetslöshet och bostadsbrist är vardagen för många. Våldet brer ut sig. Stan och Charmaine kan bara sova med ena ögat. De måste vara beredda att fly snabbt undan gäng och ensamma våldsverkare. Positron är en stat i staten. När en skrivit på för att bli invånare där är en garanterad mat och husrum. Stan och Chairmaine skriver på livstidkontraktet. Halva tiden bor de i ett parboende; halva tiden i ett fängelse - Internharmoni. Efter hand upptäcker de fler och fler baksidor; massor av saker en inte får tala om. Stans värstingbror Conor har varnat dem. Stan och Charmaine dras in i en mängd otroliga historier. Den blyga, flickaktiga Charmaine inleder ett skamlöst förhållande med Max. Dessutom sköter hon den s. k. Proceduren. Hon ger dödsdrogen till människor som inte passar in i det experimentella samhället längre. Hon vill inte tänka på vart de tar vägen sedan. Säkert säljs organen. Ledningen har blivit offer för sin sin egen girighet. Stan blir inblandad i utvecklingen av kvinnliga sexrobotar i olika utföranden och prisklasser. Det går att beställa robotar som har speciella anletsdrag. Det är obehagligt, men inte särskilt avlägset. Ibland kan en dra på smilbandet åt vissa formuleringar och påhittade namn. Möjligen har Atwood själv haft roligt när hon skrev den, men en undrar vad hon vill ha sagt med Hjärtat stannar sist. Den är långt ifrån vad Atwood brukar prestera. Språket är det inget fel på, men innehållet gör mig konfunderad. Vi glömmer den här och ger henne Nobelpriset i litteratur i alla fall.   Norstedts förlag 2017. Övers.: Inger Johansson

Storm över Tjurö

När Gustaf Hellström ( 1882 - 1953) skrev Storm över Tjurö 1935 gjorde han sig omöjlig på Utö i Stockholms skärgård där han hade sitt sommarställe. Boken är en nyckelroman och många lämnade Utö av rädsla för att bli identifierade.
Idag visades filmen i SVT 1. Den gjordes 1954 med Arne Mattsson som regissör och Sven Nykvist som filmare. Och vilket stjärnuppbåd! Gunnel Broström, Sif Ruud, Adolf Jahr, Sigge Fürst, Nils Hallberg, Åke Grönberg, Georg Rydeberg, Margaretha Krook, Erik Hell och Lissi Alandh.
Miljön är fint filmad, männen är ena riktiga skojare, kvinnorna är i underläge, men har skinn på näsan. Huvudperson är den rike bonden Carl Oskar Bohm, en skenhelig lymmel, svår på kjoltyg. Han har en dotter, Augusta, som han egentligen inte velat erkänna. När Augustas mor dör blir det så att Augusta stämmer Bohm för att han undanhåller tillgångar. Tekla, som varit i tjänst hos Bohm och också fått ett barn med honom kräver innestående lön och underhåll. Prästen gör fruktlösa försök att medla, men det är bortkastad möda.
En riktig rövarhistoria med mycket gott humör men - försedd med hullingar.