Äkta makar

Nakamura är trettiofem år och tycker att det är på tiden att han gifter sig. Sakiko är tjugosex och har svarat ja på Nakamuras frieri. Nu lämnar han Tokyo med Shinkansen för att åka hela långa vägen till Sakikos föräldrar i Hakodate för att anhålla om hennes hand. I Morioka byter han till snälltåget Hatsukari och finner i sin vagn två damer i sjuttioårsåldern som inte fått platserna bredvid varandra. Han erbjuder sig att byta med dem, men de tycker att det är bättre att konduktören vänder på sätena så kan de prata alla tre. Den ena damen har ett halsband av konstgjorda pärlor och den andra en blomsterscarf runt halsen.  De berättar att de ska åka till en ceremoni där man plockar i askan. På Nakamuras fråga vad det är för något pekar blomsterscarfen under sätet på en cylinderformad behållare inlindad i ett tyg. Hon förklarar att det är hennes mans kvarlevor. Han dog för tre år sedan, men på grund av stridigheter inom släkten kunde han då inte begravas i familjegraven. Men nu är alla de stridande döda så nu är fältet fritt. Nakamura tycker att de kan sätta urnan på det lediga sätet bredvid honom, men blomsterscarfen förklarar att hennes man avskydde att ligga mjukt. Vid lunchdags köper alla tre bentolådor och oolong - te från försäljerskan på tåget. Sedan somnar damerna och blomsterscarfen vilar sina ben på makens urna och håller den på så sätt också på plats. Nakamura börjar tänka på vad han ska säga till Sakikos föräldrar. Sakiko har på sitt gladlynta sätt förklarat för honom att det inte är så viktigt. De vet ju ändå varför du kommer, säger hon. En söt, humoristisk novell av en utomeuropeisk författare jag aldrig tidigare läst tidigare, nämligen japanska Koike Mariko, född 1952.

En smakebit på søndag

"Förut bodde Vera i Kristinelund, i den delen av staden som ligger bakom lasarettet. Hon och modern bodde tillsammans i den gamla lägenheten med marmorbänk i köket och de höga fönstren med vädringsrutor upptill. Efter pensioneringen var modern alltid där. Ut i den mörka tamburen kom hennes röst till mötes: Är det du, Vera? På kvällarna satt Vera nära kakelugnen och läste i en bok. Modern satt och sydde. Hon satt i emmastolen och lampan var alldeles. Så kan Vera se henne för sig närsomhelst, det är den mest bestående av alla bilder." Från sidan 7 i Kvinnan som mötte en hund av Elsie Johansson.
På Klimakteriehäxans inrådan tänker jag läsa den.

Astrid Terese på bokbloggen Betraktninger administrerar numera En smakebit på søndag. Vi ombeds dela med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås.
Fler smakebitar HÄR

Från New York till Tokyo

Donald Lawrence Keene föddes i New York 1922 och fick sin utbildning på Columbia University. Han kom tidigt att intressera sig för Japan, japansk kultur och litteratur. Han räknas nu som världens främste kännare av japansk litteratur. Keene har skrivit om japansk litteratur och kulturhistoria både på engelska och japanska och översatt till engelska och japanska. 2011 lämnade han New York och flyttade till Tokyo och 2012 blev han japansk medborgare och måste därmed avsäga sig sitt amerikanska medborgarskap.
Hans novell/essä med titeln Vänner tilldrar sig i Tokyo. Han berättar där om flera av sina goda vänner som också var berömda japanska författare. Den vän och författare Keene uppskattade allra mest var Yukio Mishima. Keene och hans vänner gillade att äta och dricka gott och vid dessa tillfällen sparas det inte på pengar. Bästa vännen Yukio Mishima begår seppuku (självmord på samurajers vis med kort svärd) den 25 november 1970. Keene förebrår sig efteråt. Han borde ha sett det komma. Mishimas mentor var den spröde kalligrafimästaren Yasunari Kawabata. Det var han som fick Nobelpriset i litteratur 1968 i stället för Mishima som Keene hade arbetat för. Kenzaburu Oe (som fick Nobelpriset 1994) och Keene delar intresset för musik medan det är Abe Kobo som blir Keenes bästa vän efter Mishimas död. Abe Kobo är ett språkligt geni med flera strängar på sin lyra. Han fick tredje pris i en internationell uppfinnartävling med en enkel anordning för att byta däck! En av Keenes egna titlar har jag i min japanska hylla, nämligen Anthology of Japanese Literature. Den är tillägnad Arthur Waley, en annan stor Japan - kännare. Vänner ingår i antologin Icke brännbara sopor. Moderna japanska noveller. I urval och översättning av Lars Vargö.
Noveller skrivna av en utomeuropeisk författare (eller som utspelar sig utanför Europa) 6. I stadsmiljö

Julieta

Bilder: Wikipedia och Bokförlaget Arena

Kvinnoskildraren Pedro Almodovar har gjort filmen Julieta efter tre noveller ur den kanadensiska författaren Alice Munros novellsamling På fri fot. Juliet är huvudperson i novellerna Slump, Snart och Tystnad. Alice Munro är ju också en berättare som gärna har kvinnor och kvinnors liv som tema. I stort sett följer Almodovar Munros noveller. Namnen är utbytta till spanska namn och sluten skiljer sig åt.  Juliet är 21 år när berättelsen tar sin början. Hon är klar med sina studier och har klassisk litteratur som specialitet. Av en händelse möter hon under en snöig och dramatisk tågresa en ung fiskare, Eric, som kommer att bli far till hennes barn. Dottern Penelope blir deras enda barn. Juliet och Penelope hälsar på mormor Sara och morfar Sam och Juliet begrundar sitt eget förhållande till modern. Har hon (Juliet) inte varit lite väl njugg mot henne (Sara)? Med tiden tar Penelope totalt och helt oväntat avstånd ifrån sin mor utan angivande av orsak. En kan bara föreställa sig Juliets enorma sorg. Inte ett ord står det på de gratulationskort som kommer under flera år på Penelopes födelsedag. Juliet flyttar då och då och boendena blir allt mindre. Som änka träffar hon olika män, men ingen som engagerar henne på djupet.  Bästa väninnan Christa dör i MS. De har haft ett slitstarkt förhållande genom åren och trots att Christa egentligen var Erics väninna ifrån början och att hon ibland lånar honom tillbaka är det deras vänskap som är den starkaste relationen i berättelserna. Novellernas och filmens teman är liv, död, sex och relationer av olika slag. Almodovars slut bäddar för en ny besvikelse för Julieta (tror jag) medan Munros slut är mera realistiskt. Det kan gå hur som helst. Som så ofta hus Munro. Slump, Snart och Tystnad i novellsamlingen På fri fot passar in på nr 9 Köpt på antikvariat i avdelningen för utomeuropeisk litteratur i Novellsudoku 2017. 

                              

Helgfrågan v. 47

Har du någon bloggkalender? Brukar du pynta bloggen undrar Mia i sin helgfråga. Jag brukar pynta med adventsljus och en julgran till slut.

Och i år ska jag delta i Sofies julkalenderbloggstafett som jag passar på att puffa för här. 

För er som inte varit med innan: julkalenderbloggstafetten är en stafett som sträcker sig från 1-24 december. Varje dag öppnas en lucka hos en ny bloggare, vilket innebär att vi klickar oss genom 24 bloggar fram till julafton. Varje inlägg bjuder på (minst) ett boktips på ett angivet tema.

Årets tema är Bäst i bokhyllan. Jag vet, det är i princip omöjligt att välja den BÄSTA boken i bokhyllan. Men som vanligt är temat fritt att spåna vidare på.

Vill du vara med?
1. Anmäl dig till bloggstafetten via mejl till sofie.tiger(snabela)hotmail.com.
     a. skriv "bloggstafett" i ämnesraden.
     b. skriv ditt och din bloggs namn.
     c. skriv vilken bok du vill skriva om (om flera väljer samma bok går jag in och redigerar lite, annars lägger jag mig inte i).
    (d. Om du inte har en egen blogg, men ändå vill medverka får du gärna gästblogga på min blogg! Då mejlar du adressen ovan.)
     e. tryck på "skicka" senast 24/11 kl. 16.00. Stafetten har 23 platser, först till kvarn.

2. Efter den 24/11 får du ett mejl med all info du behöver, inklusive det datum då du ska blogga

Hett i hyllan

"Den lille Tomasz, precis som Milosz en gång, bor i en gammaldags herrgård någonstans vid gränsen mellan Litauen och Polen, långt borta från det moderna stadslivet från början av 1900 - talet. Issadalen är världen för Tomasz. Världen fylld av sägner och djävlar, sagor och mystik. Men också av trygghet och kärlek, värme och romantik." Från baksidan av boken.
1980 fick Czeslaw Milosz Nobelpriset i litteratur. Samma år köpte jag Issadalen i akt och mening att läsa den omedelbart. Och sen... ja, sen har den stått här. Oläst. 

Monika på bloggen Bokföring enligt Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan.

Olikhetsutmaningen: hemma och borta

 

Isabelle Ståhl, Just nu är jag här
Romanens huvudperson Elise är tjugoåtta år, läser konsthistoria och rycker in med kort varsel i olika bokhandlar. Hon skriver också på en roman, men det går inte så bra. Hon känner sig inte hemma varken i sitt ansikte, eller sitt namn. Eller i staden som hon längtat så till. Elise känner leda vid hela sin samtid men vill så gärna höra till. Elise har längtat till Stockholm bort ifrån sitt mera lantliga ursprung. Isabelle Ståhl säger att Stockholm är en omöjlig stad att skriva i. Alltså åker hon till Berlin

Chinua Achebe,  Inte längre hemma börjar med slutet på historien. Och sedan kommer berättelsen om hur det kunde gå som det gick för den unge nigerianen Obi Okwonko, som fått fyra års utbildning i England, bekostad av Umuofias framstegsunion. Han har förvisso lärt sig mycket i London, men inte - som unionen hoppades - juridik. Obi valde litteratur.

enligt O: "Veckans ordpar är alltså hemma och borta och er uppgift är att koppla orden till kultur av olika slag. När jag började fundera insåg jag att begreppet hem inte är alldeles enkelt, vilket också gör att bort och borta blir ord svåra att ringa in."