Lukten av underjord

Bokförlaget Semic

Bokförlaget Semic har i många år givit ut en novellsamling till jul. I år heter den Mord och inga julvisor och jag har läst novellen Lukten av underjord av Camilla Prell-Weichl, en av de tre novellerna i den här samlingen som Dast Magazin tyckte var allra bäst. Den har inte mycket med julen att göra mera än att det är julskyltning. Lukten av underjord handlar om en familj i sönderfall. En möter först kvinnan i familjen och förstår att hon har problem med ett utåtagerande barn vid namn Viggo samt en man som helst håller sig hemifrån och dessutom tar till flaskan.  Modern har svårt att älska sitt barn och värre blir det när hon äntligen föder den flicka hon längtat efter. En är helt inriktad på Viggo men plötsligt blir det ännu obehagligare och en börjar undra var störningen egentligen ligger. Kvinnan har inte sett sin son på många år när när hon plötsligt en dag står öga mot öga med honom med en glasruta emellan. De känner igen varandra och sedan är han borta. Modern sitter fast i en tunnelbanevagn tillsammans med många andra. Det sägs att någon går omkring på spåren och strömmen måste slås av. Mitt emot henne sitter en äldre kvinna som luktar dålig hygien och har en varelse i en korg vid sina fötter. En förstår att något ytterligare hänt i familjen och att det inte finns mycket utrymme för något hopp. Novellen är berättad i jag - form och det är ur kvinnans/moderns perspektiv vi ser tillvaron. Här lämnas mycket kvar åt läsarens fantasi. Berättelsen hänger i luften tidsmässigt och miljön är också obestämd. Säkert inte av en händelse. Jag läste novellen flera gånger och blev mer och mer konfunderad.
Lukten av underjord får komma in på nr sju i avdelningen för svenska noveller; En berättelse i jag - form i Novellsudoku 2017. 

Veckans topplista v. 45 - Ryssland 100 år sedan revolutionen

Johannas topplista vecka 45: Ryssland – 100 år sedan revolutionen (fri tolkning, du bestämmer hur din topp fem har anknytning till det ryska)

1. Den sista kejsarinnan: Alexandra Fjodorovnas liv och död av Greg King

2.  Ensamhetens vin av Iréne Nemirovsky. Hélène och hennes familj  flyr undan revolutionen först till Finland och så vidare till Paris

3. Romanov: den sista tsardynastin 1613 - 1918 av Simon Sebag Montefiori . 2017.

4. Anastasia: ett gåtfullt kvinnoöde av Hans Nogly. Ett flertal kvinnor har under tidernas gång uppgivit att de var tsar Nikolajs yngsta dotter, Anastasia. 

5. Doktor Zjivago av Boris Pasternak. Jag minns särskilt väl den fruktade bolsjeviken Strelnikov, Laras förste man, när han åkte med det framrusande svarta rödflaggade tåget genom den snöiga skogen. 

Ryska klassiker (lästa och i ett par fall också sedda).
1. Krig och fred av Leo Tolstoj
2. Idioten av Fjodor Dostojevskij
3. Spader dam av Alexander Pusjkin
4. Oblomov av Ivan Gontjarov
5. Stilla flyter Don av Michail Sjolochov

Tematrio - Rymdgrejer i titeln

Varför kan man inte sova när det är fullmåne, undrar både jag och dottern? Denna undran får utgöra bas för veckans tema. Berätta om tre böcker, dikter, musikstycken, TV-serier eller filmer som har något som finns i rymden i titeln! undrar Lyran. (Jag och mina barn undrar också.)

1. Det blåser på månen av Eric Linklater. En riktig gammal favorit. Dina och Dorinda införlivades omedelbart i kamratkretsen.

2. Aniara av Harry Martinson. En revy om människan i tid och rum

3. Vintergatan   av Zacharias Topelius

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den? 

----

Bonus: Satellit av Ted Gärdestad

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land."

Erik Axel Karlfeldt, Hösthorn, 1927 

Bra sida: Svensk lyrik

Novellsudoku 2017

En kolerisk dödgrävare tillhörande spelmanssläkten Öster går omkring i Svartsjö socken i Värmland på själva julafton för att bjuda till julkalas. När det börjar mörkna hade han inte fatt tag i en enda människa som har lust att gå hemifrån på julafton. Dödgrävaren retar upp sig mer och mer. Skulle han inte vara fin nog att gå på julkalas hos? Han som har varit fältmusiker vid Värmlands Jägare och vid pensioneringen erbjudits arbetet som dödgrävare och kyrkvaktare. Hans hustru håller som bäst på att tillreda maten och han har köpt hem brännvin. Men så går han förbi Svartsjö kyrkogård och ser något vitt skymta i gräset. Det är en dödskalle och dödgrävaren bjuder småleende hem dödskallen "med en mjuk och flöjtande röst" som är olycksbådande vad det gäller dödgrävaren.  Anders Öster går hem och möts av hustrun som knäskurar förstugan. Han befaller henne att duka upp i sockenstugan.  Där är det redan skurat och golvet är bestrött med sjösand och hackat enris.  Bolla, hustrun, blir förfärad. Sockenstugan tillhör församlingen och är för henne nästan lika helig som kyrkan. Inte så länge jag lever, säger Bolla. Du kommer att mista tjänsten. Anders Öster vet inte till sig av vrede och när hustrun nästa gång ser upp tittar hon rakt in i en bössmynning. Hon kastar sig åt sidan och förstugan fylls med rök och eld. Bolla flyr rakt ut i natten förföljd av mannens kalla skratt.
Så berättar Selma Lagerlöf i novellen Dödskallen som först publicerades i Julstämning 1914 med titeln En underlig julgäst. Hur det hela slutar ska inte avslöjas här. Hela historien är berättad på ett sådan sätt att en hör brasan spraka och ser berätterskan i gungstolen omgiven av husets folk. Upplösningen
lär inte lämna något öga torrt. Novellen är utgiven av Novellix och passar i Ugglan & Bokens Novellsudoku 2017 i avdelningen Noveller skrivna av en svensk författare nr 3. Mer än 100 år gammal.

Helgfrågan v. 44

Mias helgfråga gäller ordningen i våra bokhyllor. Hur sorterar vi våra böcker?
I mina bokhyllor hittar endast jag. Det räcker. I vissa stycken råder någorlunda alfabetisk ordning, men långtifrån alltid. Jag blandar fack - och skönlitteratur; pocket och inbundet. Somligt samlar jag plötsligt på ett hyllpan, t. ex. Levande litteratur, Austen och Woolf, böcker om läsning och böcker om och av Thomas Hardy. Lyriken har en helt egen hylla och litteraturhistoria fyller fyra hyllplan. Nya, ännu olästa böcker stoppas inte in hur som helst i hyllorna utan får sina egna platser i två olika hyllor i mån av plats.
Bonusfrågan gäller bilder på våra hyllor:

Austen ochWoolf

Levande litteratur

Om läsning

Hett i hyllan

Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Mörka platser av Gillian Flynn har jag läst mycket om, bland annat i andra bloggar.  Och på omslaget står det bland annat att det är en klar 5:a och höstens bästa bok. Jag har tagit sats flera gånger, men det är något med inledningen av boken som gör att jag inte fortsätter. Alltså står den där fortfarande oläst.

Mörka platser handlar om Libby Day, eller Baby Day, som hon också kallas, som har blivit ensam kvar efter det att hennes mor och två systrar mördats. Libby vittnar om att mördaren är den femtonårige brodern. Ben hamnar förstås i fängelseoch Libby får leva på en fond som välvilliga personer startat åt henne. Tjugofem år senare är pengarna slut och Libby undrar vad hon ska ta sig till. Då tar en grupp privatspanare kontakt med henne. De vill försöka rentvå Ben. Libby får en summa pengar för att fråga ut en del personer som funnits på plats när Satansoffret i Kinnakeo utspelade sig.