Det nionde brevet

Det nionde brevet av Catrin Ormestad är ännu en begåvad debut.  Romanen handlar om de val en gör i livet och vad de leder till. Vidare handlar det om tillhörighet och utanförskap; om att stanna eller lämna; om identitet. Walter Höjer är navet i berättelsen. Hans dominanta mor Lea styr hans och systern Ellys liv med järnhand.  Lea anses av de flesta som en elak och ond människa, men en kan se  förmildrande omständigheter i hennes föräldralösa uppväxt. Det finns också en mörk hemlighet vad det gäller hennes ursprung. Hon är livrädd att bli avslöjad. Elly gör ett rejält föräldrauppror medan Walter kommer av sig på hälften. Handlingen tilldrar sig på Gräsö i Roslagen.  Miljö/naturskildringen tyder på god kännedom om platsen. (Författaren tillbringar sina somrar på Gräsö. Annars bor hon i Tel Aviv.) När romerna kommer till ön blir det oro i leden. Lea är stenhård. De ska bort. Hon kan inte ens ge ett glas mjölk till en sjuk liten pojke. Det som händer under midsommaren 1955 får återverkningar långt fram i tiden. Walters dotter Juliana kommer till Gräsö femtio år senare för att gå på sin farmors begravning. Juliana älskade sin farmor som doftade lavendel, ko och läggningsvätska. Det är väldigt mycket svensk sommar i den här boken. Den är riktigt spännande, men personteckningen kunde kanske fördjupats. Det nionde brevet har ett driv som gör att en måste läsa vidare för att se hur det ska lösa sig.

Gardenparty

Den förmögna familjen Sheridan ska ha Gardenparty och gläder sig mycket åt att dagen ser ut att bli strålande vacker. Herrn i huset och äldste sonen går förstås till kontoret, medan hustrun och de två döttrarna fladdrar omkring med olika göromål. Partytältet anländer och Laura, som är konstnärlig och gillar att äta ute, avdelas att instruera arbetarna. De ler mot Laura och hon tycker att de är så trevliga. En av dem kommenterar lite vasst när han förstår att Sheridans engagerat orkester också. 
Mängder med rosa liljor anländer liksom gräddbakelserna från Godbers. Hushållerskan har gjort femton olika sorters sandwich och allt börjar komma på plats. Då når dem budet om en dödsolycka i något av de fattiga, gråbruna husen i närheten. Säkert en drucken arbetare, tycker mrs Sheridan, men Laura vill omedelbart ställa in festen. Hon blir motvilligt övertalad att ge med sig. Och när hon ser sig själv i spegeln i den svarta hatt med tusenskönor och långa svarta sammetsband som modern lånat henne tycker hon själv att hon är fin och att det vore roligt med fest. Själva festen ägnar inte Katherine Mansfield något intresse. Men sedan går Laura - på moderns förslag - ner till det fattiga huset med överbliven mat (smulor från den rikes bord) och blommor till sorgehuset. Klassindelningen är tydlig i alla avseenden. Det talas om "sådana där människor" och "folk ur den klassen". De fattiga människorna har sämre vanor, är fula och har det fult omkring sig och deras fallfärdiga kåkar skymmer till och med utsikten för Sheridans. "Själva röken som slingrade sig upp ur deras skorstenar var märkt av fattigdom." Könsrollsfördelningen är också klar.  Mrs Sheridan hotar sina barn med att skvallra för pappa om de inte sköter sig. Mr Sheridan är sista instansen. Katherine Mansfield (1888 - 1923) föddes i Nya Zealand men flyttade som 20 - åring till London. Hon skrev psykologiska noveller med ett socialt budskap och hade tagit starkt intryck av Anton Tjechov. Fördomsfullheten och hjärtlösheten i den här novellen skildras mästerligt. Gardenparty ingår i novellsamlingen Främlingen som kom ut på svenska 1923
Gardenparty passar in på nr 22 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell med något grönt i titeln.

En smakebit på søndag

"Om ni, som jag, aldrig hört ett vapen avfyras på nära håll så kan jag tala om för er att ljudet är fullständigt bedövande. Magnesiumfärgade blixtar exploderar

i huvudet, i öronen ringer en trestruken ton ur någon aria och bihålorna fylls med tjära.  -  Jag inser att jag duckar, hukar mig och sätter händerna mot huvudet medan lillen är märkligt oberörd. Han suger fortfarande på tummen med huvudet lutat mot mammas hårsvall. Nästan som om han vore van vid det här. Nästan som om han hade hört det förut. Jag sträcker på mig igen. Jag tar bort händerna från öronen. Långt borta spurtar en figur fram genom undervegetationen. Min fru vänder sig om. Hon bryter vapnet över armen. Hon visslar på hunden. "Haha", säger hon innan hon försvinner runt knuten. "Där fick han så han teg." Min fru, det bör sägas, är galen. Inte i bemärkelsen måste-medicinera-och- sluten avdelning-och män-i-vita-rockar - fast ibland undrar jag om det inte kan finnas en sådan historik - utan på ett mer nyanserat, socialt accepterat, mindre iögonenfallande sätt. Hon tänker inte som andra."
Från sidan 11 i Det måste vara här av Maggie O´Farrell
Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att bjuda varandra på en smakebit av det vi just läser. Naturligtvis utan spoilers. Fler smakebitar HÄR.

En Wagner - matiné

Clark är en ung man som bor i Boston. En dag får han ett brev ifrån sin farbror Howard som ber honom ta hand om sin faster Georgiana. Hon kommer ifrån Nebraska för att övervara en bouppteckning. Howard minns med värme den faster som hjälpt honom att lära latin och läsa Shakespeare. Eftersom hon också var mycket musikaliskt begåvad och arbetat som musiklärare lärde hon honom också spela på sin lilla kammarorgel. Men ödet drabbade faster Georgiana i form av en tio år yngre frisk och sund bondpojke i vilken hon blev störtförälskad. De rymde och mutade in ett nybygge i Red Willow County; långt ifrån all ära och redlighet. Det blev många barn och hårda år för faster. Arbetet förstörde rygg och händer och när hon nu kommer till Boston ser hon grotesk ut i sina illa medfarna, sotiga och omoderna kläder. " Hon hade glappande löständer och huden var gul som på en mongol av att ständigt utsättas för en skoningslös vind och det alkaliska vatten som garvar den mest genomskinliga hy till en sorts smidigt läder". Clark beslutar sig för att ge henne en musikalisk upplevelse som tack för allt hon gjort för honom.  De ska gå på en Wagner - matiné. Clark undrar om hon fortfarande är öppen och mottaglig för musik. Willa Cather berättar ömsint och med psykologisk klarsyn om de djupa band som finns mellan Clark och hans faster i novellen En Wagner - matiné. Novellen finns med i Cathers första prosabok The Troll Garden 1905. Översättare: Harriet Alfons. Den här novellen får plats nr 17 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell där musik spelar en stor roll

Just nu är jag här

Jag har följt Isabelle Ståhl alltsedan hon började skriva krönikor i en liten lokaltidning för ungefär tio år sedan. Jag gillade hennes sätt att tänka och skriva redan då. Hon är född 1988 och växte upp i Ängelholm. Hennes stora intresse för musik avspeglas i hennes nyutkomna roman Just nu är jag här, som jag just har läst. Romanens huvudperson Elise är tjugoåtta år, läser konsthistoria och rycker in med kort varsel i olika bokhandlar. Hon skriver också på en roman, men det går inte så bra. Hon känner sig inte hemma varken i sitt ansikte, eller sitt namn. Eller i staden som hon längtat så till. Elise känner leda vid hela sin samtid men vill så gärna höra till. Hon vill diskutera Lacan och andra franska filosofer med några trevliga unga män på kursen, men de är måttligt roade. Victor är en av dem. Han är vacker, väluppfostrad, rik, trygg och populär. Ungefär allt som Elise inte är. Jo, vacker är hon. Hon dricker vin och knaprar Stilnoct och Sobril, går på technodanser och konstutställningar, följer med okända män hem, vandrar ensam tillbaka i natten på höga plastklackar från H&M. Fryser gör hon också. Hon har - eller rättare sagt har haft - en vän i världen och det är Sofie. Men nu har Sofie träffat Jesper och så är hon borta. Elise lever i sin smartphone. Dejtingappen Tinder är det som gäller. Även under lektionstid. Elise föredrar män i medelåldern; de som är som förnöjsamma hästar. Arvid Borg är en gift man i femtioårsåldern men väldigt lite av förnöjsam häst. Han får henne att känna sig närvarande om än för korta stunder. Isabelle Ståhl har ett vackert språk. Och hon skildrar så väl Elises ångest och panikattacker, hennes leda och känsla av att stå utanför även sig själv. Just nu är jag här handlar mycket om relationer; eller åtminstone om bristen på dem. Jag skulle kunna tänka mig att detta är en generationsroman. Tidsmarkörerna är många. En del musikreferenser har jag slagit upp liksom en del klädmärken. Jag tycker mycket om Jag är här nu och jag kommer att fortsätta att följa Isabelle Ståhl, som för övrigt är doktorand i Idéhistoria vid Stockholms Universitet.

Bokbloggsjerka 2 - 5 juni

Annika undrar i sin bokbloggsjerka: Även om det var snöstorm i Arjeplog i dag så finns det mycket som tyder på att sommaren är på väg. Hur ser det ut hemma hos er och vad har ni planerat för ”bokligt” i sommar (läslistor, bästa bok att läsa i hängmattan, böcker som ska få hänge med er när ni åker bort, etc.)?

Här är det relativt kyligt och grått. Men grönt, grönt. Blåsten har avtagit i alla fall. Sommaren bör vara på väg - hoppas vi - och med den lite värme.
Jag har konstaterat att det finns en del bokliga event i närområdet under sommaren; bokdagar, författarbesök, boksamtal och liknande. Jag hoppas kunna besöka några av dem. Viss sommarläsning är klar, till exempel Hanya Yanagihara, Ett litet liv som vi ska diskutera i augusti i läsecirkeln. Anna Karenina har jag redan påbörjat. Den ska läsas sakta och med eftertanke. Så får jag ju se över alla läsutmaningar som jag med glatt mod hoppat på och nu med eftertankens kranka blekhet undrar hur jag ska hinna med. Kvinnliga nobelpristagare: Grazia Deledda, Den ensamme mannens hemlighet; Pearl Buck, Den goda jorden. Författare att återknyta bekantskapen med: Elizabeth George och P D James. 3 x 3: Charlotte Brontë: Villette och Professorn.
Thomas Hardy, I grönan skog och diverse barnböcker. I sommarhuset vid havet.

Helgfrågan v. 22

Mia undrar

Vad kan störa din läsning? 
Jag kan bli störd av att jag vill se någon bra TV -serie. Annars är det inte så lätt att störa mig när jag kommit igång att läsa. Jo, om någon har TV:n på väldigt högt i rummet intill så att man hör ljudet men inte riktigt vad som sägs. Då blir jag störd.
Bonusfråga: Brukar ni fira Sveriges nationaldag?

Jag firar gärna nationaldagen. Särskilt om jag är hemma.